Artikel, Framtidsvision

Vägen framåt: Med eller utan judisk tradition?

Följde Messias och hans apostlar judisk tradition? Eller förkastade de kategoriskt rabbinska skrifttolkningar som människors bud och stadgar? Detta är en angelägen fråga idag om vi skall komma vidare på upprättelsens andliga väg tillbaka till Jerusalem.

För att svara på frågan behöver man undersöka de Apostoliska Skrifterna (NT) och se om de förhöll sig positiva eller negativa till traditionen. Svaret är inte lika ensidigt som många tror. Jag skulle påstå att judisk tradition är lika missförstådd inom den hebreiska rörelsen (”Hebrew Roots Movement”) som Mose Lag är i kristna sammanhang.  

Jag har lagt märke till att när någon i den hebreiska rörelsen har fått för sig att ”rabbinerna” är onda, verkar det närmast omöjligt att få dem att se objektivt på frågan. Detta verkar vara nedärvt inom kristendomen.

Det finns t.ex. förkunnare idag som undervisar utifrån Toran och använder rabbinska tolkningar och citat. Deras åhörare sitter närmast hänryckta av intresse. Men, så fort pastorn börjar uppge källförteckningar från de judiska källorna till sina insikter, börjar folk bli upprörda. Detta är inget gott tecken. Ibland blir t.o.m. tydliga bibliska riktlinjer angående moral som fromma kristna följt genom historien, anklagade för att vara fariseiska tunga bördor som Messias räddat oss från.

Om man studerar texten noga, ser man att Messias och Apostlarna följde mycket mer av traditionen än vad många anar. Men det förutsätter att man studerar Skriften från ett judiskt historiskt perspektiv, vilket är logiskt eftersom det är ett historiskt judiskt dokument.

Denna artikel tillåter inte en längre utläggning, men låt oss jämföra några exempel på Apostlarnas positiva förhållande till traditionen med deras ibland starka kritik.

Sadduceerna

Till att börja med, vilken sorts judar var de? På Messias tid fanns det olika grupperingar. Vi läser ofta i Evangelierna om fariseerna och sadduceerna. Dessa skilde sig mycket starkt åt. Fariseerna (hebr. prushim) var de tidiga rabbinerna med sina tolkningar, stadgar, seder och traditioner. Sadduceerna (hebr. tzedukim) accepterade endast Toran som auktoriserad och tolkade den endast på ett sola skriptura, bokstavligt sätt. ”Sadduceerna förnekar … att det finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariseerna bekänner sig till allt detta” (Apg. 23:8). De förnekade uppståndelsen från de döda eftersom det inte står något bokstavligen om uppståndelsen i Toran.

I Markus 12 kommer sadduceerna med en gåta till Jeshua för att göra narr av den rabbinska läran om uppståndelsen. Jeshua avfärdar dem totalt och säger: ”Tar ni inte fel, just därför att ni inte förstår Skrifterna och inte heller Guds makt? … Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då inte i Moses bok läst stället om törnbusken, hur Gud sade till Mose: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är inte de dödas utan de levandes Gud. Ni misstar er fullständigt” (Mark. 12:24,27).

Det ”bevis” Jeshua ger är nog en föga övertygande skrifttolkning för de flesta protestanter idag. Men från ett rabbinskt perspektiv är det ”ett bra svar”, som en av de som hörde diskussionen märkte (v. 28). Detta förhållande mellan Messias och sadduceerna är genomgående i Skrifterna. Han har väldigt lite kontakt med dem och avfärdar dem. De visar sig vara Jeshuarörelsens värsta fiender, också genom Apostlagärningarna.

Många av Messias lärjungar var fariseer. Långt efter det att Paulus blivit Jeshuas apostel ropade han i en rättegång: “Bröder, jag är [i presens] farisé och son till fariseer …’ Då han sade det, utbröt en strid mellan fariseerna och sadduceerna, och de församlade delade sig i två läger” (Apg. 23:6-7). Fariseerna förnekade inte faktumet att Paulus var praktiserande farisé, utan kom tvärtom till hans försvar och “protesterade högljutt: ‘Vi finner inget ont hos den här mannen. Tänk om en ande eller en ängel verkligen har talat med honom’” (v. 9).

De lärofrågor som Messias och hans efterföljare står för är mycket fariseiska, som t.ex. punkterna i Hebreerbrevet 6:1-2 vilka är ”grunderna i Messias lära”. Det finns ingen religiös rörelse i historien som kommer närmare den som Jeshua praktiserade än fariseisk judendom. Moderna bibelforskare anser att spänningen mellan Jeshua och fariseerna inte berodde på att de förhöll sig i motsättning till varandra, utan snarare på att de befann sig så intimt nära varandra.

Några exempel

Med detta större perspektiv, låt oss titta på några exempel på tradition.

Sedermåltiden vid påsken är mycket utvecklad av rabbinerna. Toran säger endast att påskalammet skall ätas med osyrat bröd och bittra örter (2 Mos. 12:8, 4 Mos. 9:11). Rabbinerna instiftade fyra traditionella bägare. Vi ser en klar hänvisning till att Messias följde denna innovation i Lukas 22:17,20. Likadant sjöng de Hallel psalmerna enligt traditionen (”lovsången”, Ps. 113–118, se Matt. 26:30).

Ett av Guds bud är att välsigna honom efter man har ätit sig mätt (5 Mos. 8:10), men det står inget om att välsigna Gud innan man äter. Rabbinsk tradition lär detta. Denna tradition läser vi flertalet gånger att Messias följde (se Matt. 14:19, likadant Luk. 22:19, 24:30, Apg. 27:35).

Tidigare i historien, på Ruts eller kung Davids tid, uttalades Guds heliga egennamn (jfr. Rut 2:4). På Messias tid sades det enbart högt utav översteprästen på den årliga försoningsdagen Jom Kippur. Judisk tradition lär utifrån 2 Mosebok 20:7 att Namnet borde helgas genom att i stället använda ord som Adonai (en stark form av ordet Herren), HaShem (Namnet), Shamaim (Himlen), HaMevorach (Den välsignade) eller Kyrios (Herre på grekiska), o.s.v.

Det är uppenbart och ganska lätt att bevisa att Messias lärjungar följde traditionen att helga gudsnamnet. De använde i stället judiska uttryck som ”Fader”, ”Den högste”, ”Makten”, ”Abba” och ”Herren”.1 En av Jeshuas favoriter var Shamaim, ”Himlen” (Matt. 4:17, jfr. Mark. 1:15).

När vi läser om Jeshuas eller Apostlarnas sed att gå till gudstjänsten i synagogan (Luk. 4:16, Apg. 17:2) eller till tempelgudstjänsten,2 visar sammanhanget att de medverkade i den traditionella liturgin och bönerna. Jämför följande bön där varje ord är taget från de traditionella rabbinska bönerna:

Fader vår, som är i himlen. Helgat blive ditt upphöjda namn i världen som du skapat enligt din vilja. Må ditt rike och ditt herravälde snarligen komma och bli erkänt utav hela världen så att ditt namn blir prisat i evighet. Må din vilja ske i himlen, också på jorden ge frid i ande till de som fruktar dig. Men i allt gör vad som är gott i dina ögon. Låt oss glädja oss av vårt dagliga bröd. Förlåt oss vår Fader, ty vi har syndat. Förlåt också alla som har sårat oss, såsom vi också förlåter alla. Och för oss inte in i frestelse utan håll oss långt från allt ont. Ty din är äran och makten och riket, segern och härligheten, ja, i hela himlen och jorden. Riket är ditt och du är Herre över alla i evighet. Amen.3

Messias och hans lärjungar använder mycket rabbinsk retorik och exegetik i sin bibelutläggning, exempelvis metoden gezara shava, (”rabbinska ordkopplingar”), eller kal va-chomer (”hur-mycket-mer-metoden”).4 Mästarens ordspråk och liknelser är också typiskt rabbinska och borde jämföras noggrant med liknande litteratur för en mer fullkomlig förståelse.

Ofta när Apostlarna citerar ur Skrifterna gör de det inte ordagrant utan använder mönstret från samtida judiska Targum parafrasöversättningar. Fler exempel kan nämnas där de även föredrar en rabbinsk tolkning av Skriften över dess synbara bokstavliga betydelse. T.ex. håller aposteln Paulus med den rabbinska åsikten att Israels barn endast var 210 år i Egypten, inte 430 år (jämför 2 Mos. 12:40 med Gal. 3:15‐17).

Aposteln Paulus studerade under rabbinen Hillels sonson Rabban Gamliel. Hillel var känd för sina sju tolkningsregler. Forskaren Paul Faivel Levertoff påpekar att Paulus använder Hilles sju exegetiska regler med fingerfärdighet i sina brev.5

I 2 Timotheos 3:8-9 citerar Paulus judisk tradition innantill om trollkarlarna Jannes och Jambres. Det står ingenting bokstavligen om dem i Toran, men mycket i traditionen. Likadant citerar han i 1 Korintierbrevet 10:1–3 traditionen om ”klippan som följde” Israels barn i öknen.

Aposteln Juda nämner i sitt brev: “när ärkeängeln Mikael tvistade med djävulen om Mose kropp, vågade han inte uttala någon smädande dom över honom utan sade: ‘Må Herren straffa dig’” (Judas 1:9). Detta står inte på något annat ställe i Skriften och hänvisar återigen direkt till judisk tradition.

Kritik av traditionen

Många fler exempel kan ges och Apostlarnas användning av traditionen tål mycket studier, men låt oss jämföra detta med Messias ibland starka kritik.

“Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i Toran: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra. Ni blinda ledare! Ni silar mygg och sväljer kameler.” (Matt. 23:23–24)

Messias lär oss här att vi inte får lägga felaktig vikt på de olika Guds bud. Han lär oss att rätten, barmhärtigheten och troheten väger tyngst i Mose och Profeterna (jfr. Mika 6:8, Hos. 6:6). Intressant nog ansågs inte tionde på mynta, dill och kummin vara ordagrant föreskrivet i Toran, utan var en av de äldstes stadgar! Messias ser dem också som en del av “Toran” som borde hållas tillsammans med de tyngre buden. Prioritering av de viktigaste buden är ofta kärnan av Jeshuas kontrovers med sina samtida.

Markus 7

“Han sade också till dem: ‘Ni upphäver fullkomligt Guds bud för att hålla fast vid era egna stadgar. Mose har sagt: Hedra din far och din mor och: Den som förbannar sin far eller sin mor skall straffas med döden. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller mor: Vad du kunde ha fått av mig ger jag i stället som ‘korban’, som offergåva, då tillåter ni honom inte längre att göra något för sin far eller mor. Ni upphäver Guds ord genom de stadgar som ni följer och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni’.” (Mark. 7:9-13)

Detta visar starkt vikten av Guds bud. Vi behöver vara på vår vakt mot principen som kringgår tunga bud med stadgar och därigenom upphäver Guds bud. Vi kan inte acceptera tradition som klart går emot Guds ord, och Guds ord inkluderar absolut de Apostoliska Skrifterna. Att göra en rätt bedömning mellan Skriften och tradition kräver samtidigt mycket kunskap i båda.

Men sätter Markus 7 punkt för apostoliskt stöd för judisk tradition? Är allt sådant förgäves ”eftersom de läror de förkunnar är människobud” (v. 7)? Detta kan inte vara hela sanningen om man jämför med Messias eget exempel av att följa mycket tradition (se exemplen ovan) och med hans senare befallning i Matteus 23:3 (se nedan). Det måste vara mera nyanserat än så.

Även mitt i sammanhanget i Markus 7 ger Jeshua indirekt stöd till traditionen. Toran lyder endast: ”Hedra din far och din mor.” ”Hedra” kan betyda många olika saker för olika människor – kanske att tänka gott om föräldrar och ha en bra attityd. Rabbinernas stadgar lär däremot specifikt (bl.a.):

”Vad menas med ”hedra” här? Man skall förse dem [när de blivit gamla] med mat, dryck och kläder från faderns pengar. Men om fadern inte har några pengar och sonen har pengar, är sonen skyldig att underhålla sin far efter sin förmåga. Och han skall vårda om sina föräldrar som en tjänare betjänar sin mästare.”6

Jeshua var förargad över lagstadgar ang. ”korban” som gjorde det möjligt för en son att slippa undan detta ekonomiska ansvar. Jeshua förstod budet enligt traditionell rabbinsk förståelse och stödjer det så starkt att han t.o.m. citerade: ”Den som förbannar sin far eller sin mor skall straffas med döden.”

Surdegen

Vad är det egentligen Jeshua riktar det mesta av sin kritik mot? Alla tre synoptiska evangelierna har med varningen för fariseernas, sadduceernas och Herodes ”surdeg” (Matt. 16:5–12, Mark. 8:14–15, Luk. 12:1).

”Jeshua sade till dem: ’Akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg!’ … Då förstod de att han inte hade talat om att akta sig för surdeg i bröd, utan för fariseernas och sadduceernas lära” (Matt. 16:6,12).

Rabbinsk tradition kallas ofta bland kristna för fariseernas och sadduceernas surdeg, men detta kan inte vara betydelsen. Fariseerna och sadduceerna skilde sig mycket starkt åt i nästan alla lärofrågor. Vad hade de gemensamt?

Parallellstället i Lukas 12 ger oss svaret: “Ta er i akt för fariseernas surdeg, hyckleriet!” (Luk. 12:1). Man lär och säger en sak, men gör en annan. Detta är deras gemensamma ”lära.”7 Messias kritik riktar sig nästan alltid mot hyckleri och detta är ett lika aktuellt problem idag, både i den kristna världen och den judiska.

Moses stol

Kanske det mest avgörande skriftstället angående judisk tradition är Matteus 23:1–3. Genom historien har kristna utläggare funnit denna centrala text om de tidiga rabbinerna (fariseerna) synnerligen svårtolkad.

“Sedan sade Jeshua till folket och till sina lärjungar: ‘På Moses stol sitter de skriftlärda och fariseerna. Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla” (Matt. 23:1–3).

Den bokstavliga texten är mycket stark: ”därför noggrant håll allt vad de säger er”. Detta är en hänvisning till 5 Mosebok 17:10 om Israel domare: ”du skall noggrant följa allt som de lär dig” – samma vers rabbinerna hänvisar till som grund för sin auktoritet. ”Jeshua säger att de fariseiska lärarna är i positionen av 5 Mosebok 17s domare – de är de autentiska arvingarna av Moses stol och har auktoritet att tolka och applicera Toran i sin generation såsom Mose hade i sin generation.”8

Messias säger att det är dessa som sitter på Mose stol, inte sadduceerna som förkastar de äldstes stadgar och traditioner. Messias håller som princip (med viss kritik) med den fariseiska-rabbinska traditionen, men anklagar vissa av fariseer själva för att vara hycklare. “På Moses stol sitter de skriftlärda och fariseerna. Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte.” (Matt. 23:2–3).

För den som vill dyka djupare i Matteus 23:3 rekommenderar jag att jämföra följande källor:

1. Noel Rabbinowitzs avhandling i Journal of the Evangelical Theological Society som går att ladda hem.9

  1. Kapitel 7, “Jewish Tradition and the Biblical Test” i Mark Kinzers kända bok Post Missionary Messianic Judaism.10

3. Tim Heggs respons till Nehemia Gordon om Matteus 23:3 som går att ladda hem.11

Apostlagärningarna

Vi kan se i Apostlagärningarna att Messias apostlar fortsatte att hålla fädernas seder i enlighet med Matteus 23:3. Vid slutet av sitt liv vittnar Paulus: “Bröder, trots att jag inte har gjort något som kunde skada vårt folk eller våra seder från fäderna, blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad åt romarna” (Apg. 28:17).

Detta var en sorts balansgång för den judiska apostoliska gemenskapen. I frågor som gick emot Kung Messias fick de svara: “Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud? Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört.” (Apg. 4:19–20) Apostlarna representerar Davids trons auktoritetsposition, d.v.s. Israels Kung. Och i frågor om Messias kropp hade han gett dem ledarskap och auktoritet (Matt. 16:18–19). Till slut skall de även en dag “sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar” (Matt. 19:28).

Messianska judar bör därför söka svar på vad Matteus 23:3 innebär i vår tid och endast gå emot denna princip i frågor som gäller klara motsättningar till Messias Jeshua, hans lära och Apostlarnas lära.12

Apostlarna tycks inte lägga samma ok på hedningarna, vare sig det gäller omskärelse eller traditionen (jfr. Kol. 2:16, Apg. 15, Apg. 21), men icke-judar är inte utan Guds bud och bör efterlikna Messias och hans apostlar. Den icke-jude som vill applicera Toran i sitt liv gör därför väl i att allvarligt granska de skriftlärdes och rabbinernas tolkningar.

Frågan som kräver ett svar

Gud gör ett fantastiskt verk i vår tid. Det är en upprättelse och reformation tillbaka till trons rötter, tillbaka till Jerusalem och Apostlagärningarna. Det finns olika hinder och vägskäl på denna andliga väg till Jerusalem. Hur vi bemöter dessa har visat sig vara avgörande.

Exempelvis, för att kunna fortsätta på vägen behöver vi (1) vara klart och frimodigt centrerade på Jeshua, vår Messias, Guds son och (2) vi behöver Andens fullhet för att vandra i kraft – Faderns löfte till Jeshuas lärjungar. Dessa två punkter är också aspekter som skiljer oss från fromma judar som inte följer Jeshua och det är viktigt att erkänna dessa skillnader.

Vårt förhållande till judisk tolkning och tradition är en fråga som måste besvaras om vi skall komma vidare. Annars blir det närmast omöjligt att vandra tillsammans i någon närmare gemenskap som är större än enskilda familjer. Enhet i en lokal församling blir omöjlig.

Problemet blir kanske mest synligt i frågan om den bibliska kalendern och högtiderna. Redan år 2005 påpekade en messiansk judisk ledare att han inom den s.k. Hebrew Roots rörelsen kände till minst 5 olika datum som folk firade påskhögtiden det året, vilket betydde 30 olika dagar med osyrat bröd, 250 olika dagar för omer räkningen, 5 olika veckohögtider, basunhögtider och försoningsdagar, och att 40 dagar av lövhyddofest firades samma år.13 Det är en skamlig, osalig röra som skiljer oss från att fira i enhet med Israel.

En annan känd förkunnare i den hebreiska rörelsen berättade för mig om grupper han träffar som har studerat Toran i mindre än ett år. Under denna period har de redan kommit fram till sin egen unika och invecklade bibliska kalender med fast övertygelse! Inte nog med det! Nu börjar nya små grupper få för sig att Toran lär att veckosabbaten infaller var sjunde dag efter nymånen på slumpartade dagar i veckan!

Vår relation till judarna

Samtidigt har det judiska folket förvaltat Toran i tusentals år och lyckats hålla den i stor enhet och noggrannhet under fruktansvärt svåra omständigheter. Skillnaden är så stor att den är absurd. Det är inget bevis för vem som har rätt, men det borde få oss att stanna upp och tänka till.

Toran går att tolka på alla möjliga sätt. Det som bör vara avgörande i denna fråga är hur Messias och hans Apostlar ställde sig till traditionen. Någon annan inställning utgör inte lärjungaskap till Messias.

Jeshua sa att fariseerna sitter på Moses stol. Paulus sa att det judiska folkets främsta förmån över hedningarna är att de är anförtrodda med Guds ord (Rom. 3). Toran lyder: ”Mose gav oss en lag, en arvedel för Jakobs menighet” (5 Mos. 33:4). Det blev alltså deras arv att förvalta, inte någon annans.

Sanningen är helt enkelt att ingen kommer att följa Torans bud som helhet bättre än det judiska folket – någonsin!14 Vad är då Guds syfte med judarna och deras Tora i relation till hedningarna? Bibliskt sett är det judiska folket våra andliga fäder. Hedra din fader och din moder lyder Gudsordet. Gud har satt dem som våra exempel i dessa frågor.

I botten är det vår skilsmässa med det judiska folket som ligger till grund för problemet. Det var inget annat än denna skilsmässa i de tidiga århundradena som började avfallet från Toran. Och det är likväl judarnas upprättelse tillbaka till Sion i vår tid som har upprättat Toran för oss igen. Om Skriften var så uppenbar att tolka skild från judisk tradition, varför såg inte fler att Toran fortfarande gällde förrän den judiska messianska rörelsen uppstod i modern tid?

Många idag vill ha en upprättelse men inte ”det judiska”. Judisk identitet består av: (1) deras heliga Skrifter – som Toran, (2) deras folk och (3) deras land. Många vill ta till sig den underbara välsignelse av deras Tora och buden. De älskar Israels land och ser fram emot Guds rike utifrån Jerusalem. Men, de vill absolut inte ödmjuka sig för det folk som har allt detta av naturen och har förvaltat det i årtusenden.

Man vill ha judarnas Tora, men inte deras förståelse av den. Man ”älskar” den moderna staten Israel och det judiska folket, så länge de är sekulära avfällingar och inte religiösa rabbiner.

Gud bevare er, mina älskade bröder

Jag hävdar inte med denna artikel att Apostlarna följde all judisk tradition okritiskt. Jag menar inte heller att Apostlarna ställde hednatroende under rabbinernas auktoritet.

Många nitälskar för Toran, men brist på kunskap öppnar lätt upp dörren för en liknande ande som kejsare Konstantin hade. Det är detta jag vill varna för. Hör Konstantins ord ang. datumet för påskfirandet efter första kyrkomötet år 325:

”Konstantin Augustus till församlingarna …

När frågan kom upp om den allra heligaste påskdagen … för det första, när denna mest heliga högtid firas tyckte alla att det var högst ovärdigt att vi skulle följa judarnas sed – dessa nedsmutsade kräk som har besudlat sina händer med en enorm synd och därför är förblindade till sinnet så som de förtjänar. …

Det är i högsta grad befängt, att de så förhäver sig att de menar att vi utan deras instruktion inte kan hålla denna ritual! Vad kan de rätt förstå som – efter de gjort sig skyldiga till mordet på sin Herre – har blivit bedragna och förmörkade i sitt sinne och förts bort av en hämningslös impuls vart än deras galenskap leder dem. Därför har de på denna punkt, liksom andra, inte någon uppfattning om sanningen, så att de fortsätter att vandra i ett grovt misstag … 

Ha ingen gemenskap med judarnas falskheter …

Gud bevare er, mina älskade bröder.”15 

År 1543 skrev Martin Luther boken Om judarna och deras lögner. I den hebreiska rörelsen idag tar man ofta stark distans från kristen antisemitism i tidigare generationer. Man säger: ”Om vi hade levt på våra fäders tid, skulle vi inte ha varit med om att utgjuta profeternas blod.” Är det verkligen sant? Eller kommer vi att fortsätta skriva på boken om judarna och deras lögner?

Johannes Enarson


1 Jfr. Matt. 1:20 6:9, 26:64, Mark 14:36, Luk 1:32, m.fl. Observera att Johannes 17:6 inte har något med uttalandet av namnet att göra utan handlar om att uppenbara vem Fadern är.

2 Se Luk. 12:42f, Joh. 7:37, 10:22, Luk. 24:53, Apg. 2:46, 3:1, m.fl.

3 Shlomo Hizak, The Little Sanctuary (The Jerusalem Center: AMI, 2002), översatt till svenska.

4 ”Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom” (Matt. 7:11). Man kan säga att kal va-chomer är ett dominant tema genom hela Hebreerbrevet. Se även Matt. 7:11, 10:25, 12:12, Luk. 11:13, 12:24, 28, Rom. 11:12, 24, 1 Kor. 6:3, Filem. 1:16, Heb. 9:14.

5 Paul P. Levertoff, ”St. Paul in Jewish Thought: Three Lectures” (London: Diocesan House, 1928, http://www.vineofdavid.org/_php/download.php?file=St_Paul_in_Jewish_Thought_Levertoff.pdf, 2012-5-22) sid. 12.

6 The Chafetz Chaim Rabbi Yisrael Meir HaKohen, The Concice Book of Mitzvoth, (Jerusalem / New York: Feldheim Publishers, 1990) sid. 57, översatt till svenska.

7 För liknande perspektiv på surdegen, se Tzvi Sadan, ”Halachic Authority in the Life of the Messianic Community”, Messiah Journal 109, Winter 2012/5772 (Marshfield, MO: First Fruits of Zion, 2012) sid. 13–26.

8 Mark Kinzer, Post-Missionary Messianic Judaism (Grand Rapids, MI: Brazos Press, 2005) sid. 251.

9 Noel Rabbinowitz, “Matthew 23:2–4:
Does Jesus Recognize The Authority Of The Pharisees And Does He Endorse Their Halakhah?” JETS 46/3 (September 2003) 423–47 (www.etsjets.org/files/JETS-PDFs/46/46-3/46-3-pp423-447_JETS.pdf).

10 Mark Kinzer (Brazos Press, 2005).

11 Tim Hegg, “Why Nehemia Gordon is Wrong About Matthew 23:3” © 2005 TorahResource.com (http://torahtalkonline.com/Articles/Matt23.3Gordon.pdf).

12 För en grundläggande introduktion till denna princip, se Tzvi Sadan, ”Halachic Authority in the Life of the Messianic Community”, Messiah Journal 109, Winter 2012/5772 (Marshfield, MO: First Fruits of Zion, 2012) sid. 13–26.

13 Boaz Michael, ”The Unprofitable and Worthless Torah Movement: A Call for Unity and Respect”, 2005 (ffoz.org/downloads/white_papers).

14 Det är ofta på grund av detta som man i den hebreiska rörelsen vänder sig mot en rabbinsk förståelse av Toran. Inte på grund av att rabbinerna förstås som att de motsäger Guds ord, men att de följer Toran ”för bra”, går för långt och därigenom gör Toran till en för tung börda. Därför söker den hebreiska rörelsen ofta en ”lättare” personlig tolkning av buden, men denna inriktning har ännu inte visat sig hållbar i större sammanhang. På det judiska hållet ser sunda ortodoxa judar sin praxis av Toran som fullt naturlig, legitim och inte någon omänsklig börda. Däremot kan det vara ”tungt” att följa Toran utanför en judisk miljö. Frågan om den judisk traditionens legitimitet har därför stor vikt i den hebreiska rörelsens kontrovers ang. jude och hednings ansvar inför buden (s.k. ”one law”).

15 Eusebios av Caesarea, Konstantins Liv, 3.17–20, Daniel Gruber, The Church and the Jews: The Biblical Relationship (Hanover, NH: Elijah Publishing, 1991) sid. 34–35, översatt till svenska.

Annonser
Standard