Artikel

Ska du omskära din son? del 3

Yacov Gassinovitch

Kristnas ”nej” till judar

Vi har i denna artikelserie om omskärelse sett en översikt av apostlarnas lära angående omskärelse gentemot judar och hedningar. Genom kristen historia har det falska ryktet om Paulus, det att han undervisade judarna att inte omskära sina barn, levt vidare. Och det mycket av samma anledning: Paulus sa högljutt ”nej” till omskärelse för hedningar.

Jeshuas judiska lärjungar dog till sist ut i historien som en unik judisk rörelse. Denna situation fortsatte många århundraden under katolicismens storhetstid tills kristna till och med glömde bort att den funnits. Under denna tid var det strängt förbjudet för de fåtal judar som blev kristna att omskära sina barn. All Paulus argumentation till hedningar att de inte skulle omskära sig applicerades på judar.

Men på 1600-talet började puritanerna omvärdera sin syn på Romarbrevet 11. Sakta men säkert ledde detta till att protestanter, framför allt i England, på 1700 och 1800-talet såg evangelisation till judarna som ett positivt ansvar som lovade stora välsignelser.1 Denna evangelisation skilde sig markant från katolicismens tvångsmetoder. Deras satsning på mission ledde i sin tur till att många judar blev kristna och på slutet av 1800-talet uppstod rörelsen med s.k. hebreisk-kristna (Hebrew Christians), föregångaren till dagens messianska judendom.

Den hebreisk-kristna rörelsen led sorgligt nog av kristendomens historiska och teologiska missuppfattningar gentemot judendomen. Det var, trots allt, kristna protestanter som spred sin teologi till judar och judar blev protestanter i teologi och praxis. Detta resulterade i att kristna sa ”nej” till judar vad gäller omskärelse. Efter mycket debatt kunde det ses som acceptabelt bland somliga judiska missionsorganisationer att ”hebreisk-kristna” fick omskära som en del av sin kultur, ungefär som kineser kunde förbli kineser. Men under absolut inga omständigheter fick omskärelsen ses som ett ansvar; något som skulle göras. Det var att ’falla ur nåden’ (Gal. 5:4).

Stockholm ”Jewish Missionary Conference”

Man kan läsa gripande berättelser om dessa judars kval mellan sin judiska identitet och sin kristna tro. Följande är ett påtagligt exempel: År 1911 i Stockholm samlades missionsorganisationer som arbetade med judar till ”Jewish Missionary Conference” för att bl.a. diskutera dessa känsliga frågor.

Pionjärer inom messiansk judendom (som Jedidjah Pollak) började alltmer höja sina röster för en ny rörelse med messiastroende judar som på apostolisk grund följde Mose Lag.2 På Jewish Missionary Conference talade en hebreisk-kristen broder (C.T. Lipshytz) från London emot omskärelse medan en kristen svensk (T. Lindagen) från Swedish Israel Mission, talade för judarnas rätt till åtminstone kulturell omskärelse. Lipshytzs teologiska missuppfattningar blir uppenbara när han berättar om sin egen son:

”All arrangements [as regards the circumcision of my son] were made, when, one day, a Jew asked me ’if I believed in the Torah.’ In reply, I said ‘Yes.’ The man continued: ‘Have you had circumcised your son?’ ‘I was about to have my son circumcised,’ I said; ‘but,’ I continued, after a moments reflection, ‘Here and now, to prove that my confidence is not in things of the flesh, that is, in things of the Law, I resolve to do nothing of this kind.’ The man was astonished, and as he listened with eagerness, I said: ‘What would you say, if I had my son circumcised? Would you not say that the missionary preaches the Gospel, but practices the Law? In a word, he is an hypocrite?’ ‘Yes,’ replied the Jew, ‘I should not believe in your sincerity.’ Thereupon I abandoned the idea of having the boy circumcised. I refused to put a stumbling block before my people. No man shall say that I preach Christ and follow Moses. ‘In Christ Jesus, neither circumcision availeth anything, nor uncircumcision, but a new creation’ (Gal. 6:15). ‘If ye be circumcised, Christ shall profit you nothing,’ says the great Apostle. ‘For I testify to every man that is circumcised, that he is a debtor to the whole Law.’ His relation is legal, not Evangelical – he follows Moses, not Christ.”3

Denna kristna teologiska inställning är ett ödsligt misstag som måste förändras! Alla möjliga kristna samfund och rörelser, alltifrån katolska kyrkan till svenska kyrkan, tar idag avstånd från ersättningsteologi (supercessionism).4 Om kristna samfund tar avstånd från ersättningsläran är de skyldiga att åtminstone uppmuntra alla sina judiska medlemmar att följa budet att omskära sina barn och bejaka sin judiska identitet. Det är den enda logiska konsekvensen och det minsta man kan göra. (För mer om kristnas ansvar gentemot Jesustroende judar, se kapitel 9: ”Healing the Schism”, speciellt sid. 308–309, i Mark Kinzers Post Missionary Messianic Judaism Brazos Press, 2005.)

Lancaster beskriver den tragedi som ännu utspelar sig inom kyrkan:

”Hundreds, thousands, tens of thousands, and hundreds of thousands of Jewish people have come to faith in Messiah and have become Christians over the last century and a half, but they are almost all gone—vanished. Over the last two-thousand years, a steady stream of Jewish people has confessed Messiah, beginning with the generation of the apostles, but they are gone, too, like chaff in the wind. They have left no enduring legacy. There is no Jewish form of Christianity or ongoing Jewish legacy of faith in Yeshua because, as soon as the Jewish people become believers, they are taught, ‘Now that you are a Christian, there is no difference between you and us, and you may marry our children, and our children may marry yours, and you no longer need to be Jewish or keep kosher, or keep Sabbath, or do anything that would preserve your identity as a Jew. You are no longer under the Law.’”5

Som en positiv följd av den ”hebreisk-kristna” rörelsen fick många judar emellertid tag på evangeliet. Dessa messianska pionjärer (flera av dem rabbiner) läste Nya Testamentet som en judisk bok från ett judiskt perspektiv som naturligt passade in i den tro som gav upphov till boken: judendomen. Dessa visionärers arbete ledde till den messianska judendomens uppkomst på 1900-talet, som igen kämpar för ett ”ja” till omskärelse för judar (men ej hedningar).

Kristnas ”ja” till hedningar

Vad jag vet finns det ingen inom messiansk judendom som hävdar att hedningar bör omskära sig – snarare tvärtom. I den mer teologiskt omogna ”Hebrew Roots” rörelsen finns däremot olika åsikter som faktiskt säger ”ja” till hedningarnas omskärelse. Vi skall granska två av dessa läror.

One-Law, eller ”samma-ansvars-läran”

Den ena läran går under det missvisande namnet ”One-Law” (samma lag). Den borde kanske rättare kallas för ”samma-ansvars-läran” och går ut på att icke-judar som följer Messias har samma ansvar inför Torans alla bud som judar har. Somliga inom One-Law menar att omskärelsebudet (av okänd anledning) är det enda undantaget; andra att omskärelsebudet även gäller för hednakristna.

One-Law (samma lag) menar att Toran lär att ”samma lag” skall gälla för Israels folk ”och för främlingen hos er” (4 Mos. 15:15-16 m.fl.). Paulus lär ju att genom Messias och inympningen i Israels olivträd (Rom. 11) är hednatroende inte längre ”gäster och främlingar” bland Guds folk (Ef. 2). Man menar därför att om samma lag gäller för främlingen som bor bland Israel, hur mycket mer då för inympade hedningar som inte längre är främlingar ”utan medborgare tillsammans med de heliga”?

One-Law missar emellertid att apostlarna lärde denna jämlikhet på det andliga planet om den invärtes människan, inte på det fysiska planet. Vi ser detta klart i Galaterbrevet 3:38: ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Messias Jeshua.” Judens och hedningens ställning som andligt födda på nytt är samma. Men, ingen skulle hävda att Gal. 3:38 betyder att skillnaden på man och kvinna har upphört i Messias; snarare det motsatta. Endast i Messias finner vi vår verkliga kallelse och roll som man eller kvinna. Likadant är det med jude och hedning. Förmodligen skulle ingen förkunnare inom One-Law mena att samma bud gäller man som kvinna; varför då jude och hedning?

Enhet mellan jude och hedning i Messias utplånar inte deras skillnader. Apostlarna fortsatte att förkunna en skillnad mellan jude och hedning på det fysiska planet. De fortsatte att använda termer som ”hedningar” kontra ”judar”, ”oomskurna” (ordagrant ”förhud”) kontra ”omskurna” – ett ”ni” och ”oss” språk – även efter det att hedningar kommit till tro. Romarbrevet 11:13 är ett typiskt exempel: “Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt …”

Apostlarna lärde att hedningarnas ansvar inför buden – speciellt omskärelse – var annorlunda än judarnas. Som vi visat tidigare var de mycket tydliga om just omskärelse (se del 1 om apostlamötet i Jerusalem).

En One-Law förespråkare, Dr. Daniel Botkin, som för övrigt är en fin och ärlig broder, medger att omskärelsebudet var ett undantag som apostlarna lärde att hedningarna inte behöver följa. I sin artikel ”A Response To FFOZ’s Position Paper ’One Law’ And The Messianic Gentile” (vilken f.ö. ger en bra introduktion till One-Law perspektivet) skriver Botkin:

”[First Fruits of Zion holds that] ’It is difficult to maintain a pure ‘One-Law’ theology and accept the epistles of Paul and his teachings regarding circumcision.’ I agree that it is difficult, but it is not impossible. It’s true that Gentile believers were (and are) exempt from this one commandment. … I admit that the circumcision question is somewhat puzzling. … I do not know all the answers to the question of circumcision…”6

Tim Heggs The Letter Writer

Andra One-Law förespråkare menar att icke-judar verkligen borde omskära sig och sina barn, lika mycket som de borde hedra sina föräldrar eller lyda andra bud i Toran. Hur når man denna slutsats? (För att ge One-Law rättvisa innan vi går vidare, måste man påpeka att varje One-Law förkunnare som denna skribent känner till menar att man blir frälst genom nåd, inte gärningar.) Tim Hegg är kanske den mest lärda av One-Law lärarna. Om jag förstår hans bok The Letter Writer rätt, resonerar han följande:

Som vi såg tidigare innebar begreppet ”omskärelse” på andra Templets tid mer än enbart omskärelse. Det var en rabbinsk utvecklad konverteringsprocess. Den innebar omskärelse, dop, (om möjligt ett tempeloffer) och ett erkännande av de traditionella rabbinska lagstadgarnas auktoritet (för mer information om dessa stadgar, se ”Vägen framåt”, Eliyahu.se).

Hegg ser alla Guds bud som bindande på de hednatroende. På apostlamötet i Jerusalem hänvisar Petrus till ”ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära”. Hegg menar att detta omöjligt kan vara en hänvisning till Torans bud eftersom 1 Johannes 5:3 och 5 Mosebok 30:11 kontrar tanken att buden är ett för tungt ok. Vad diskuterade då apostlarna i Apg. 15? Enligt Hegg kan det enbart ha varit de rabbinska lagstadgarna som alltid behöver tas med i en diskussion om omskärelseprocessen. Han försöker sedan visa att de fyra minimikraven i apostlarnas dekret är rabbinska stadgar och att apostlarna la enbart dessa fyra på hedningarnas axlar utöver alla de Skriftliga buden.

Hegg har rätt att det finns en spänning mellan Petrus ord i Apg. 15 och andra bibelord, men resten av One-Law argumentet stämmer inte med den apostoliska undervisningen. De fyra minimikraven hänvisar klart till flera skriftliga bud och det är föga övertygande att måla upp alla fyra som rabbinska lagstadgar som går utöver Skriftens bokstav.

Utifrån sina slutsatser om Apg. 15, menar Hegg att när helst Paulus avråder eller förbjuder hedningar att ”omskära” sig, menar Paulus bara att hedningarna inte får ställa sig under de rabbinska stadgelagarna. Men att likt Abraham låta omskära sig i enlighet med det Skriftliga budet blir en fullt naturlig konsekvens av at lyda Guds ord!

Vad som betyder något är att man håller Guds bud (1 Kor. 7:19)

I 1 Korintierbrevet 7:19 skriver Paulus: ”Det har ingen betydelse om någon är omskuren eller oomskuren.Vad som betyder något är att man håller Guds bud.” One-Law kan typiskt tolka detta som följande: Det har ingen betydelse om någon [har rabbinsk konverteringsstatus eller inte].Vad som betyder något är att man håller Guds bud [exempelvis budet att omskära sig]!

Argumenten faller knappast naturligt på plats. Här får 1 Kor. 7:19 exakt motsatt betydelse till det som bokstavligen står i brevet. Paulus är inte lätt att förstå alla gånger men man behöver tolka de otydliga ställena utifrån de tydliga. Apostlarnas tydliga lära är: nej, vi hedningar skall inte omskära oss. Det innebär att versen borde betyda:

”Det har ingen betydelse om någon är omskuren eller oomskuren [vad gäller värde och pånyttfödelse]. Vad som betyder något är att man håller Guds bud [som gäller för var och en] (1 Kor. 7:19). Forskare ser i enlighet med brevets större sammanhang en speciell hänvisning här om ”Guds bud” till dekretet från Apg. 15 som Paulus hade med sig i brevform överallt.7 Den retoriska metoden att betona någontings värde genom att säga att det ena väger lätt jämfört med det andra är typiskt paulinskt (se Rudolph (2010) sid. 10–11).

Vår tolkning av 1 Kor. 7:19 stämmer för övrigt väl överens med parallellstället i Gal. 6:15. “Det har ingen betydelse om man är omskuren eller oomskuren. Det som verkligen betyder något är en ny skapelse.” Betoningen är den “nya skapelsen”, den invärtes människan, vilken i denna tidsålder knappast är fysisk och på det icke-fysiska planet är omskärelse inte betydande.

Vad som gör One-Law positionen ohållbar är Apostlagärningarna 21.8 Som vi sa tidigare i del 2 är det viktigt att läsa de fyra minimikraven i Apg. 15 i ljuset av kapitel 21. I kapitel 21 sätter apostlarna syftet med deras beslut för hedningarna i kontrast med deras syn på judar. Judar är skyldiga inför Mose, omskärelse och judisk tradition, ”Men när det gäller hedningar som har kommit till tro, har vi skrivit och gett dem besked om vårt beslut…” (Apg. 21). Detta utesluter en One-Law tolkning av apostlarnas dekret i kapitel 15.

Two-House undervisning

Kanske mer populär och utbredd inom Hebrew-Roots rörelsen, men ännu mindre teologiskt mogen, är den s.k. ”Two-House” läran – läran om Israels två ”hus” eller ”folk”. Kortfattat identifierar läran, på något fysiskt sätt, kristna med de tio stammar som assyrierna förskingrade år 722 f.vt. (vilka sedan försvann från historiens blad). De kallas ofta för de tio förlorade stammarna (eller efraimiter).

Ämnet om Two-House är stort och utrymme finns inte här att behandla ens en bråkdel av ämnet.9 Förutom en kort introduktion, kommer vi endast att stanna upp inför det som berör omskärelse.

Two-House trycker på vissa skriftliga sanningar vilket gör den mycket populär. Det är sant att de Profetiska Skrifterna talar om en upprättelse av Israels alla tolv stammar. Den traditionella bortförklaringen att alla stammarna finns bevarade inom dagens judiska folk är sann, men verkar inte motsvara den storslagna upprättelse profeterna utlovat. Historien om Israels kungadöme som delades mitt itu och gick skilda vägar rimmar mycket profetiskt med judendomens och kristenhetens historiska gång. Lägger man till det faktum att Paulus applicerar profeten Hoseas ord om de tio stammarna på hednatroende i Rom. 9:25, förstår man varför Two-House har sådan dragningskraft!

Two-House teologi varierar och utvecklar sig ständigt, men i grund och botten identifierar den kristna med Israels förlorade stammar. En sådan lära får oerhört många konsekvenser.

Jim Staley är lärans mest populära förespråkare idag. Han lär att kristna s.k. ”efraimiter” från de förlorade stammarna är skyldiga inför alla Torans bud, lika mycket som judar är. De var också ”där” med Juda stam vid Sinais berg och ingick Sinaiförbundet med alla dess bud och föreskrifter.10 En sådan lära får konsekvenser vad gäller omskärelse.

I sin undervisningsserie om Galaterbrevet11 försöker Staley förklara Paulus brev till galaterna utifrån att galaterna visste att de i själva verket var förskingrade israeliter (baserat på 1 Pet. 1:1). När Paulus predikade i Galatien bjöd han endast dessa förlorade bröder att genom Messias12 komma tillbaka in i förbundet med Israels Gud.

Konsekvenserna av Two-House

Varken teologer inom messiansk judendom eller någon annan seriös kristen teolog kan ta dessa Two-House argument på allvar. De tål inte närmare kritisk granskning. Two-House läran krockar med apostlarnas tydliga lära till hednafolken. All den undervisning om omskärelse vi sett hittills i denna artikelserie stämmer inte överens med Two-Houseläran. Apostlarna lärde att det fanns en skillnad på judar och icke-judars ansvar inför alla Torans bud, speciellt omskärelsebudet (se del 1 och 2). Men om kristna egentligen är ”israeliter” borde omskärelse och alla bud även gälla för dem.

Som vi såg tidigare, baserade apostlarna sin lära till hedningarna utifrån profeternas budskap. Ta till exempel följande nyckelvers:

“Det är för lite för dig, då du är min tjänare, att endast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel. Jag skall sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bli min frälsning intill jordens yttersta gräns” (Jes. 49:6).

För att profeten Jesajas ord skall stämma med Two-House, borde versen lyda:

Det är för lite för dig, då du är min tjänare, [att endast upprätta Juda stam och föra tillbaka de bevarade av Juda hus]. Jag skall sätta dig till [ett ljus för alla Israels stammar], för att du skall bli min frälsning intill jordens yttersta gräns.

Likadant borde Lukas skriva (vilket han inte gör): Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla [stammar], ett ljus som skall uppenbaras för [Israels hus] och en härlighet för ditt folk [Judah] (jfr. Luk. 2:30-32).

Sammanfattning

Vanliga människor inom Hebrew-Roots och Two-House strömmen kan ofta inte redogöra för alla dessa invecklade teologiska argument. De vet endast att de dras av Torans livsstil, vilket är fullt naturligt för alla som älskar Guds ord. De vet också att Paulus är svår att förklara ibland (2 Pet. 3:16). Som resultat följer de omskärelsebudet utan att kunna redogöra för hur apostlarnas undervisning går ihop med Toran.

Den nitälskan som finns i många Hebrew-Roots sammanhang är beundransvärd. Men man blir påmind av Paulus ord: ”Jag kan vittna om att de hängivet tjänar Gud, men de saknar den rätta insikten” (Rom. 10:2), och Ordspråksboken: “Okunnig iver är ett ont” (Ords. 19:2, Bibel 2000).

Religiösa omskärelser bland hedningar sker i öppet uppror mot Paulus regel i alla församlingar, om att var och en ska förbli i antingen det omskurna eller det oomskurna lägret (1 Kor. 7).

Som vi sagt i del 2, finns det minimum som vi hedningar behöver göra. Det finns annat som vi får göra frivilligt med mycket välsignelse (jfr. Ps. 119). Men gränsen går vid omskärelse. Det budet skall vi inte göra, för med det budet går man över gränsen och blir skyldig att hålla allt därefter (Gal. 5:3). Vidare förstör vi ekklesian, Messias kropp, som en enhet av både jude och hedning. Det blir till slut enbart judar och enligt apostlarna stämmer inte det med profeternas budskap om Messias som ett ljus till hednafolken.

Vi började denna artikelserie som ett svar på frågan: ”Hur tänker du Johannes om omskärelse? Ska ni omskära om ni får en son, med tanke på den tro du har på judarnas konung? Och om så är fallet, hur går ni praktiskt tillväga? Jag förstår om det känns för privat att svara på.”

För att avsluta mitt svar lovade jag att ta upp vissa undantag om omskärelse och konvertering för troende hedningar. Och så finns det den praktiska biten! Hur går man praktiskt gå till väga? Hur ser läget ut för omskärelse i Sverige idag? Fortsättning följer.

Johannes Enarson


Läs vidare med litteraturlistan!

Aktuella artiklar

Dagen: Förbud mot omskärelser – då kan de göras på Israels ambassader
Dagen: 
”Då måste vi ta upp det kristna barndopet”
Dagen: 
Unga pirater: Förbjud omskärelse
Dagen: 
Biskop: Orimligt jämföra barndop med omskärelse
http://www.dagen.se/opinion/asikt/historisk-fornekelse-ingen-bra-enhetsgrund/
http://www.dagen.se/opinion/den-kristna-kyrkan-ersatte-judendomens-roll/

Foto: Markus Schreiber

Fotnoter


  1. Gruber, Daniel. The Church and the Jews: The Biblical Relationship (Elijah Publishing, 2001) kap. 43: ”The Puritan Hope”, sid. 306f. 
  2. Se exempelvis Kai Kjer-Haensen. “Lucky and Waldmann’s ‘Decleration of Law-observing Hebrew Christians’”.Mishkan: A Forum on the Gospel and the Jewish People (Issue 60/2009) sid. 39-45. 
  3. Kai Kjer-Haensen. “Controversy About Lucky: Reflections in Light of the Stockholm Conference in 1911”. Ibid. sid. 50. 
  4. Katolska kyrkan har gjort vissa positiva uttalanden i 2:a vatikankonciliet som Kinzer behandlar i Israel’s Messiah and the People of God (Cascade Books, 2011) kap. 7: ”Lumen Gentium Through Messianc Jewish Eyes” sid. 156-174. Vad gäller svenska kyrkan, lägg märke till deras ton gentemot ersättningsteologin i följande två artiklar: ”Guds vägar: Judendom och kristendom”, KsSkr 2001:5, Bilaga 1 http://www.svenskakyrkan.se/km-2001/skrivelser/2001-5/KsSkr2001-5bil1.shtml (2013-01-14). “Kan ni förklara ‘ersättningsläran’?” Niclas Blåder, https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=952087 (2013-01-14). 
  5. Lancaster, D.T. The Holy Epistle to the Galatians: Sermons on a Messianic Jewish Approach (First Fruits of Zion, 2011) sid. 189–190. 
  6. Botkin, Dr. Daniel. ”A Response To FFOZ’s Position Paper ’One Law’ And The Messianic Gentile” http://truthdepot.net/content/DanBotkin.pdf (2014-02-27) sid. 7. 
  7. Se Rudolph (2010) argument sid. 10, not 39 som hänvisar till Marcel Simon, John C. Brunt och de tidiga kyrkofäderna. 
  8. En annan punkt som gör One-Law positionen ohållbar är att man måste se apostlarnas användning av ordet nomos ”Lagen” (i t.ex. Gal 5:3) som en betäckning på både den ”skrivna Lagen” och den ”muntliga Lagen” (rabbinska lagstadgar). På apostlarnas tid fanns liknande tankar, men rabbinsk tradition gick inte under namnet ”Lagen” på den tiden. Det är en anakronism. Apostlarna använde i stället ord som ”de äldstes stadgar” osv. 
  9. För en mer utförlig granskning av Two-House läran, se Michael, Boaz. Twelve Gates: Where Do the Nations Enter (First Fruits of Zion, 2012). 
  10. Se Jim Staley, “Identity Crisis,” http://www.youtube.com/watch?v=FiE6KizgLQM (2014-02-27). 
  11. Jim Staley, “Understanding Galatians” http://www.youtube.com/watch?v=CRyQIcW_o_g (2014-02-27). 
  12. Staley förklarar Messias verk på korset utifrån att Toran inte tillåter en präst av Aarons släkt att gifta om sig med en frånskild kvinna. En av parterna måste dö först. Men han nämner varken att en vanlig israelit är tillåten att gifta om sig med kvinnan han skilt sig från, eller varför det skulle vara nödvändigt att applicera dessa bud på förbundet mellan Gud och sitt folk. 
Annonser
Standard