Gästartikel

Paulus och Lagen (del 3)

Texten är hämtad från kapitel 6 i materialet ”Alefkursen” – en kurs om den kristna trons judiska rötter. Undervisningsmaterialet kan beställas här. Publicerat med tillstånd från Ariel Media. 

Två mödrar: Galaterbrevet 4

Låt oss titta på en annan av Paulus ofta feltolkade texter: Gal 4:21–27.

”Säg mig, ni som vill stå under lagen: lyssnar ni inte på lagen? Där står skrivet att Abraham hade två söner, en med sin slavinna och en med sin fria hustru. Slavinnans son var född av mänsklig vilja, den fria hustruns son däremot i kraft av ett löfte. Detta har en djupare mening: de två kvinnorna betecknar två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn i slaveri, det är Hagar. Ordet Hagar betecknar Sinai berg i Arabien och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. Men det himmelska Jerusalem är fri”, och det är vår moder. Det står skrivet: Gläd dig, du ofruktsamma, du som inte föder barn, jubla högt, du som inte känner födslovånda, ty den ensamma har många barn, (er än den som har en man.”

Denna text behandlar den avgörande frågan på apostlamötet i Jerusalem: måste hedningarna som kommit till tro även omskära sig för att kunna bli frälsta, eller räcker det med enbart tron på Messias? Omskärelse var på den tiden ett begrepp som syftade på hela konverteringsprocessen för att lagligt bli ansedd som jude.

För Paulus betyder uttrycket att ”stå under Lagen”, att förlita sig på Lagen – och då framför allt på judisk identitet genom omskärelsen – för att bli frälst. Detta är som vi redan betonat ett missbruk av Toran. Den gavs inte i Egypten för att Israels barn skulle kunna bli frälsta. Toran gavs till Israel på Sinai när de redan var frälsta.

De två förbunden som Paulus talar om i denna text handlar inte om det gamla och det nya förbundet, utan om förbundet med Abraham och förbundet vid Sinai som gavs 430 år senare. I de flesta synagogor på denna tid fanns det normalt tre kategorier av människor: judar, proselyter och gudfruktiga hedningar. Hedningar som konverterat till judar, d.v.s. proselyter, kallades efter konverteringen för Abrahams barn. När Paulus predikade i synagogan i Antiokia i Pisidien sa han till de som lyssnade: ”Ni bröder [d.v.s. judar], söner av Abrahams släkt [d.v.s. proselyter], och ni andra som fruktar Gud [d.v.s. gudfruktiga hedningar]”. (Apg. 13:26)

I Galaterbrevet 4 förklarade Paulus: ”Ni som vill stå under lagen, d.v.s. ni som vill konvertera till judar genom att omskära er och bli kallade Abrahams barn via Sinaiförbundet, vet ni inte att Abraham hade två söner, en med trälkvinnan Hagar och en med Sara?” Hagar representerar Sinaiförbundet och det nuvarande Jerusalem som är ockuperat. Det föder barn på naturlig väg genom omskärelse, precis som Ismael föddes på naturlig väg.

Sara däremot representerar det himmelska Jerusalem och löftesförbundet som Abraham fick 430 år tidigare. Barn till Abraham genom detta förbund blir man genom tro på Gud, precis som Isak föddes på övernaturlig väg i kraft av ett löfte. Liknelsen handlar alltså om hur man blir frälst (förklarad rättfärdig), d.v.s. blir Abrahams barn, antingen på naturlig väg genom Lagen och omskärelsen eller på övernaturlig väg genom tron. I judisk litteratur jämförs Sara med det himmelska Jerusalem med hänvisning till samma bibelställe i Jesaja som Paulus använder sig av.

Paulus var född på nytt genom tro på Messias, men han levde fortfarande i trohet till alla Guds bud. Liknelsen i Galaterbrevet 4 om Sara och Hagar handlar inte om att det nya förbundet står i motsättning till Toran och Guds bud.

Diet och Sabbat: Romarbrevet 14

Romarbrevet 14 tas ofta som bevis för att sabbaten inte längre gäller och att de som lyder matreglerna i Toran är svaga i tron. Här låter det verkligen som om Paulus har upphävt Toran. Vi har redan kommit fram till att vi kan utesluta en sådan tolkning, eftersom Paulus då skulle vara både en lögnare och en falsk profet.

Låt oss då med hjälp av hela Bibelns vittnesbörd försöka bena ut vad Paulus talar om.

”Den som är svag i tron skall ni ta emot utan att sätta er till doms över hans betänkligheter. En har tro till att äta allt, men en annan som är svag äter bara grönsaker. Den som äter skall inte förakta den som inte äter, och den som inte äter skall inte döma den som äter. Gud har ju tagit emot honom. Vem är du som dömer en annans tjänare? Det är inför sin egen Herre han står eller faller. Men han kommer att stå, ty Herren har makt att hålla honom upprätt. Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar för lika. Var och en bör vara fullt övertygad i sitt sinne. Den som lägger vikt vid en viss dag gör det för Herren, och den som äter gör det för Herren. Han tackar ju Gud. Den som låter bli att äta gör det för Herren, och även han tackar Gud … Jag vet och är i Herren Jeshua övertygad om att ingenting är orent i sig självt, men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent.” (Rom. 14:1–6, 14)

Låt oss börja i slutet. Det grekiska ord som är översatt med ”orent” i vers 14 är koinos. Koinos betyder ordagrant ”allmän” i motsats till ”helig” och har ingenting att göra med rena och orena djur enligt Torans bud. Om dessa orena djur används det grekiska ordet akathartos. I Apostlagärningarna 10:14 utropar Petrus: ”Nej, nej, Herre! Jag har aldrig ätit något oheligt [gr. koinos] eller orent [gr. akathartos].”

Om för övrigt kött som var helt rent enligt Torans bud tillagats av hedningar, eller kommit i kontakt med avgudadyrkan eller något annat orent, räknades det som oheligt, koinos. Grönsaker ”besmittas” inte på detta sätt. Detta var orsaken till att t.ex. Daniel medan han var vid hovet i Babylon, inte ville äta av kungens mat, utan enbart åt grönsaker och drack vatten. ”Men för Daniel var det angeläget att inte orena sig med kungens mat eller med vinet som han drack, och han bad förste hovmarskalken att han inte skulle tvingas orena sig … ‘Gör ett försök med dina tjänare i tio dagar och låt oss få äta grönsaker och dricka vatten.’” (Dan. 1:8,12)

I församlingen i Rom fanns både judar och hedningar. Alla höll inte lika strängt på alla dessa ibland invecklade regler om kontakt med orenhet, förutsatt naturligtvis att det inte handlade om akathartos, d.v.s. oren mat enligt Torans bud. Andra var mer strikta och valde att liksom Daniel enbart äta grönsaker. I Daniels fall var det uppenbart att det handlade om koinos, oheligt, kött och vin. I ett sådant fall handlar det om föda som apostlamötet i Jerusalem förbjöd även troende hedningar att förtära. Jeshua tillrättavisade de troende i Pergamus: ”Men något har jag emot dig, att du har några där som håller sig till Bileams lära, han som lärde Balak att sätta ut en fälla för Israels barn, så att de åt kött från avgudaoffer och bedrev otukt.” (Upp. 2:14) Likaså i Tyatira: “Men det har jag emot dig att du låter kvinnan Isebel hållas, hon som säger sig vara profetissa och undervisar och förleder mina tjänare att bedriva otukt och äta kött från avgudaoffer.” (Upp. 2:20)

Romarbrevet 14 handlar om fall där det inte är uppenbart att köttet har kommit i kontakt med avgudadyrkan. Somliga valde att ”ta det säkra för det osäkra” och i dessa fall enbart äta grönsaker. Paulus uppmanade de andra troende i Rom att inte döma dessa för detta. ”En har tro till att äta allt, men en annan som är svag äter bara grönsaker. Den som äter skall inte förakta den som inte äter, och den som inte äter skall inte döma den som äter.” (Rom. 14:2–3) Sorgligt nog används ofta Romarbrevet 14 just för att döma de som inte äter.

Det är alltså dessa invecklade regler om koinos, d.v.s. ohelig mat, som Paulus talar om i detta avsnitt. Han avslutar resonemanget med att säga: ”Jag vet och är i Herren Jeshua övertygad om att ingenting är [oheligt gr. koinos] i sig självt, men för den som betraktar något som [oheligt], för honom är det [oheligt].” Paulus upphäver därmed inte buden i Toran om ren och oren föda. Avsnittet handlar inte om detta över huvud taget.

Likadant är det med Paulus påstående: ”Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar för lika. Var och en bör vara fullt övertygad i sitt sinne.” (Rom. 14:5) Redan i skapelseberättelsen står det att Gud avskilde sabbaten från de övriga dagarna (1 Mos. 2:2–3). Att Paulus upphäver sabbatsbudet genom att säga att det är upp till var och en att avgöra detta efter eget tycke, är sådant som kristna med två tusen års kyrklig tradition bakom sig ofta ser som självklart när de läser texten. Men när Paulus skrev detta var en sådan tolkning utesluten. En undervisning som upphäver ett av de viktigaste buden i Toran skulle aldrig ha godkänts av bröderna i Jerusalem.

Det är viktigt att lägga märke till att ordet sabbat förekommer inte någonstans i detta kapitel. Nästa vers lyder: ”Den som lägger vikt vid en viss dag gör det för Herren, och den som äter gör det för Herren. Han tackar ju Gud.” (Rom. 14:6) Det är troligt att detta handlar om vissa fastedagar i veckan som en del i församlingen höll fast vid, medan andra inte gjorde detta. Vid denna tid brukade troende judar, speciellt bland fariséerna, fasta två gånger i veckan (se Luk. 18:12). Denna tradition höll man även fast vid i församlingen i Jerusalem. I Didaché står det: ”Beträffande dina fastor; fasta inte vid de tider då hycklarna fastar. De fastar på den andra och femte dagen i veckan. Du skall i stället fasta den fjärde dagen [onsdagen] och på förberedelsedagen [fredagen].” (Didaché 8:1)

Somliga menar att hela sammanhanget i Romarbrevet 14 handlar om mat och att de speciella dagar som åsyftas har att göra med hedniska högtider, vilket gjorde att somliga ansåg att allt kött man då köpte var orent, d.v.s. koinos. De valde att fasta eller att bara äta grönsaker under dessa dagar. Andra menade att avgudahögtiderna inte spelade någon roll. De la inte någon vikt vid dessa högtidsdagar. Denna tolkning verkar mindre sannolik men är fullt möjlig.

Ett citat från Talmud under ämnet avgudadyrkan, kan belysa vad Paulus kan ha åsyftat:

”När en avgudahögtid äger rum i en stad så är det tillåtet att göra affärer med hedningar utanför staden. Om avgudahögtiden äger rum utanför staden så kan man göra affärer inne i staden. Vad gäller då på vägen dit? Om vägen leder enbart till den plats [där högtiden äger rum] så är det förbjudet, men om vägen även leder till andra platser så är det tillåtet.” (Bavli Avoda Zara 11b)

Annonser
Standard