Artikel, Parasha

Efter döden (Acharei)

 

Klicka här om du vill prenumerera på veckans Torah och läsa hela kommentaren.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 3 Mos 16:1–18:30. Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna. Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

Försoningsdagen

“HERREN talade till Mose, sedan Arons båda söner hade dött, de som dog när de trädde fram inför HERRENS ansikte. Och HERREN sade till Mose: Säg till din bror Aron att han inte när som helst får gå in i helgedomen innanför förlåten framför nådastolen som är ovanpå arken, för att han inte skall dö. Ty jag skall uppenbara mig i molnet över nådastolen.” (3 Mos 16:1-2)

Toran fortsätter i denna veckas textavsnitt undervisningen om renhet och helighet med att ge detaljerade instruktioner angående Försoningsdagen. I en av de sista verserna i föregående parasha står det: ”Ni skall skilja Israels barn från deras orenhet, så att de inte måste dö i sin orenhet, om de orenar mitt tabernakel som står mitt ibland dem.” (3 Mos 15:31)

Syftet med Försoningsdagen var att en gång om året bringa försoning för Tabernaklet för Israels barns orenhet och överträdelser som de begått. ”Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från Israels barns orenheter och överträdelser, ja, från alla deras synder. På samma sätt skall han göra med uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem mitt ibland deras orenheter.” (v. 16)

Försoningsdagen var en ytterst allvarlig fråga på liv och död. Instruktionerna om Försoningsdagen börjar med att påminna om tragedin med Nadab och Abihu som dog inför HERREN för att ytterligare understryka allvaret. Detta antyder att Nadabs och Abihus misstag var att de gick in i det Allra Heligaste innanför förlåten. Inte undra på att folket väntade andäktigt på att Översteprästen skulle komma ut igen från det Allra Heligaste efter avslutad tjänst på Försoningsdagen, för att se om han hade lyckats bringa försoning för ytterligare ett år.

Det fullständiga namnet på Försoningsdagen på hebreiska är Jom HaKippurim, vilket ordagrant betyder ”Försoningarnas dag”. Enligt vers 33 handlar det nämligen om fem olika försoningar: 1. ”för det allra heligaste” 2. ”för uppenbarelsetältet” 3. ”och altaret” 4. ”för prästerna” 5. ”och allt folket i församlingen”.

Trots alla reningslagarna så var det oundvikligt att Tabernaklet/Templet blev orenat av Israels barn. Någon hade kanske varit i kontakt med en död utan att veta om det, osv. På Försoningsdagen bringades försoning för allt detta. Då avgjordes det om HERREN skulle bo kvar ibland Israel ytterligare ett år. Därför var folkets jubel stort när Försoningsdagens ceremonier avslutats genom att översteprästen kommit ut levande från det Allra Heligaste för att välsigna folket. Blodet hade framburits inför nådastolen och försoningen hade lyckats.

Messias har burit sitt eget blod in i det Allra Heligaste i himlen. Hans offer har accepterats en gång för alla tider. Det står i Hebréerbrevet:

”Toran innehåller en skugga[i] av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt. Därför kan Toran aldrig genom samma offer som ständigt år efter år frambärs, fullkomna dem som träder fram. Skulle man inte annars ha upphört att offra? De som förrättar offertjänsten skulle då redan en gång för alla ha blivit renade och inte längre haft några synder på sitt samvete. Men nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synder.” (Heb 10:1-3)

Offren varje år på Försoningsdagen innebar ”en årlig påminnelse om synder”. I det nya förbundet genom Messias blod har försoningen fullbordats för evigt. ”Genom ett enda offer har han för alla tider gjort dem som helgas fullkomliga.” (Heb 10:14)

Men det är ju inte så att vi automatiskt blir syndfria när vi blir frälsta. Johannes skriver: Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh 1:8-9) Däremot är försoningen för våra synder redan ett faktum när vi omvänder oss från dem och bekänner dem inför Herren. Vi har en fullkomlig Överstepräst som redan fullbordat försoningen. Vi behöver däremot försonas med Gud genom att omvända oss från all synd.

“Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern – Jeshua Messias som är rättfärdig. Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens.” (1 Joh 2:1-2)

Försoningsdagen är en av HERENS Högtider. På denna dag är alla i Israel befallda att ”späka sig”. (Se 3 Mos 23:27-32 1917 års övers.) Sedan urminnes tider har denna befallning uppfattats som att det handlar om att fasta från mat och dryck. Så är det också översatt i Folkbibeln: ”Detta skall för er vara en evig stadga: I sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, skall ni fasta och inte utföra något arbete, varken de som är födda i landet eller främlingen som bor ibland er.” (v. 29) Lukas hänvisar till detta när han skriver om Paulus sjöresa till Rom: ”Eftersom det hade gått en lång tid och sjöresan blivit farlig – fastedagen var redan förbi – varnade Paulus dem.” (Apg 27:9)

Många kristna är förvirrade över Försoningsdagens betydelse. Man hör ofta folk säga: ”Jag är redan frälst och försonad med Gud och behöver inte fasta”. Somliga ser fastan t.o.m. som ett uttryck för otro över att försoningen ännu inte fullbordats.

[i] Ordet ”endast” förekommer inte i grundtexten och har därför uteslutits i detta citat.

Klicka här om du vill prenumerera på veckans Torah och läsa hela kommentaren.

Annonser
Standard