Artikel, Parasha

Behar (På berget)

Klicka här om du vill prenumerera på veckans Torah och läsa hela kommentaren.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 3 Mos 25:1–26:2

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

Sabbatsåret

“HERREN talade till Mose på Sinai berg. Han sade: Säg till Israels barn: När ni kommer in i det land som jag ger er, skall landet hålla sabbat åt HERREN. Sex år skall du beså din åker och i sex år beskära din vingård och skörda avkastningen från jorden, men under det sjunde året skall landet ha sabbatsvila, en HERRENS sabbat. Då skall du inte beså din åker och inte beskära din vingård.” (3 Mos 25:1-4)

Parashat Behar, ”På berget”, handlar om den unika ekonomi som Gud fastställt på ett speciellt sätt för Israels Land när det gäller sabbatsår och jubelår. De profeterar båda om det kommande messianska riket. Den stora vikt som Toran lägger på dessa ekonomiska förordningar betonas i inledningen, genom att det står att HERREN fastställde detta för Israel på Sinai berg. “HERREN talade till Mose på Sinai berg…” (v. 1)

Under Sabbatsåret skall marken vila och varken sås eller skördas. Endast det som växer av sig självt får bärgas in för egen konsumtion, men inte för försäljning eller lagring. Detta respekteras idag i Israel till viss del. Det senaste sabbatsåret var år 5775 , motsvarande 25 sep 2014 till 13 sep 2015 på den romerska kalendern.

Både sabbatsåret såväl som jubelåret utgör påminnelser om att materiell välsignelse beror i första hand på Guds nåd och godhet och inte enbart på naturlagarna eller på mänsklig kraft och förmåga.

”Ni skall följa mina stadgar och mina lagar skall ni ta vara på och följa. Ni kommer då att bo trygga i landet. Och landet kommer att ge sin frukt, så att ni har att äta i överflöd, och ni kan bo där i trygghet. Om ni frågar: ’Vad skall vi äta under det sjunde året, om vi varken får så eller bärga vår gröda?’ så må ni veta att jag skall befalla min välsignelse att komma över er under det sjätte året, så att det ger gröda för tre år. Och ännu när ni sår under det åttonde året, skall ni ha av den gamla grödan att äta. Ända till dess grödan har kommit in på det nionde året, skall ni ha gammal säd att äta.” (v. 18-22)

Sabbatsåret utgör även en påminnelse om att människan första prioritet är att tjäna Gud och söka rättfärdighet, inte att söka materiell välfärd. Slutligen påminner sabbatsåret liksom jubelåret om det kommande messianska gudsriket. Efter sex tusen år kommer det sjunde årtusendet med en sabbat över hela jorden. Då har det också gått 120 jubelår från Adams skapelse.

Gud sa till Noa: “Min Ande skall inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid skall vara etthundratjugo år.” (1 Mos 6:3)

Somliga har tolkat dessa ord till Noa som att människan kan bli högst 120 år gammal precis som Mose blev. Detta kan inte stämma eftersom t ex alla patriarkerna som levde efter Noa blev äldre än 120 år. Jakob blev 147 år gammal och sa till farao: “Min vandringstid har varat i etthundratrettio år. Få och svåra har mina levnadsår varit. De når inte upp till mina förfäders levnadsår under deras vandringstid.” (1 Mos 47:9)

Andra har tolkat HERRENS ord till Noa att det skulle dröja 120 år innan syndafloden kom. Det är möjligt men inte helt säkert eftersom det står att Noa var 500 år gammal redan i det tidigare kapitlet (1 Mos 5:32) och syndafloden inträffade när Noa var 600 år gammal. ”Noa var sexhundra år när floden kom med sitt vatten över jorden.” (1 Mos 7:6) Det troliga är att de 120 åren som omnämns i Första Moseboken 6:3 handlar om att människans tid på jorden är bestämd till 120 jubelår på vardera 50 år, vilket blir 6000 år, innan förlossningen kommer och den nya tidsåldern bryter in.

Det utlovade Löfteslandet är i första hand Guds Land. Toran beskriver Israels folk som gäster och främlingar i hans Land. ”När ni säljer jord, skall ni inte sälja den för all framtid, ty landet är mitt. Ni är främlingar och gäster hos mig.” (v. 23) På det sjunde året får de inte uppträda som ägare till Landet. Alla, inklusive främlingar och vilda djur, har då fritt tillträde till det som växte där.

Efter Israels barn kom till landet första gången under Josuas ledning, lydde man inte alltid detta bud att låta marken vila vart sjunde år. Detta var en av orsakerna till att folket fördes bort i fångenskapen till Babylon, som det står skrivet: ”HERRENS ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas, nämligen att landet skulle få gottgörelse för sina sabbater – så länge det låg öde hade det sabbat – till dess att sjuttio år hade gått.” (2 Krön 36:21)

HERREN hade redan förutsagt detta i Toran att det skulle ske:

“Men er skall jag sprida ut bland hednafolken och jag skall förfölja er med draget svärd. Så skall ert land bli en ödemark och era städer ruiner. Då skall landet få gottgörelse för sina sabbater under hela den tid som det ligger öde och ni är i era fienders land. Ja, då skall landet vila och få gottgörelse för sina sabbater. Hela den tid det ligger öde skall det hålla sabbat och få den vila det inte fick på era sabbater, då ni bodde där.” (3 Mos 26:33-35)

Löftet om sabbatsåret visar också samma sak: ”Ni skall följa mina stadgar och mina lagar skall ni ta vara på och följa. Ni kommer då att bo trygga i landet.” (v. 18) Om inte dessa lagar respekterades kunde de inte räkna med detta löfte att få bo trygga i Landet. Efter återkomsten från Babel började sabbatsåret att respekteras, enligt historiska källor från andra Templets tid.

I samband med förordningen om sabbatsåret kan vi se hur HERREN även är mån om att vårda sig om de vilda djuren. ”Vad landets sabbat ändå ger skall ni ha till föda, du själv, din slav och din slavinna, din daglönare och din inneboende, alla som bor hos dig. Din boskap och de vilda djuren i ditt land skall också ha sin föda av all dess avkastning.” (v. 6-7)

Det står i Psalm 104:

”Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen tog de sin väg. De vattnar alla markens djur, vildåsnorna släcker där sin törst. Vid dem bor himlens fåglar, från trädens grenar höjer de sin röst. Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar. Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så låter du bröd komma från jorden och vin som gläder människans hjärta. Du gör hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker hennes hjärta. HERRENS träd blir mättade, Libanons cedrar, som han planterat. Fåglarna bygger där sina nästen, hägern har sitt bo i cypresserna. Stenbockarna har fått de höga bergen, klipporna är en tillflykt för klippgrävlingarna. Du gjorde månen till att bestämma tider, solen vet stunden då den skall gå ner. Du sänder mörker och det blir natt, då kommer alla skogens djur i rörelse. De unga lejonen ryter efter rov och begär sin föda av Gud. Solen går upp, då drar de sig tillbaka och lägger sig ner i sina hålor. Människan går ut till sin gärning och arbetar till dess att kvällen kommer. Hur många är inte dina verk, HERRE! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har skapat.” (Ps 104:10-24)

I Psalm 36:7 står det: ”Din rättfärdighet är såsom väldiga berg, dina rätter såsom det stora havsdjupet; både människor och djur hjälper du, HERRE.”

Klicka här om du vill prenumerera på veckans Torah och läsa hela kommentaren av Lars Enarson.

Annonser
Standard