Artikel, Parasha

Vajetzé (Han gick ut)

Jakob lämnar Löfteslandet

”Jakob lämnade Beer-Sheba och begav sig mot Haran.” (1 Mos 28:10)

Denna veckas Tora avsnitt heter Vajetzé, vilket betyder ”Och han gick ut”. Det är en mycket passande titel, eftersom det behandlar hela den tid Jakob var ute ur Landet. Parashan avslutas med att Jakob återvänder igen.

Som vi nämnde i förra veckans kommentar, så är Jakobs flykt till Laban där han blev kvar i tjugo år, en profetisk förebild på det judiska folkets långa förskingring i tjugo århundraden efter det Andra Templets förstörelse. I detta ser vi en profetia om hur förskingringen kommer att vara i två tusen år och att vi lever nu i avslutningen av denna period.

Orsaken till att det står att Jakob gick ut från Beer-Sheba och inte bara att Jakob gick ut, tolkar de lärde i Israel som att detta visar att när en rättfärdig man lämnar en ort, så lämnar han ett vacuum efter sig. Den härlighet och skönhet som den rättfärdige representerar försvinner med honom från den orten. På samma sätt försvann härligheten från Israels Land när det judiska folket drevs ut i förskingringen. Landet blev öde och härligheten försvann. Med det judiska folkets återkomst i våra dagar har härligheten börjat återvända igen.

Strax innan Jakob lämnade det Heliga Landet fick han ett överraskande möte med Gud.

”Han kom till en plats där han måste stanna över natten, ty solen hade gått ner. Och han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova. Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen och Guds änglar steg upp och ner på den.” (v. 11-12)

Det står här att händelsen inträffade när ”solen hade gått ner”. När Jakob återvänder igen till Landet står det: ”När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp.” (1 Mos 32:31) Genom det judiska folkets förskingring så påbörjades ett andligt förfall. På samma sätt innebär deras återkomst början till den slutliga upprättelsen och den messianska tidsåldern. Mörkret är också en bild på lidande och vedermöda och den sista tiden.

Den hebreiska texten i denna vers kan mer ordagrant översättas: Han träffade på platsen och tillbringade natten där, ty solen hade gått ner. Och han tog av stenarna från platsen, som han arrangerade runt huvudet och lade sig att sova på den platsen.” (v. 11) Det hebreiska ordet jifga, som är översatt till ”träffade på”, kommer från rotordet paga, vilket också används om bön, speciellt intensiv förbön. Jakob ses därför som den av patriarkerna som instiftade kvällsbönen eftersom detta skedde på kvällen, precis som Abraham instiftade morgonbönen (1 Mos 19:27) och Isak eftermiddagsbönen (1 Mos 24:63). Vi ser också ett exempel på detta när Jakob återvände igen och bad hela natten. (Se 1 Mos 32:9-24) Daniel bad på dessa tre bönetider. Det står om honom: ”Så snart Daniel fick veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus. På övervåningen hade han fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han ner på sina knän tre gånger om dagen och bad och tackade sin Gud, precis som han tidigare brukat göra.” (Dan 6:10)

Att uttrycket ”träffade på” handlar om bön, visar också att det som Jakob egentligen kom i kontakt med var inte i första hand en geografisk plats, utan Gud själv. Uttrycket ”platsen”, på hebreiska ha makom, är, som vi nämnt tidigare, ett uttryck som handlar om den plats där Guds närvaro finns (se kommentaren till Parashat Vajera). Det kan också representera Guds Namn. Uttrycket användes även på Jeshuas tid om Templet i Jerusalem. Översteprästerna sa t ex om Jeshua: ”Om vi låter honom hålla på så här, kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både vårt tempel [ordagrant “vår plats”] och vårt folk.” (Joh 11:48)

Rabbinerna ser därför händelsen där Jakob hade sin dröm, som att det handlar om Moria berg där Abraham band Isak och där sedan båda Templen byggdes. Rent geografiskt är dock detta en omöjlighet, eftersom Betel ligger någon mil norr om Moria berg, men andligt sett finns det en intressant symbolisk koppling mellan platsen Jakob kom till och Templet.

På ett djupare plan utgör Jakobs överraskande gudsmöte vid Betel en profetia om den gudsuppenbarelse som det judiska folket fick strax före den långa förskingringen började. Jeshua tillämpade händelsen i Betel på sig själv. ”Amen, amen säger jag er: Ni kommer att få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.” (Joh 1:51) Hans lärjungar, som kunde hela Toran utantill, förstod omedelbart att Jeshua syftade på Jakobs dröm vid Betel. Jeshua är ”platsen” för Guds närvaro. Han är ”stegen” upp till Gud på vilken Guds änglar stiger upp och ner.

Jeshua jämförde även sin egen kropp vid Templet i Jerusalem. “Jeshua svarade: ‘Bryt ner detta tempel, så skall jag resa upp det på tre dagar.’ Judarna sade: ‘I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel, och du skall resa upp det på tre dagar!’ Men det tempel han talade om var hans kropp. När han hade uppstått från de döda, kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på Skriften och ordet som Jeshua hade sagt.” (Joh 2:19-22)

Att Jeshua talade om sin kropp som ”platsen” betyder inte att detta står i en motsättning till, eller utesluter Templet i Jerusalem, lika lite som att denna text skulle visa att Betel ersatt Tempelplatsen och Moria berg i Jerusalem. Vid den slutliga upprättelsen då världen föds på nytt, kommer ”platsen” i Jerusalem att uppfyllas av Guds närvaro genom att Jeshua tar sin boning där. ”Amen säger jag er: Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar.” (Matt 19:28) Hesekiel profeterar också om detta:

HERRENS härlighet kom in i templet genom den port som låg mot öster. Och Anden lyfte mig upp och förde mig in på den inre förgården, och se, HERRENS härlighet uppfyllde templet. Då hörde jag någon tala till mig inifrån templet, medan en man stod bredvid mig. Han sade till mig: ’Du människobarn, detta är platsen för min tron, platsen för mina fötter, där jag vill bo ibland Israels barn för evigt.’” (Hes 43:4-7)

Det står om Jakob: ”Han såg en stege vara rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen och Guds änglar steg upp och ner på den.” (v. 12) Jeshua har upprättat förbindelsen mellan Gud och människan genom sitt offer på Golgata. Ära vara Gud! ”Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Messias Jeshua, som gav sig själv till lösen i allas ställe. Detta vittnesbörd skulle framföras när tiden var inne.” (1 Tim 2:5-6)

”När Jakob vaknade upp ur sömnen, sade han: ’HERREN är verkligen på denna plats och jag visste det inte.’ Han greps av fruktan och sade: ’Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port.’” (v. 16-17)

Jakob visste inte att han hade kommit till Guds boning och himlens port. När Messias kom första gången till sitt folk var det dolt för de flesta av ledarna bland Jakobs ättlingar. De visste det inte.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 1 Mos 28:10–32:2

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Annonser
Standard