Artikel

Noach (Noa)

De första två tusen åren

De första veckoläsningarna i Toran är förhållandevis långa och spänner över långa tidsperioder. Bereshit, som vi studerade förra veckan, omfattar de första dryga tusen åren av mänsklighetens historia från Adam till Noa och avslutas med orden ”Men Noa hade funnit nåd inför HERRENS ögon”. (1 Mos 6:8)

Denna veckas parasha omfattar de följande tusen åren från Noa till Abrahams uttåg ur kaldeiska Ur. Abraham föddes cirka 2000 år efter Adam.1

De två första veckoläsningarna ger oss alltså Torans beskrivning av något mer än en tredjedel av människans historia. Syftet är att beskriva enbart de viktigaste händelserna för att ge bakgrunden till det utvalda folkets framträdande i historien.

Bereshit slutade med en tragisk beskrivning av det andliga och moraliska tillståndet tio generationer efter syndafallet. ”Och HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. Då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta.” (1 Mos 6:5-6)

Då Noa föddes hade Adam, som hade umgåtts med Gud i Edens lustgård, bara varit död ungefär 100 år och Adams son Set inte ens i 20 år. Gång på gång ser vi i Skriften hur det sker ett andligt avfall i generationen direkt efter det att en gudfruktig generation dött ut. Så var det med generationen efter Josua (Dom 2:7- 13), så var det med generationen efter David (1 Kung 11:4-11) och så var det i stora drag även med generationen efter apostlarna dött ut (Apg 20:29-30, 3 Joh v. 9-10). Ett av de få undantagen är Abraham, som ju blivit känd som fader Abraham. Gud sa om honom:

”Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? Av Abraham skall det ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom skall alla folk på jorden bli välsignade. Ty jag har utvalt honom för att han skall befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till HERRENS väg och handla rättfärdigt och rätt, så att HERREN kan uppfylla sina löften till Abraham.’” (1 Mos 18:17-19)

Det finns ingen större kallelse än att vara en far som kan fostra sina barn efter sig att hålla HERRENS väg. Abraham, Isak och Jakob följde alla efter HERREN. Tre generationer som tjänar Gud tillsammans är en oerhörd styrka i andevärlden.

En messiansk profetia

Noa betyder vila och tröst eller lindring. Det står om honom: ”När Lemek var 182 år fick han en son. Han gav honom namnet Noa, ty han sade: ‘Denne skall trösta oss under vårt arbete och våra händers möda, när vi brukar jorden som HERREN har förbannat.’” (1 Mos 5:28-29) Detta var en profetia om den frälsning och vila från människans ondska, som Noa skulle förmedla.

Adams släktregister i 1 Moseboken 5 utgör en messiansk profetia enligt nedanstående.

Namn: Betydelse:

Adam jordisk, människa

Set placera, fixerad

Enos dödlig människa,

Kenan köpare, ägare

Mahalalel prisad av Gud

Jered stiger ner

Hanok överlåten, invigd

Metusela han har sänt sin död, eller hans död sänder 2

Lemek fattig, gjord ringa, eländig

Noa vila, tröst, lindring

I Skriften representerar talet tio helheten. De tio första generationerna representerar hela mänskligheten. Vi kan sammanfatta släktregistret över de tio första generationerna på följande sätt:

”Människan (Adam) sitter fast (Set) i ett dödligt tillstånd (Enos). En återlösare (Kenan), prisad av Gud (Mahalalel), stiger ner (Jered). Han är invigd (Hanok) för att genom sin död sända (Metusela) de fattiga och eländiga (Lemek) vila, tröst och lindring, dvs frälsning (Noa).”

Noa representerar sabbatsvilan i Guds rike när Messias kommer och slutligen upprättar fred över hela jorden. ”Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst.” (Mt 24:37)


 

1 Enligt traditionell tideräkning föddes Noa år 1056 efter Adam skapades och Abraham år 1948 efter Adam. 1 Mos 11:32; 12:4 samt Apg 7:4 visar dock att Abraham bör ha fötts 60 år senare, runt år 2000 år efter Adam.

2 Syndafloden kom samma år som Metusela dog.


 

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 1 Mos 6:9–11:32

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna. Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

 

Annonser
Standard
Artikel, Parasha

Va’era (Jag uppenbarade mig)

Gud uppenbarar Sitt Namn

”Och Gud sade till Mose: ’Jag är HERREN. För Abraham, Isak och Jakob visade jag mig som Gud den Allsmäktige, men under mitt namn HERREN gjorde jag mig inte känd för dem. Jag upprättade också ett förbund med dem och lovade att ge dem Kanaans land, det land där de bodde som främlingar. Också jag har hört Israels barns bittra klagan över att egyptierna håller dem i slaveri, och jag har kommit ihåg mitt förbund. Säg därför till Israels barn: Jag är HERREN. Jag skall föra er ut från tvångsarbetet hos egyptierna och rädda er från slaveriet under dem och jag skall återlösa er med uträckt arm och genom stora straffdomar. Och jag skall ta er till mitt folk och vara er Gud. Ni skall få erfara att jag är HERREN, er Gud, han som för er ut från slavarbetet hos egyptierna. Och jag skall föra er till det land som jag med upplyft hand lovade ge till Abraham, Isak och Jakob. Jag skall ge er det till arvedel. Jag är HERREN.’” (2 Mos 6:2-8)

Vi är nu mitt inne i berättelsen om den stora förlossningen ut ur Egypten. Det är genom detta stora frälsningsunder som Gud uppenbarar sitt heliga Namn HERREN. Han förklarade för Mose: Jag är HERREN”. (v. 2) ”Säg därför till Israels barn: Jag är HERREN. Jag skall föra er ut från tvångsarbetet hos egyptierna … Ni skall få erfara att jag är HERRENJag är HERREN.” (v. 6, 7 och 8) ”Och HERREN talade till Mose i Egyptens land. Han sade till honom: ‘Jag är HERREN.’” (v. 28-29)

Som vi nämnt tidigare, är HERREN en omskrivning av Guds egennamn ”Jag är den Jag är” eller ”Jag kommer att vara den Jag kommer att vara”, vilket förkortas med bokstäverna JHVH.

Alltsedan fångenskapen i Babylon och det första Templets förstörelse, har det judiska folket slutat att uttala Guds egennamn för att inte riskera att bryta mot det fjärde budordet: ”Du skall inte missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.” (2 Mos 20:7) Det judiska folket använder i stället olika omskrivningar av Guds personliga Namn, av vilka, Adonaj, som betyder HERREN och skrivs med stora bokstäver i våra Biblar, är den vanligaste. På det andra Templets tid, dvs på Jeshuas och apostlarnas tid, var det förbjudet att uttala gudsnamnet JHVH utanför Tempelområdet.

När judar inte ber, används vanligtvis i stället uttrycket HaShem, som betyder Namnet. Detta användes också av apostlarna. Lukas skriver: ”Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull.” (Apg 5:41) Och Johannes skriver:

“Älskade broder, du visar dig trofast i allt vad du gör för bröderna, också för dem som är främlingar. Inför församlingen har de vittnat om din kärlek. Och du gör väl när du på ett sätt som är Gud värdigt utrustar dem för deras fortsatta färd. Det är ju för Namnets skull de har gått ut, och de har inte tagit emot något av hedningarna. Därför är det vår plikt att sörja för sådana, så att vi kan arbeta tillsammans för sanningen.” (3 Joh v. 5-8)

Det finns ibland en överlägsen attityd gentemot det judiska folket bland kristna som börjat upptäcka de judiska rötterna där man resonerar: ”Vad löjligt att de inte fortsatte att uttala det riktiga gudsnamnet av rädsla för att vanhelga det. Det är givet att vi som är frälsta inte behöver vara rädda för något sådant. Det är klart att vi ska uttala namnet och inte använda omsägningar.”

Det är emellertid helt uppenbart från de Apostoliska Skrifterna att både Jeshua och alla apostlarna höll sig väldigt strikt till den judiska traditionen att inte uttala gudsnamnet JHVH, en tradition som sedan fördes vidare av kyrkan. Inte någonstans i de Apostoliska Skrifterna finns det någonting som tyder på att Messias lärde sina lärjungar att vända sig mot den judiska traditionen att inte uttala Guds egennamn. Idag finns det som sagt förespråkare som menar att vi bör göra det. Det finns inte något bibliskt stöd för detta. Om Jeshua inte uttalade Namnet, bör vi följa Hans exempel och inte heller göra det.

När kungligheter tilltalas är det brukligt att inte använda deras personliga namn utan deras titel. Man säger inte ”Karl Gustav” utan ”Ers Majestät”. Vi bör visa minst lika stor respekt for Allsmäktig Gud.

När Gud sa till Mose att Han skulle uppenbara sitt Namn HERREN, JHVH, så handlade det inte om att förklara för farao hur Namnet ska uttalas. Att Gud nu skulle uppenbara sitt stora Namn JHVH, innebar att han skulle komma att visa kraften i sitt Namn genom att uppenbara vem han är i en demonstration av sin frälsande kraft.

”För Abraham, Isak och Jakob visade jag mig som Gud den Allsmäktige, men under mitt namn HERREN gjorde jag mig inte känd för dem.” (v. 3) För patriarkerna uppenbarade sig Gud som El Shaddaj, Gud den Allsmäktige. Gud är inget namn utan en titel, precis som Messias inte är ett namn utan en titel. Som Shaddaj, den Allsmäktige, visade Gud fäderna att han hade makt att ta hand om dem, beskydda och bevara dem. Ordet El eller Elohim, som översätts med Gud, används i Skriften primärt om Gud i egenskap av alltings Skapare och den högste och suveräne Domaren. Titeln är i första hand förknippad med Guds rättvisa.

Namnet JHVH, HERREN, som egentligen bäst kan översättas till svenska med ”den Evige”, står i första hand för Guds barmhärtighet och frälsande kraft att hålla sitt förbund och infria sina löften. Patriarkerna vandrade i tro på Guds löften, men de fick aldrig se dem uppfyllda. Gud uppenbarade sig inte för dem som JHVH, HERREN, den som håller förbund och infriar löften, även om de kände till själva Namnet. Abraham åkallade ju t ex HERREN, JHVH, i Betel. ”Därifrån drog han vidare till berget öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt HERREN och åkallade HERRENS namn.” (1 Mos 12:8)

Genom frälsningen och befrielsen från slaveriet i Egypten och hans trofasthet att infria löftet till fäderna, demonstrerade emellertid Gud sitt stora och härliga Namn: JHVH. Han är en barmhärtig och frälsande Gud som uppfyller sina löften! Ni skall få erfara att jag är HERREN, er Gud, han som för er ut från slavarbetet hos egyptierna. Och jag skall föra er till det land som jag med upplyft hand lovade ge till Abraham, Isak och Jakob. Jag skall ge er det till arvedel. Jag är HERREN.” (v. 7-8)

Första Moseboken handlar om Gud som Allsmäktig Skapare. Andra Moseboken handlar om Guds barmhärtighet som Frälsare. Förlossningen ut ur Egypten uppenbarar hans stora och härliga Namn HERREN, den Gud som håller förbund och är mäktig att infria sina löften. Det var också så han uppenbarade sig genom Jeshua när han kom första gången och det är också så han kommer att uppenbara sig igen i den yttersta tiden vid sin återkomst. Vår Mästare lärde: ”Så skall ni be: Fader vår, som är i himlen. Helgat blive ditt namn.” (Matt 6:9) Förhärligandet av vår himmelske Faders Namn bör vara vårt främsta böneämne!

Det är också viktigt att se att Guds egennamn HERREN, ”Jag Är”, är förknippat med att han är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

”Gud sade till Mose: ‘Jag är den Jag Är.’ Och han sade vidare: ’Så skall du säga till Israels barn: JAG ÄR har sänt mig till er.’ Och Gud sade ytterligare till Mose: ’Så skall du säga till Israels barn: HERREN, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Detta skall vara mitt namn för evigt och så skall man kalla mig från släkte till släkte.’” (2 Mos 3:14-15)

Guds handlande genom sitt folk Israel uppenbarar hans stora Namn och kommer framför allt att uppenbara Han stora och härliga Namn ”Jag är den jag ÄR” i den yttersta tiden! HERREN är den Evige, den oföränderlige, en trofast Gud som håller förbund. David bad till Gud:

“Därför är du stor, Herre HERRE, ty ingen är dig lik, och ingen Gud finns utom dig efter allt vad vi har hört med våra öron. Finns det ett enda folk på jorden likt ditt folk Israel, som Gud själv kom för att friköpa åt sig som sitt eget, för att göra sitt namn känt? Du har gjort storverk för dem och förunderliga ting för ditt land och inför ögonen på ditt folk, som du har friköpt från Egypten, från hednafolken och deras gudar. Du har gjort ditt folk Israel till ett folk åt dig för evig tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud. Så uppfyll nu, min HERRE och Gud, för evigt det ord du har talat om din tjänare och om hans hus. Gör som du har lovat. Då skall ditt namn vara stort till evig tid så att man skall säga: HERREN Sebaot är Gud över Israel. Så skall din tjänare Davids hus bestå inför dig. Ty du, HERRE Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat för din tjänare och sagt: Jag skall bygga dig ett hus. Därför har din tjänare fått frimodighet att be till dig denna bön.” (2 Sam 7:22-26)

I förra veckans introduktion till Andra Moseboken, nämnde vi att Mose är den främste förebilden till Messias i Toran. Mose profeterade: “HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till.” (5 Mos 18:15) Petrus förklarade att detta löfte gäller Jeshua. (Apg 3:22-26) Han är Profeten som är lik Mose. Jeshua kom också för att uppenbara Faderns Namn, som det står: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra… Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig.” (Joh 17:4, 6)

Vi nämnde också förra veckan att innan Jeshua kom till Jerusalem för att ge sitt liv för oss, står det att han samtalade med Mose om ”hans bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem”. (Luk 9:31) I den grekiska texten används här exakt samma ord som används om uttåget ur Egypten. Det står att de samtalade om det uttåg (gr. exodus) som Jeshua skulle fullborda i Jerusalem. Samma grekiska ord används i Hebréerbrevet 11:22 om uttåget ur Egypten: ”I tron påminde Josef, när han låg för döden, om Israels barns uttåg [gr. exodus] och gav befallning om vad som skulle göras med hans ben.”

Gud sände Mose för att leda Israels barns uttåg ur Egyptens slaveri under farao. På samma sätt kom Jeshua första gången för att uppenbara Faderns Namn och genom sin död och uppståndelse åstadkomma ett andligt uttåg ut ur syndens slaveri och satans makt. Profeternas ord skulle börja uppfyllas. Det var återigen en demonstration av det stora frälsarnamnet JHVH. Det var därför Han fick namnet Jeshua som betyder ”JHVH frälser”. Paulus skriver: ”Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder.” (Kol 1:13-14)

Ännu återstår emellertid den största demonstrationen och förhärligandet av HERRENS Namn i samband med Messias återkomst. Precis som Gud gjorde i Egypten genom Mose och på Golgata när Jeshua kom första gången, kommer Han än en gång att gripa in i mänsklighetens historia med en demonstration av sin väldiga kraft, för att fullständigt befria hela världen från Satans makt och välde. ”HERREN skall vara konung över hela jorden. På den dagen skall det ske: HERREN är en och hans namn är ett.” (Sak 14:9)

Det står gång på gång hos profeterna angående det Gud kommer att göra: ”Och ni skall inse att jag är HERREN.” (Hes 36:11) Detta fick farao erfara i Egypten och det kommer till slut hela världen att få erfara i den sista tiden då Gud träder fram som Konung! ”Den sjunde ängeln blåste i sin basun. Då hördes i himlen starka röster som sade: ‘Herraväldet över världen tillhör nu vår Herre och hans Smorde, och han skall vara konung i evigheternas evigheter.’” (Upp 11:15)

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 2 Mos 6:2–9:35

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

 

Standard
Artikel, Parasha

Vajechi (Han levde)

Jakob dör och begravs

“Sedan befallde han dem och sade: ’Jag skall nu samlas till mitt folk. Begrav mig hos mina fäder i grottan på hetiten Efrons mark, i den grotta som ligger vid fältet i Makpela mitt emot Mamre i Kanaans land. Denna mark köpte Abraham till gravplats av hetiten Efron. Där begravdes Abraham och hans hustru Sara, där begravdes också Isak och hans hustru Rebecka, och där har jag själv begravt Lea, i grottan på den åker som köptes av hetiterna.’ När Jakob hade givit sina söner dessa befallningar drog han upp fötterna i sängen. Och han gav upp andan och samlades till sitt folk.” (v. 29-33)

Efter de profetiska välsignelserna över sönernas framtid, om hur Gud skulle använda dem på olika sätt, hade Jakob fullbordat sitt lopp. Hans sista befallning var att de skulle begrava honom bland hans fäder i Hebron. Därefter gav han upp andan och samlades till sitt folk. Han väntar fortfarande tillsammans med dem på uppståndelsens dag. ”Och fast alla dessa hade fått vittnesbördet att de trodde, fick de inte det som var utlovat. Ty Gud har förutbestämt något bättre åt oss: först tillsammans med oss skall de nå målet.” (Heb 11:39-40) “Många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket.” (Matt 8:11)

“Jakobs söner gjorde med honom som han hade befallt dem. De förde honom till Kanaans land och begravde honom i grottan vid fältet i Makpela, det markstycke som Abraham hade köpt till gravplats av hetiten Efron mitt emot Mamre.” (1 Mos 50:12-13)

Vi har så kommit till slutet av Första Moseboken. Den slutar visserligen i Egypten, men med ett hoppingivande budskap om uppståndelse och framtida frälsning. ”Och Josef sade till sina bröder: ‘Jag dör, men Gud skall se till er och föra er upp från det här landet till det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob.’ Och Josef tog ed av Israels söner och sade: ‘När Gud ser till er, för då mina ben härifrån.’” (v. 24-25) Josef ville att hans ben skulle föras till Löfteslandet. Att begrava benen är en handling som uttrycker tron på kroppens uppståndelse vid Messias ankomst. Att efter döden kremera eller bränna kroppen till aska är en hednisk sed.

Vårt framtidshopp är knutet till kroppens uppståndelse. Paulus skrev utförligt om detta till korintierna.

“Om det nu predikas att Messias har uppstått från de döda, hur kan då några bland er påstå att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Messias uppstått. Men om Messias inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro meningslös. Då står vi där som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat mot Gud, att han uppväckte Messias, som han inte har uppväckt, om det verkligen är så att döda inte uppstår. Ty om de döda inte uppstår, har inte heller Messias uppstått. Men om Messias inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Messias gått förlorade. Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Messias, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Men nu har Messias uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa. Liksom i Adam alla dör, så skall också i Messias alla göras levande. Men var och en i sin ordning: Messias som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom.” (1 Kor 15:12-23)

Traditionell evangelisk förkunnelse har placerat så stor betoning på att komma till himlen när vi dör att hoppet om kroppens uppståndelse vid Messias ankomst har hamnat i skymundan för de flesta kristna. Charles Spurgeon, som kallats för ”Predikanternas furste”, menade att även om alla kristna tror på läran om uppståndelsen så är det väldigt få som lever i det hoppet. Så var det inte för apostlarna. Denna sanning hör till de första grunderna i tron på Messias. (Heb 6:1-2)

När man avslutat genomläsningen av en av Torans fem böcker finns det en urgammal sed bland det judiska folket att utbrista: ”Chazak, chazak, venitchazek!” Det betyder på svenska: ”Var stark, var stark, ja låt oss bli styrkta!” Detta bygger på Guds tre befallningar till Josua att vara stark och hålla fast vid Mose Tora:

Var stark och frimodig, ty du skall som arv åt detta folk fördela landet som jag med ed har lovat deras fäder att ge dem. Ja, var stark och mycket frimodig så att du håller fast vid och följer all den undervisning som min tjänare Mose har givit dig. Vik inte av från den vare sig till höger eller till vänster, så skall du ha framgång vart du än går. Låt inte denna lagbok vara skild från din mun. Tänk på den både dag och natt, så att du håller fast vid och följer allt som är skrivet i den. Då skall du lyckas i det du företar dig, och då skall du ha framgång. Har jag inte befallt dig att vara stark och frimodig? Var då inte förskräckt eller förfärad, ty HERREN, din Gud, är med dig vart än du går.” (Jos 1:6-9)

Låt oss vara starka och frimodiga att hålla fast vid HERRENS undervisning!

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 1 Mos 47:28–50:26

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Artikel, Parasha

Vajigash (Han närmade sig)

Josef ger sig till känna

”Ingen fick stanna inne hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder. Han började gråta så högt att egyptierna hörde det. Faraos husfolk hörde det också.” (1 Mos 45:1-2)

Vilket ögonblick det ska bli när Jeshua från Nasaret i den yttersta tiden uppenbarar sig i Jerusalem för sina egna bröder som Messias ben Josef. Tårarna kommer att flöda från båda håll.

“Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta nådens och bönens Ande, så att de ser upp till mig som de har genomborrat. De skall sörja honom så som man sörjer ende sonen, och de skall gråta bittert över honom, så som man gråter över sin förstfödde. På den dagen skall sorgen bli stor i Jerusalem, som sorgen vid Hadadrimmon i Megiddopasset. Landet skall sörja, var släkt för sig: Davids hus och släkt för sig och deras kvinnor för sig; Natans hus och släkt för sig och deras kvinnor för sig; Levi hus och släkt för sig och deras kvinnor för sig; Simeis släkt för sig och deras kvinnor för sig, alla övriga släkter var för sig och deras kvinnor för sig.” (Sak 12:10-14)

Jeshua har gråtit över sitt folk i snart två tusen år. Han har längtat efter dem precis som Josef gjorde. Det står också om Josef att han ropade:

”Då kunde Josef inte behärska sig längre inför alla dem som stod omkring honom. Han ropade: ‘Gå ut härifrån alla!’” (1 Mos 45:1) Paulus skriver om Messias ankomst tillbaka till Jerusalem: ”Ty när en befallning ljuder [ett rop], en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen.” (1 Tess 4:16)

“Och Josef sade till sina bröder: ‘Jag är Josef. Lever far än?’” (v. 3) Josefs första fråga handlade om hans far. Trots Josefs upphöjelse och framgång i Egypten hade han inte glömt Jakob. Han hade hela tiden längtat efter honom. På samma sätt hör Jeshua hemma bland Abrahams, Isaks och Jakobs avkomlingar, trots att de förkastat honom, medan däremot hedningarna kommit till tro på honom och upphöjt honom till världshistoriens störste religionsledare. Vi kommer att se längre fram att Jakob största bekymmer var att han ville veta om Josef hade assimilerats i Egypten, eller om han fortfarande kom ihåg ”fadershuset”.

”Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom. Då sade Josef till dem: ‘Kom hit till mig.’ När de kom fram sade han: ‘Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten.’” (v. 3-4)

Bröderna kunde inte fatta att den egyptiske härskaren ”Safenat-Panéa” som stod framför dem, var deras egen bror Josef. De stod helt förstummade. Josef bad dem komma närmare honom. ”När de kom fram sade han: ‘Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten.’” Varför bad Josef att de skulle komma fram till honom? Enligt Rashi visade han för sina bröder att han var omskuren. Han visade dem förbundstecknet på sin kropp för att de skulle förstå att han var deras bror.

Dessutom sa Josef att de hade sålt honom som slav till Egypten. Ingen annan än bröderna och Josef kände ju till detta.

Längre ner står det i vers 12: ”Ni ser ju med egna ögon, också min bror Benjamin ser det med egna ögon, att det är jag som med egen mun talar till er.” Uttrycket ”med egen mun”, betyder att de inte bara kunde se med sina egna ögon att han var omskuren. De kunde också höra att han talade till dem på sitt eget modersmål hebreiska utan hjälp av tolk. Jeshua kommer att visa sig som jude när han kommer tillbaka. Han hör hemma bland sitt folk.

Josef skyndade sig att förekomma dem med att förklara att de inte skulle förebrå sig själva för vad de gjort mot honom. När de nu väl omvänt sig från sin själviskhet och avundsjuka, var detta att de sålt honom inte längre något problem. Tvärtom ingick detta i Guds plan för att rädda dem! På samma sätt har Messias död på korset lett till liv för hela mänskligheten inklusive för sina egna bröder.

“Men var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att bevara liv som Gud sände mig hit före er. I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det återstår fem år då man varken skall plöja eller skörda. Men Gud sände mig hit före er, för att ni skulle få bli kvar på jorden och för att han skulle hålla er vid liv, till en stor räddning. Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud.” (v. 5-8)

Både vers 5 och vers 8 inleds i hebreiskan med samma uttryck. Det står: ”Och nu…” Det visar att Josef ville betona: ”Nu är det en ny tid. Lägg det gamla bakom! Glöm det som varit!” Och nu, var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. …Gud sände mig hit före er, för att ni skulle få bli kvar på jorden och för att han skulle hålla er vid liv, till en stor räddning. Och nu, det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud.” Detta ögonblick av försoning kommer att inleda världshistoriens största händelse då hela världen kommer att födas på nytt. ”Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?” (Rom 11:15) “Sannerligen säger jag eder: När världen födes på nytt, då när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron…” (Matt 19:28, 1917 års övers.)

“Sedan föll han sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals. Han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Därefter samtalade hans bröder med honom.” (v. 14-15) Det är viktigt att kunna gråta. Det är helande med tårar. Gud har skapat oss med förmåga att kunna gråta. Det visar att vårt hjärta inte är hårt.

Profettexten som läses i alla synagogor i samband med Parashat Vajigash är Hesekiel 37:15-28, som handlar om Juda och Efraims förenande till ett i HERRENS hand.

“HERRENS ord kom till mig. Han sade: ‘Du människobarn, tag en trästav och skriv på den: För Juda och Israels barn, hans medbröder. Tag sedan en annan trästav och skriv på den: För Josef, en trästav för Efraim och alla av Israels hus, hans medbröder. Foga sedan ihop dem med varandra till en enda stav, så att de förenas till ett i din hand. När dina landsmän då säger till dig: Förklara för oss vad du menar med detta, då skall du svara dem: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall ta Josefs stav, som är i Efraims hand, det vill säga Israels stammar, hans medbröder, och jag skall foga ihop dem med Juda, med Juda stav, och göra dem till en enda stav, så att de blir ett i min hand. …Min tjänare David skall vara kung över dem, och de skall alla ha en och samma herde.’” (Hes 37:15-19,24)

Som vi tidigare nämnt, är Efraim en förebild på alla lärjungar till Messias ben Josef, Jeshua från Nasaret, bland hedningarna. Även om det finns en bokstavlig uppfyllelse av denna profetia, där de tio ”förlorade stammarna” återförenas med Juda, så handlar Hesekiels profetia också om att Gud kommer att förena jude och hedning till ett genom Messias.

Guds frälsningsplan för världen går genom de två spår som utgörs av Josef och Juda. Josef och Efraim representerar Messias och hans lärjungar i den yttersta tiden och Juda representerar Guds fysiska egendomsfolk som har förbunden och löftena. När Efraim och Juda förenas till ett, blir det en dubbel ström av liv. Josefs förenande med sina bröder i Egypten är därför också en profetia om detta livsförvandlande enande av hela Israel.

“Och han gav var och en av dem en högtidsdräkt, men Benjamin gav han trehundra siklar silver och fem högtidsdräkter. Till sin far skickade han också gåvor, tio åsnor lastade med det bästa Egypten hade och tio åsninnor, lastade med säd och bröd och andra livsmedel åt hans far för resan. Sedan lät han sina bröder resa och de gav sig i väg. Och han sade till dem: ”Gräla inte på vägen hem!’” (v. 22-24)

När Benjamin blev ertappad med Josefs silverbägare rev alla bröderna sönder sina kläder. Nu fick de nya högtidskläder av Josef. Ett nytt liv hade börjat för dem. Benjamin fick trehundra siklar silver och fem högtidsdräkter. Det var inom Benjamins stam som Templet, med altaret som bringade försoning (silvret), senare skulle komma att stå och där fem av högtiderna skulle firas inför HERRENS ansikte: Påsken med Det osyrade brödets högtid och Förstlingskärvens högtid, Veckohögtiden och Lövhyddohögtiden. (5 Mos 16:16)

Det sista Josef sa till bröderna var att inte gräla med varandra på vägen tillbaka. Han ville inte att de skulle bråka med varandra om vem som var mest skyldig. Alla var ju ändå förlåtna. Försoningen mellan Juda och Messias kommer också att leda till en inbördes försoning mellan allt Guds folk.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 1 Mos 44:18–47:27

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Artikel, Parasha

Vajashev (Han bosatte sig)

Jakobs fortsatta historia

“Men Jakob bosatte sig i Kanaans land, där hans far hade bott som främling.” (1 Mos 37:1)

I förra veckans Tora avsnitt läste vi om Jakobs möte med Gud där hans namn förvandlades till Israel. Denna veckas parasha börjar med att berätta att Jakob bosatte sig i det utlovade Landet där hans far bott som främling. Detta profeterar om det förvandlade och frälsta Israels framtid i det messianska riket då de kommer att få besitta landet.

”Se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall uppfylla det löfte som jag har talat om Israels hus och Juda hus. I de dagarna och på den tiden skall jag låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. I de dagarna skall Juda bli frälst och Jerusalem bo i trygghet. Man skall kalla det så: ’HERREN vår rättfärdighet’. Ty så säger HERREN: David skall aldrig sakna någon som sitter på tronen i Israels hus.” (Jer 33:14-17)

“Detta är Jakobs fortsatta historia. När Josef var sjutton år vallade han fåren tillsammans med sina bröder. Som ung hjälpte han sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur. Och Josef berättade för deras far allt ont som sades om dem.” (1 Mos 37:2)

”Detta är Jakobs fortsatta historia.” (v. 2) Det hebreiska ord som översatts till ”fortsatta historia” är toldot. Det är ett svåröversatt hebreiskt begrepp som betyder både ”generationer”, ”ättlingar”, ”släkt”, ”berättelse”, ”historia” och ”krönika”. I 1917 års översättning står det omväxlande: ”berättelsen om den ordning”, ”släkt” och ”berättelsen om släkt”. Denna parasha inleder den sista av de tio toldot som finns i 1 Moseboken.

Jeshua sa: ”Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit.” (Joh 5:46) Hela Toran handlar om Jeshua. Efter Jakobs återkomst till Löfteslandet, börjar Toran så att säga om igen, för att återigen profetera om Messias.

”När Josef var sjutton år vallade han fåren tillsammans med sina bröder.” (v. 2) Det finns två huvudpersoner i Jakobs toldot och därmed resten av hela 1 Moseboken. Det är först och främst Josef och sedan Juda. Toran är ingen vanlig historiebok utan visar oss framför allt Guds frälsningsplan genom Messias. Denna frälsningsplan går efter Jakob på ”två spår”: Josef och Juda. Josef är en av de tydligaste förebilder vi har på Messias i hela Toran, eftersom han räddade Israel från undergång i samband med den världsvida hungersnöden.

Rabbinerna talar om två olika Messias. Den förste kallas för Messias ben Josef, Messias Josefs son. Han är förebilden på den lidande, förkastade Messias. Den andre Messias är den som kommer från Juda stam och kallas för Messias ben David, Messias Davids son. Han är den triumferande, regerande Messias. Han kommer att rädda Israel från undergång genom att besegra alla deras fiender och upprätta riket åt Israel.

Som efterföljare till Jeshua tror vi inte på två olika Messias, utan på två olika ankomster av Messias. Detta framskymtar i Psalm 96 där det står:

“Må marken glädja sig och allt som är därpå. Jubla skall alla skogens träd inför HERREN, ty han kommer [första ankomsten som tjänaren], ty han kommer [andra ankomsten som konung] för att döma jorden. Han skall döma världen med rättfärdighet och folken med sin trofasthet.” (Ps 96:12-13)

Den första gången kom Jeshua som Messias ben Josef för att lida och dö för våra synder. Han uppstod igen och blev upptagen till himlen. Hans jordiske far hette även Josef. De första lärjungarna utropade: ”Den som Mose har skrivit om i Toran och som profeterna har skrivit om, honom har vi funnit, Jeshua, Josefs son, från Nasaret.” (Joh 1:45) Nasaret ligger i Nordriket bestående av de tio norra stammarna varav två härstammar från Josef: Manasse och Efraim. Ett av namnen på Nordriket är Efraim.

Den andra gången kommer Jeshua tillbaka från himlen för att besegra Israels fiender och regera som fridens konung över hela världen utifrån Davids tron i Jerusalem.

”Och liksom det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas, så blev Messias offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom.” (Heb 9:27-28)

Efter uppståndelsen sa Jeshua till lärjungarna: ”’Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna.’ Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna. Och han sade till dem: ’Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda.’” (Luk 24:44-46)

Enligt Jeshua handlar alltså hela Mose lag, profeterna och psalmerna, det som idag brukar kallas för det Gamla Testamentet, om att Messias skall lida och dö och på tredje dagen uppstå igen. Det finns dock inte en enda vers i de hebreiska skrifterna där det ordagrant står så. Inte en enda! Det betyder att detta budskap om Messias död och uppståndelse på tredje dagen finns i förebilder när vi läser texten och att denna uppenbarelse utgör nyckeln till att tolka och förstå den. Lukas skriver: ”Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna.” (Lk 24:45) Han sa också till de två lärjungarna på väg till Emmaus: ”’Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?’ Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.” (Luk 24:25-27)

Det är denna förståelse och uppenbarelse av Skrifterna som apostlarna fick av Messias, som Lukas sedan kallar för ”apostlarnas lära”. Det står om den första församlingen: ”De höll troget fast vid apostlarnas lära.” (Ac 2:42) Denna undervisning från Mose lag, profeterna och psalmerna brann som en eld i deras hjärtan. ”Och de sade till varandra: ’Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?’” (Luk 24:32) ”Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även en stor skara präster blev lydiga mot tron.” (Apg 6:7) Vi ber att detta ord ska få stor framgång än en gång och sprida sig som en eld.

Det finns förmodligen ingen annanstans i Toran där det glada budskapet om Messias död och uppståndelse framställt tydligare för oss än i denna veckas parasha om Josef! Vi ska titta närmare på detta i denna kommentar.

Först ett par intressanta detaljer. Det står här om Josef: ”Som ung hjälpte han sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur.” (v.2) Tidigare har Toran i första hand kallat Bilha och Silpa för Rakels och Leas slavinnor, eller bihustrur. Här kallas de nu för hustrur. Detta tyder på att vid det här laget var inte bara Rakel utan även Lea död. Bilha och Silpa var nu Jakobs hustrur. Bilha, Rakels slavinna, som hade hjälpt till att fostra Josef, nämns först. Det är uppenbart att hon var den som Jakob favoriserade.

Ytterligare en sak kan vara av intresse att känna till. Toran beskriver inte alltid saker och ting i exakt tidsföljd. I 1 Mosebok 35:28-29 berättas det om Isaks död. Isak blev hela 180 år gammal. Jakob föddes när Isak var 60 år gammal (1 Mos 25:26). När Jakob kom till Egypten var han 130 år gammal (1 Mos 47:9). Då hade alltså Isak varit död i 10 år. Josef var då 39 år gammal (1 Mos 41:46 och 45:11) och 22 år tidigare vallade han som 17-åring fåren med sina bröder (1 Mos 37:2). Det betyder att Isak fortfarande levde vid denna tid och ytterligare 12 år framåt efter Josef hamnat i Egypten. Det kan vara bra att ha det i minnet vid genomläsningen av texten i denna parasha att Isak fortfarande levde. Säkert umgicks både Jakob och Josef med honom.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 1 Mos 37:1–40:23

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Artikel, Parasha

Vajetzé (Han gick ut)

Jakob lämnar Löfteslandet

”Jakob lämnade Beer-Sheba och begav sig mot Haran.” (1 Mos 28:10)

Denna veckas Tora avsnitt heter Vajetzé, vilket betyder ”Och han gick ut”. Det är en mycket passande titel, eftersom det behandlar hela den tid Jakob var ute ur Landet. Parashan avslutas med att Jakob återvänder igen.

Som vi nämnde i förra veckans kommentar, så är Jakobs flykt till Laban där han blev kvar i tjugo år, en profetisk förebild på det judiska folkets långa förskingring i tjugo århundraden efter det Andra Templets förstörelse. I detta ser vi en profetia om hur förskingringen kommer att vara i två tusen år och att vi lever nu i avslutningen av denna period.

Orsaken till att det står att Jakob gick ut från Beer-Sheba och inte bara att Jakob gick ut, tolkar de lärde i Israel som att detta visar att när en rättfärdig man lämnar en ort, så lämnar han ett vacuum efter sig. Den härlighet och skönhet som den rättfärdige representerar försvinner med honom från den orten. På samma sätt försvann härligheten från Israels Land när det judiska folket drevs ut i förskingringen. Landet blev öde och härligheten försvann. Med det judiska folkets återkomst i våra dagar har härligheten börjat återvända igen.

Strax innan Jakob lämnade det Heliga Landet fick han ett överraskande möte med Gud.

”Han kom till en plats där han måste stanna över natten, ty solen hade gått ner. Och han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova. Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen och Guds änglar steg upp och ner på den.” (v. 11-12)

Det står här att händelsen inträffade när ”solen hade gått ner”. När Jakob återvänder igen till Landet står det: ”När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp.” (1 Mos 32:31) Genom det judiska folkets förskingring så påbörjades ett andligt förfall. På samma sätt innebär deras återkomst början till den slutliga upprättelsen och den messianska tidsåldern. Mörkret är också en bild på lidande och vedermöda och den sista tiden.

Den hebreiska texten i denna vers kan mer ordagrant översättas: Han träffade på platsen och tillbringade natten där, ty solen hade gått ner. Och han tog av stenarna från platsen, som han arrangerade runt huvudet och lade sig att sova på den platsen.” (v. 11) Det hebreiska ordet jifga, som är översatt till ”träffade på”, kommer från rotordet paga, vilket också används om bön, speciellt intensiv förbön. Jakob ses därför som den av patriarkerna som instiftade kvällsbönen eftersom detta skedde på kvällen, precis som Abraham instiftade morgonbönen (1 Mos 19:27) och Isak eftermiddagsbönen (1 Mos 24:63). Vi ser också ett exempel på detta när Jakob återvände igen och bad hela natten. (Se 1 Mos 32:9-24) Daniel bad på dessa tre bönetider. Det står om honom: ”Så snart Daniel fick veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus. På övervåningen hade han fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han ner på sina knän tre gånger om dagen och bad och tackade sin Gud, precis som han tidigare brukat göra.” (Dan 6:10)

Att uttrycket ”träffade på” handlar om bön, visar också att det som Jakob egentligen kom i kontakt med var inte i första hand en geografisk plats, utan Gud själv. Uttrycket ”platsen”, på hebreiska ha makom, är, som vi nämnt tidigare, ett uttryck som handlar om den plats där Guds närvaro finns (se kommentaren till Parashat Vajera). Det kan också representera Guds Namn. Uttrycket användes även på Jeshuas tid om Templet i Jerusalem. Översteprästerna sa t ex om Jeshua: ”Om vi låter honom hålla på så här, kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både vårt tempel [ordagrant “vår plats”] och vårt folk.” (Joh 11:48)

Rabbinerna ser därför händelsen där Jakob hade sin dröm, som att det handlar om Moria berg där Abraham band Isak och där sedan båda Templen byggdes. Rent geografiskt är dock detta en omöjlighet, eftersom Betel ligger någon mil norr om Moria berg, men andligt sett finns det en intressant symbolisk koppling mellan platsen Jakob kom till och Templet.

På ett djupare plan utgör Jakobs överraskande gudsmöte vid Betel en profetia om den gudsuppenbarelse som det judiska folket fick strax före den långa förskingringen började. Jeshua tillämpade händelsen i Betel på sig själv. ”Amen, amen säger jag er: Ni kommer att få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.” (Joh 1:51) Hans lärjungar, som kunde hela Toran utantill, förstod omedelbart att Jeshua syftade på Jakobs dröm vid Betel. Jeshua är ”platsen” för Guds närvaro. Han är ”stegen” upp till Gud på vilken Guds änglar stiger upp och ner.

Jeshua jämförde även sin egen kropp vid Templet i Jerusalem. “Jeshua svarade: ‘Bryt ner detta tempel, så skall jag resa upp det på tre dagar.’ Judarna sade: ‘I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel, och du skall resa upp det på tre dagar!’ Men det tempel han talade om var hans kropp. När han hade uppstått från de döda, kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på Skriften och ordet som Jeshua hade sagt.” (Joh 2:19-22)

Att Jeshua talade om sin kropp som ”platsen” betyder inte att detta står i en motsättning till, eller utesluter Templet i Jerusalem, lika lite som att denna text skulle visa att Betel ersatt Tempelplatsen och Moria berg i Jerusalem. Vid den slutliga upprättelsen då världen föds på nytt, kommer ”platsen” i Jerusalem att uppfyllas av Guds närvaro genom att Jeshua tar sin boning där. ”Amen säger jag er: Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar.” (Matt 19:28) Hesekiel profeterar också om detta:

HERRENS härlighet kom in i templet genom den port som låg mot öster. Och Anden lyfte mig upp och förde mig in på den inre förgården, och se, HERRENS härlighet uppfyllde templet. Då hörde jag någon tala till mig inifrån templet, medan en man stod bredvid mig. Han sade till mig: ’Du människobarn, detta är platsen för min tron, platsen för mina fötter, där jag vill bo ibland Israels barn för evigt.’” (Hes 43:4-7)

Det står om Jakob: ”Han såg en stege vara rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen och Guds änglar steg upp och ner på den.” (v. 12) Jeshua har upprättat förbindelsen mellan Gud och människan genom sitt offer på Golgata. Ära vara Gud! ”Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Messias Jeshua, som gav sig själv till lösen i allas ställe. Detta vittnesbörd skulle framföras när tiden var inne.” (1 Tim 2:5-6)

”När Jakob vaknade upp ur sömnen, sade han: ’HERREN är verkligen på denna plats och jag visste det inte.’ Han greps av fruktan och sade: ’Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port.’” (v. 16-17)

Jakob visste inte att han hade kommit till Guds boning och himlens port. När Messias kom första gången till sitt folk var det dolt för de flesta av ledarna bland Jakobs ättlingar. De visste det inte.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 1 Mos 28:10–32:2

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard