Parasha

Shmini (Åttonde)

Elden faller

“Och Aron lyfte upp sina händer över folket och välsignade dem. Därefter steg han ner, sedan han hade offrat syndoffret, brännoffret och gemenskapsoffret. Och Mose och Aron gick in i uppenbarelsetältet. Sedan gick de ut igen och välsignade folket. Då visade sig HERRENS härlighet för allt folket. Eld gick ut från HERREN och förtärde brännoffret och fettstyckena på altaret. När allt folket såg detta, jublade de och föll ner på sina ansikten.” (3 Mos 9:22-24)

Det andra toraavsnittet i Tredje Mosebok, Parashat Tzav, slutade med att Mose under sju dagar invigde Aron och hans söner till präster för att förrätta Israels offer. Shmini betyder ”åttonde”. Parashat Shmini handlar om den åttonde dagen efter de sju invigningsdagarna. Toraavsnittet börjar med att Aron och hans söner bär fram de första offren, dels för sig själva och dels för hela folket. De gjorde allt exakt enligt HERRENS instruktioner och vi kan läsa det lyckade resultatet. ”Och Mose och Aron gick in i uppenbarelsetältet.” (v. 23) Nu var det möjligt för Mose och Aron att gå in i Tabernaklet och möta Gud! Sedan står det:

”Då visade sig HERRENS härlighet för allt folket. Eld gick ut från HERREN och förtärde brännoffret och fettstyckena på altaret. När allt folket såg detta, jublade de och föll ner på sina ansikten.” (v. 23-24)

Allt detta skedde på den åttonde dagen efter det att Tabernaklet blivit uppsatt. Talet åtta talar i Skrifterna dels om ny begynnelse och dels om evigheten. Detta är en profetia om att efter sju dagar, sju tusen år, kommer människan till slut att återigen till fullo kunna njuta av gemenskapen med Gud, som det står i Bibelns sista kapitel:

”Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och hans namn skall stå skrivet på deras pannor. Någon natt skall inte finnas mer, och de behöver inte någon lampas sken eller solens ljus. Ty Herren Gud skall lysa över dem, och de skall regera som kungar i evigheternas evigheter.” (Upp 22:3-5)

Redan nu kan vi i vår ande njuta av gemenskapen med Gud, även om vi inte kan se hans ansikte. Det står om den Evige: ”den salige, ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se.” (1 Tim 6:15-16) Till slut kommer vi emellertid att utan några begränsningar kunna njuta av gemenskapen med Gud. Vi kommer att stå inför honom och se hans ansikte, och hans namn skall stå skrivet på våra pannor. Detta är frälsningens slutmål i evigheten.

Mose och Aron kom tillbaka ut igen ifrån Tabernaklet och välsignade folket. ”Då visade sig HERRENS härlighet för allt folket. Eld gick ut från HERREN och förtärde brännoffret och fettstyckena på altaret. När allt folket såg detta, jublade de och föll ner på sina ansikten.” (v. 23-24)

När vi har följt alla Guds instruktioner och gjort tjänst inför hans ansikte som ett heligt prästerskap, kan vi sedan gå ut i kraft och välsigna folket. Det är då elden faller från himlen, precis som den gjorde på Pingstdagen i Apostlagärningarna 2, efter det att apostlarna hållit ut i enträgen bön i den övre salen.

Elden föll från himlen på altaret. ”När allt folket såg detta, jublade de och föll ner på sina ansikten.” (v. 24) Det var ett underbart ögonblick. Himlen sanktionerade offertjänsten och hela Israel jublade. Jubel och glädje är alltid en del av Andens utgjutande och Guds ingripande.

”Saligt är det folk som vet vad jubel är, HERRE, i ditt ansiktes ljus vandrar de.” (Ps 89:16)

“Man sjunger med jubel om frälsning i de rättfärdigas hyddor: ‘HERRENS högra hand gör mäktiga ting.’” (Ps 118:15)

”När HERREN gjorde slut på Sions fångenskap, då var vi som drömmande. Då fylldes vår mun med skratt och vår tunga med jubel. Då sade man bland hednafolken: ‘HERREN har gjort stora ting med dem.’” (Ps 126:1-2)

“Och lärjungarna uppfylldes av glädje och den helige Ande.” (Apg 13:52)

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 3 Mos 9:1–11:47

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Annonser
Standard
Parasha

Jitro (Jetro)

Israel möter Gud på Sinai berg

“Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, skall ni hålla gudstjänst på detta berg.” (2 Mos 3:12)

Det var på Sinai berg som Mose fick ett möte med Gud i den brinnande busken och kallades att föra Israels barn ut ur Egypten. Gud sa till honom: ”Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, skall ni hålla gudstjänst på detta berg.” Det var därför som Mose sa till farao: “Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!” (2 Mos 5:1)

I Parashat Jitro kommer vi att få bevittna bekräftelsen av kallelsen som Mose fick. Israels möte med Gud på Sinai berg och mottagandet av Toran utgör själva kronan på frälsningsverket ut ur Egypten. Mose hade utfört stora under inför Farao, men det var händelserna vid Sinai berg som bekräftade Mose tjänst och det var där som förbundet ingicks mellan Gud och Israel.

Från kapitel 19 i Andra Moseboken kommer Israels barn att befinna sig vid Sinai berg under de kommande 59 kapitlen i Toran, fram till kapitel 10 i Fjärde Moseboken.[i]

Tidsmässigt handlar detta om en period på mindre än ett år, från första dagen i tredje månaden efter uttåget ur Egypten (se 2 Mos 19:1), fram till tjugonde dagen i andra månaden året därpå (se 4 Mos 10:11). Det är händelserna under denna tidsperiod på mindre än ett år, samt Mose repetition av dem för den nya generationen i Femte Moseboken, som utgör huvudinnehållet i Toran.

På Sinai berg tog Israels barn emot Toran från himmelen och hela nationen ingick ett förbund med Gud. Detta förbund liknas vid ett äktenskap. Det är en trolovningsceremoni mellan Israel och Gud själv som äger rum på Sinai berg där Mose är officiant mellan de två parterna och tjänar som ”brudgummens vän”. Det är ett otroligt stort och heligt ögonblick. Inget annat folk har fått vara med om detta. Paulus skrev om Israel:

”Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe – mina landsmän efter härstamning. De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och Toran, tempelgudstjänsten och löftena.” (Rom 9:3-4)

Rabbinerna ser Psalm 82 som en beskrivning av Israels barn vid Sinai berg. Även om sammanhanget utgör en tragisk tillrättavisning av Israel, så framgår det också hur heligt Gud ser på det som hände. Psalmen börjar: ”En psalm av Asaf. Gud står i gudaförsamlingen, mitt ibland gudarna håller han dom.” (Ps 82:1) Israel beskrivs som en församling av gudar. Längre fram står det i vers 6 och 7: “Jag har sagt att ni är gudar, ni är alla den Högstes söner. Men ni måste ändå dö som människor dör, och falla som var furste faller.”

Jeshua citerar som vi vet Psalm 82 i en het konversation med de judiska ledarna i Jerusalem. ”Jeshua svarade dem: ‘Står det inte skrivet i er Tora: Jag har sagt att ni är gudar? Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar – och Skriften kan inte göras om intet – hur kan ni då säga till honom, som Fadern har helgat och sänt till världen: Du hädar, därför att jag sade: Jag är Guds Son.” (Joh 10:34-36) Vi ser här att Jeshua bekräftar den rabbinska traditionen att Psalm 82 handlar om Israel vid Sinai berg, när han säger: ”Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar…” Det var en helig folkförsamling av ”den Högstes söner” som stod vid foten av Sinai berg, tog emot Guds ord från himmelen och ingick förbund med den Evige!

För många kristna låter det som en motsägelse att mottagandet av Toran skulle utgöra kronan på frälsningsverket från Egypten. Vi har vant oss med modersmjölken att se ”Lagen” som en motsats till frälsningen. För alltför många är Lagen, en symbol på något negativt som Jesus kom för att befria oss ifrån. Vi behöver förnya vårt tänkande på denna punkt.

Precis som frälsningen ut ur slaveriet i Egypten genom lammets blod så tydligt åskådliggör vår frälsning genom Messias utgjutna blod på Golgata, så utgör givandet av Toran på Sinai berg en förebild på Andens utgjutande över lärjungarna på Pingstdagen i Jerusalem. Lika lite som det finns en motsättning mellan vår frälsning och förlossningen ut ur Egypten, finns det inte någon motsättning mellan mottagandet av den Helige Ande och mottagandet av Toran. De två passar ihop som hand i handske. Den Helige Ande och Toran är inga motsatser. Må Gud hjälpa oss att öppna våra sinnen för detta! Må Han sända en djup omvändelse bland kristna från allt förakt och avståndstagande för Toran, Guds heliga undervisning som kom direkt från himmelen till ett helt folk!

[i] Egentligen verkar Israel ha kommit till Horeb och Guds berg redan i 2 Mos 17:6. Se också kap 18:5. Toran berättar inte alltid saker i rätt tidsordning.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 2 Mos 18:1–20:26

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

 

Standard
Parasha

Beshalach (När han sände)

Vandringen genom Sävhavet

“HERREN sade till Mose: ’Säg till Israels barn att de vänder om och slår läger framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet. Mitt emot Baal-Sefon skall ni slå läger vid havet. Farao kommer att säga att Israels barn har gått vilse i landet och blivit instängda i öknen. Och jag skall göra faraos hjärta hårt så att han förföljer dem. Jag skall förhärliga mig på farao och hela hans här, så att egyptierna förstår att jag är HERREN.’ Och de gjorde så. ” (2 Mos 14:1-4)

Röda Havet kallas på hebreiska för Sävhavet, vilket också är det namn som används i Bibel 2000.

Israels barn hade slaktat påskalammen på eftermiddagen den 14 Nisan[i], precis som Messias c:a 1500 år senare dog klockan tre på eftermiddagen den 14 Nisan. De strök blodet på dörrposterna och åt sedan lammet under kvällen och natten den 15 Nisan. På morgonen den 15 Nisan vandrade de ut ur Egypten.

Enligt judisk tradition tågade de genom Sävhavet sju dagar senare, på den sista dagen i det Osyrade Brödets Högtid, den 21 Nisan. Vandringen genom Sävhavet är en förebild på uppståndelsen. Det var då som frälsningen från Egypten fullbordades genom att Israels barn uppstod till ett nytt liv fullständigt befriade från farao. Han var död och kunde aldrig mer hota dem.

Innan dess hade Israels barn tågat två dagsresor in i öknen och sedan på tredje dagen vänt om igen för att slå läger ”framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet.” Talet tre är i Skrifterna förknippat med uppståndelsen. Den kronologiska ordningen är enligt traditionen:

14 Nisan Lammen slaktas på eftermiddagen. (2 Mos 12:6)

15 Nisan Uttåget sker. De tågar från Raamses till Suckot. (2 Mos 12:37)

16 Nisan De tågar vidare från Suckot till Etam på gränsen till öknen. (2 Mos 13:20)

17 Nisan De vänder tillbaka från Etam och tågar till Pi-Hahirot. (2 Mos 14:2)

18 Nisan De stannar kvar vid Pi-Hahirot.

19-20 Nisan Farao börjar förfölja dem.

21 Nisan Vandringen genom Sävhavet på natten. De kommer ut på andra sidan på morgonen.

Den 15 och den 21 Nisan utgör idag sabbater: ”Och på femtonde dagen i samma månad är HERRENS osyrade bröds högtid. Då skall ni äta osyrat bröd i sju dagar. På den första dagen skall ni hålla en helig sammankomst. Ni skall då inte utföra något arbete. Och ni skall offra eldsoffer åt HERREN i sju dagar. På sjunde dagen skall ni åter hålla en helig sammankomst, och då skall ni inte utföra något arbete.” (3 Mos 23:6-8) Vid solnedgången den 14 Nisan, då den första sabbaten i det Osyrade brödets högtid börjar, äter man påskmåltiden.

Under de senaste århundradena har det blivit en tradition bland många judar, inklusive messianska judar, att fira ytterligare en måltid vid solnedgången den 20 Nisan, då den avslutande sabbaten i högtiden börjar. Denna måltid är till minne av vandringen genom Sävhavet och uppståndelsen och kallas för ”Messias måltid”. Den ser fram emot det messianska framtidshoppet, som Jeshua uttryckte vid den sista påskmåltiden med apostlarna:

“Och han sade till dem: ’Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er, innan mitt lidande börjar. Ty jag säger er att jag inte kommer att äta det [igen] förrän det får sin fullbordan i Guds rike.’ Och han tog en bägare, tackade Gud och sade: ’Tag detta och dela mellan er. Ty jag säger er att jag från denna stund inte skall dricka av vinstockens frukt [igen] förrän Guds rike kommer.’” (Luk 22:15-18)

Vandringen genom Sävhavet är både en bild på uppståndelsen från de döda, men också en bild på dopet i vatten till Messias då vi uppstår med honom till ett nytt liv. Efter Israels barn hade tågat genom Sävhavet hade farao och fångenskapen i Egypten förlorat all makt över dem. Farao och hela hans här låg döda på stranden. Fram till denna stund var Israels barn rent juridiskt fortfarande faraos egendom. Men nu var de fria. ”På detta sätt frälste HERREN den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand.” (v. 30) På samma sätt har satans och syndens anspråk på oss brutits genom dopet i vatten. Satan har inte längre några juridiska anspråk eller rättigheter på våra liv. Paulus skriver om detta:

”Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? Nej, visst inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Messias Jeshua har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Messias uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Messias, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är friad från synd. Har vi nu dött med Messias, tror vi att vi också skall leva med honom. Vi vet att Messias aldrig mer dör, sedan han blivit uppväckt från de döda. Döden har inte längre någon makt över honom. Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Messias Jeshua.” (Rom 6:1-11)

Petrus skriver också om syndafloden som en bild på dopet i vatten. ”I [arken] blev några få, åtta personer, frälsta genom vatten. Efter denna förebild frälser dopet nu också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jeshua Messias uppståndelse.” (1 Pet 3:20-21) Samma vatten som frälste Noa och hans familj, dränkte den gamla världen och de som inte trodde. Samma vatten som räddade Israels barn, dödade farao och hans här. På samma sätt befrias vi från det gamla livet genom dopet i vatten till Messias.

Detta dop till Messias sker genom tro på hans uppståndelse. Det står i Hebreerbrevet: I tron gick folket genom Röda havet som på torr mark, men när egyptierna försökte, dränktes de.” (Heb 11:29) Att Israels barn gick i tro genom Sävhavet ser vi i Toran där det står: ”Sedan sade HERREN till Mose: ”Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de skall dra vidare. Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå mitt igenom havet på torr mark.” (v.15-16)

HERREN sa alltså först till Mose att han skulle befalla Israels barn att dra vidare. Sedan skulle han lyfta sin stav och dela på vattnet. Israels barn fick först dra vidare i tro. En tro utan handling är död. Enligt traditionen var det Nahson Amminadabs son, hövdingen för Juda stam (4 Mos 7:12), som först steg ut i vattnet i tro. Vattnet nådde honom ändå upp till halsen innan havet började dela på sig. På samma sätt frälser dopet oss genom tron i kraft av Messias uppståndelse, som det står: ”ett dop som icke betyder att man avtvår kroppslig orenhet, utan betyder att man anropar Gud om ett gott samvete — i kraft av Jeshua Messias uppståndelse.” (1 Pet 3:21, 1917 års övers.)

“Mose svarade folket: ‘Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som HERREN i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen. HERREN skall strida för er, och ni skall hålla er stilla.’” (v. 13-14)

När de gick genom Sävhavet gjorde de det i tro. Allt de behövde göra för att bli frälsta var att i tro lyda Gud. Gud gjorde hela verket. Paulus skriver: Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning.” (2 Tim 3:16) Det betyder att Toran är given för undervisning, på grekiska didaskalia, vilket också kan översättas med ”lära eller doktrin”, som till exempel när Paulus talar om ”onda andars läror” (1 Tim 4:1). Toran visar oss angående läran om dopet i vatten att man först blir försonad med Gud genom att förtrösta på Messias blod och sedan blir man döpt i vatten för att begrava det gamla livet. Därför står det skrivet: ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst.” (Mark 16:16) Om du inte är döpt i vatten genom tro på Messias sedan du blivit försonad med Gud genom att förtrösta på Jeshuas blod, så behöver du göra det. Det är en mäktig manifestation i andevärlden att du brutit med ditt gamla liv när du döps i vatten till Messias.

Vandringen genom Sävhavet förebildar alltså vår uppståndelse genom dopet in i ett nytt liv i Messias. Men som vi redan nämnt förebildar den också Messias uppståndelse från de döda. Det står att när Israels barn såg egyptierna ligga döda på havets strand trodde de på HERREN:

“På detta sätt frälste HERREN den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. När Israels barn såg den stora makt som HERREN hade visat mot egyptierna, fruktade folket HERREN. Och de trodde på HERREN och på hans tjänare Mose.” (v. 30-31)

De hade tro på Gud redan innan, men nu kom deras tro upp på en högre nivå. Likadant står det om lärjungarna efter uppståndelsen att när de såg att Jeshua levande trodde de. De hade en tro på Honom redan innan då de hade följt Honom i tre år. Men nu kom deras tro in på en ny nivå. ”Sedan visade han sig för de elva när de låg till bords, och han förebrådde dem deras otro och hårda hjärtan, då de inte hade trott på dem som hade sett honom uppstånden.” (Mark 16:14) ”Thomas svarade honom: ‘Min Herre och min Gud!’ Jeshua sade till honom: ‘Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser.’” (Joh 20:28-29)

[i] Månaden Nisan hette inte vid denna tid Nisan utan Aviv. Det står: ”Den här dagen i månaden Aviv drar ni ut.” (2 Mos 13:4) Aviv betyder vår. Det betyder att Påsken alltid äger rum på våren. Av den anledningen har den bibliska kalendern en extra skottmånad före Nisan ungefär var tredje år. Namnet Nisan uppstod senare i Babylonien.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 2 Mos 13:17–17:16

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Bed att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Parasha

Shmot (Namnen)

Andra Moseboken

Jeshua sa: ”Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit.” (Joh 5:46) Mose skrev om Messias. Hela Toran handlar om Honom. Det står om Jeshua hos Lukas:

“Men ängeln sade: ‘Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.’” (Luk 2:10-11)

Messias är Israels store Frälsare. Hans uppgift är att frälsa sitt folk. Jeshua betyder på hebreiska: ”HERREN frälser”. Därför sa ängeln till hans far: ”du skall ge honom namnet Jeshua, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” (Matt 1:21) Messias är först och främst en frälsare.

När vi studerade Första Moseboken såg vi att den tydligaste profetiska förebilden till Messias där är Josef eftersom han räddade sitt eget folk, ja även Egypten och hela världen, undan svältdöden genom att lagra säd för de sju onda åren. Josef var en frälsare och som sådan är han en förebild på Messias.

I Andra Moseboken, som vi nu ska börja studera, möter vi nästa stora förebild till Messias, nämligen Mose. Det var han som Gud sände för att frälsa Israel från slaveriet i Egypten. Han förklarade sedan för Israel: “HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till.” (5 Mos 18:15) Detta löfte handlar om Jeshua, precis som Petrus förklarade:

“Mose har sagt: En profet som är lik mig skall Herren er Gud låta träda fram åt er, ur era bröders krets. Lyssna till honom i allt vad han säger er. Men var och en som inte lyssnar till den profeten skall utrotas ur folket. Alla profeterna, så många som har talat från Samuel och framåt, har också förkunnat dessa dagar… För er först och främst har Gud låtit sin tjänare träda fram, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från sina onda gärningar.” (Apg 3:22-26)

Messias är alltså, som vi ser här, en profet lik Mose. Många kristna har vant sig vid att se Jesus som en motsats till Mose. När vi nu börjar studera Andra Mosebok som introducerar Mose för oss, är det viktigt att förstå att Jeshua är en profet lik honom. Mose och Jeshua är inte motsatser. I Johannes 1:17 står det i den äldre svenska översättningen: ”ty genom Moses blev Toran given, men nåden och sanningen hava kommit genom Jeshua Messias.” Det är vanligt att översättarna klämmer in ett ”men” i denna vers för att betona och framhäva en skillnad mellan Mose och Jeshua. Det finns inget sådant ”men” i grundtexten. Det är ett tillägg. Folkbibeln översätter därför korrekt: ”Ty Toran gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jeshua Messias.”

Mose och Jeshua är inga motsatser. De är lika varandra och deras budskap harmonierar med varandra och kompletterar varandra. Ordet ”Lag” på hebreiska är Tora, som betyder ”undervisning” eller ”instruktion”. För en bättre förståelse av texten skulle man lite fritt kunna översätta Johannes 1:17: ”ty genom Mose blev undervisningen given. Nåden och sanningen som förverkligar denna undervisning har kommit genom Jeshua Messias.” Jeshua vek inte av in på en ny väg. Han kom för att förverkliga det som redan sagts genom Mose och profeterna. Guds vägar är eviga. (Hab 3:6)

Precis som Gud hörde sitt folks rop på hjälp och enligt sitt löfte sände Mose för att rädda dem från att gå under i slaveriet i Egypten, så sände Gud Messias Jeshua för att frälsa oss ut ur syndens makt och träldom. Befrielsen ut ur Egypten genom Mose som beskrivs i Andra Mosebok, är den främsta förebilden i Skriften på vår frälsning genom Jeshua. Mose är därför den främsta förebilden i Toran på Messias.

Andra Moseboken börjar med slaveriet i Egypten. Den slutar sedan med att Guds härlighet kommer ner i Tabernaklet och att Gud bor ibland sitt folk. ”Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet.” (2 Mos 40:34) Det är viktigt för oss att studera denna underbara och stora frälsning ut ur Egyptens slaveri, fram till gemenskap med Gud, för att vi ska förstå det som Gud har gjort för oss i Messias. Det är i Toran som vi har mönstret och ritningen till det som Gud fullbordar genom Jeshua. Det står i Hebréerbrevet: ”Mose var betrodd som tjänare i hela Guds hus för att vittna om det som senare skulle förkunnas.” (Heb 3:5)

Befrielsen ut ur Egypten är inte enbart en förebild på den frälsning som Gud gav oss när Jeshua kom första gången för att dö för våra synder, utan även på den slutfrälsning som kommer att äga rum vid hans återkomst. Petrus skrev om denna slutfrälsning: Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till den frälsning som finns beredd och skall uppenbaras i den sista tiden.” (1 Pet 1:5) Likaså står det skrivet i Hebréerbrevet: “så blev Messias offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom.” (Heb 9:28)

I Hesekiel beskrivs Jerusalem i grundtexten som jordens ”navel”. (Se Hes 38:12) Precis som en människa blir född på nytt genom att tro med sitt hjärta att Gud uppväckt Jeshua från de döda och med sin mun bekänna Honom vara Herre, så kommer hela världen att bli född på nytt när Jerusalem ser upp till Honom och välkomnar Honom som Herre och Messias. ”Amen säger jag er: Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron…” (Matt 19:28) “Sannerligen säger jag eder: När världen födes på nytt, då när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron…” (1917 års övers.)

De flesta judar är idag okunniga om den frälsning som Jeshua utförde på Golgata när han kom första gången. Likadant är många kristna idag väldigt okunniga om den stora slutfrälsning som kommer att uppenbaras vid Messias återkomst till Jerusalem.

De judiska rabbinerna har ett talesätt om Messias, som lyder: ”Den sista förlossningen [genom Messias] kommer att bli som den första förlossningen [genom Mose].” Under studiet av frälsningen och förlossningen ut ur Egypten genom Mose kommer vi därför att lyfta fram de paralleller som finns både till det som Jeshua uppfyllde när han kom första gången och den slutfrälsning som kommer att äga rum i samband med hans återkomst.

Innan Jeshua kom till Jerusalem den sista gången för att lida och dö för oss står det: “Medan han bad förvandlades hans ansikte och hans kläder blev skinande vita. Och se, två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia och de visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem.” (Luk 9:29-31)

Jeshua samtalade med Mose om det som han skulle fullborda i Jerusalem. Det fanns inga motsättningar mellan dem. Det grekiska ordet som är översatt med ”bortgång” är ordet exodus, vilket också är det grekiska ordet för Andra Moseboken och uttåget ur Egypten. Jeshua och Mose är fullständigt eniga med varandra, både om det som Jeshua skulle göra när han kom första gången och när han kommer tillbaka igen.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 2 Mos 1:1–6:1

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Artikel, Parasha

Vajashev (Han bosatte sig)

Jakobs fortsatta historia

“Men Jakob bosatte sig i Kanaans land, där hans far hade bott som främling.” (1 Mos 37:1)

I förra veckans Tora avsnitt läste vi om Jakobs möte med Gud där hans namn förvandlades till Israel. Denna veckas parasha börjar med att berätta att Jakob bosatte sig i det utlovade Landet där hans far bott som främling. Detta profeterar om det förvandlade och frälsta Israels framtid i det messianska riket då de kommer att få besitta landet.

”Se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall uppfylla det löfte som jag har talat om Israels hus och Juda hus. I de dagarna och på den tiden skall jag låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. I de dagarna skall Juda bli frälst och Jerusalem bo i trygghet. Man skall kalla det så: ’HERREN vår rättfärdighet’. Ty så säger HERREN: David skall aldrig sakna någon som sitter på tronen i Israels hus.” (Jer 33:14-17)

“Detta är Jakobs fortsatta historia. När Josef var sjutton år vallade han fåren tillsammans med sina bröder. Som ung hjälpte han sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur. Och Josef berättade för deras far allt ont som sades om dem.” (1 Mos 37:2)

”Detta är Jakobs fortsatta historia.” (v. 2) Det hebreiska ord som översatts till ”fortsatta historia” är toldot. Det är ett svåröversatt hebreiskt begrepp som betyder både ”generationer”, ”ättlingar”, ”släkt”, ”berättelse”, ”historia” och ”krönika”. I 1917 års översättning står det omväxlande: ”berättelsen om den ordning”, ”släkt” och ”berättelsen om släkt”. Denna parasha inleder den sista av de tio toldot som finns i 1 Moseboken.

Jeshua sa: ”Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit.” (Joh 5:46) Hela Toran handlar om Jeshua. Efter Jakobs återkomst till Löfteslandet, börjar Toran så att säga om igen, för att återigen profetera om Messias.

”När Josef var sjutton år vallade han fåren tillsammans med sina bröder.” (v. 2) Det finns två huvudpersoner i Jakobs toldot och därmed resten av hela 1 Moseboken. Det är först och främst Josef och sedan Juda. Toran är ingen vanlig historiebok utan visar oss framför allt Guds frälsningsplan genom Messias. Denna frälsningsplan går efter Jakob på ”två spår”: Josef och Juda. Josef är en av de tydligaste förebilder vi har på Messias i hela Toran, eftersom han räddade Israel från undergång i samband med den världsvida hungersnöden.

Rabbinerna talar om två olika Messias. Den förste kallas för Messias ben Josef, Messias Josefs son. Han är förebilden på den lidande, förkastade Messias. Den andre Messias är den som kommer från Juda stam och kallas för Messias ben David, Messias Davids son. Han är den triumferande, regerande Messias. Han kommer att rädda Israel från undergång genom att besegra alla deras fiender och upprätta riket åt Israel.

Som efterföljare till Jeshua tror vi inte på två olika Messias, utan på två olika ankomster av Messias. Detta framskymtar i Psalm 96 där det står:

“Må marken glädja sig och allt som är därpå. Jubla skall alla skogens träd inför HERREN, ty han kommer [första ankomsten som tjänaren], ty han kommer [andra ankomsten som konung] för att döma jorden. Han skall döma världen med rättfärdighet och folken med sin trofasthet.” (Ps 96:12-13)

Den första gången kom Jeshua som Messias ben Josef för att lida och dö för våra synder. Han uppstod igen och blev upptagen till himlen. Hans jordiske far hette även Josef. De första lärjungarna utropade: ”Den som Mose har skrivit om i Toran och som profeterna har skrivit om, honom har vi funnit, Jeshua, Josefs son, från Nasaret.” (Joh 1:45) Nasaret ligger i Nordriket bestående av de tio norra stammarna varav två härstammar från Josef: Manasse och Efraim. Ett av namnen på Nordriket är Efraim.

Den andra gången kommer Jeshua tillbaka från himlen för att besegra Israels fiender och regera som fridens konung över hela världen utifrån Davids tron i Jerusalem.

”Och liksom det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas, så blev Messias offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom.” (Heb 9:27-28)

Efter uppståndelsen sa Jeshua till lärjungarna: ”’Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna.’ Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna. Och han sade till dem: ’Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda.’” (Luk 24:44-46)

Enligt Jeshua handlar alltså hela Mose lag, profeterna och psalmerna, det som idag brukar kallas för det Gamla Testamentet, om att Messias skall lida och dö och på tredje dagen uppstå igen. Det finns dock inte en enda vers i de hebreiska skrifterna där det ordagrant står så. Inte en enda! Det betyder att detta budskap om Messias död och uppståndelse på tredje dagen finns i förebilder när vi läser texten och att denna uppenbarelse utgör nyckeln till att tolka och förstå den. Lukas skriver: ”Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna.” (Lk 24:45) Han sa också till de två lärjungarna på väg till Emmaus: ”’Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?’ Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.” (Luk 24:25-27)

Det är denna förståelse och uppenbarelse av Skrifterna som apostlarna fick av Messias, som Lukas sedan kallar för ”apostlarnas lära”. Det står om den första församlingen: ”De höll troget fast vid apostlarnas lära.” (Ac 2:42) Denna undervisning från Mose lag, profeterna och psalmerna brann som en eld i deras hjärtan. ”Och de sade till varandra: ’Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?’” (Luk 24:32) ”Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även en stor skara präster blev lydiga mot tron.” (Apg 6:7) Vi ber att detta ord ska få stor framgång än en gång och sprida sig som en eld.

Det finns förmodligen ingen annanstans i Toran där det glada budskapet om Messias död och uppståndelse framställt tydligare för oss än i denna veckas parasha om Josef! Vi ska titta närmare på detta i denna kommentar.

Först ett par intressanta detaljer. Det står här om Josef: ”Som ung hjälpte han sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur.” (v.2) Tidigare har Toran i första hand kallat Bilha och Silpa för Rakels och Leas slavinnor, eller bihustrur. Här kallas de nu för hustrur. Detta tyder på att vid det här laget var inte bara Rakel utan även Lea död. Bilha och Silpa var nu Jakobs hustrur. Bilha, Rakels slavinna, som hade hjälpt till att fostra Josef, nämns först. Det är uppenbart att hon var den som Jakob favoriserade.

Ytterligare en sak kan vara av intresse att känna till. Toran beskriver inte alltid saker och ting i exakt tidsföljd. I 1 Mosebok 35:28-29 berättas det om Isaks död. Isak blev hela 180 år gammal. Jakob föddes när Isak var 60 år gammal (1 Mos 25:26). När Jakob kom till Egypten var han 130 år gammal (1 Mos 47:9). Då hade alltså Isak varit död i 10 år. Josef var då 39 år gammal (1 Mos 41:46 och 45:11) och 22 år tidigare vallade han som 17-åring fåren med sina bröder (1 Mos 37:2). Det betyder att Isak fortfarande levde vid denna tid och ytterligare 12 år framåt efter Josef hamnat i Egypten. Det kan vara bra att ha det i minnet vid genomläsningen av texten i denna parasha att Isak fortfarande levde. Säkert umgicks både Jakob och Josef med honom.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 1 Mos 37:1–40:23

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Parasha

Chajei Sara (Saras liv)

Sara dör

”Sara blev etthundratjugosju år. Så gammal blev Sara. Hon dog i Kirjat-Arba, det vill säga Hebron i Kanaans land. Och Abraham kom för att sörja Sara och begråta henne.” (1 Mos 23:1-2)

Jeshua sa: ”Ty alla profeterna och Toran har profeterat fram till Johannes.” (Matt 11:13) Detta betyder inte att allt i Toran uppfylldes när Johannes kom, men att Toran och profeterna som pekar fram emot Messias började uppfyllas då. Men Toran profeterar fortfarande. Det kommer den att göra så länge himmel och jord består. Det står i Hebreerbrevet att ”Toran ger en skuggbild av det goda som kommer.” (Heb 10:1) Det finns fortfarande sådant som återstår att uppfyllas i Toran, vilket vi kommer att se extra tydligt i denna veckas parasha. Den handlar i huvudsak om två kvinnor: Sara och Rebecka. Vi kommer att se närmare på de andliga sanningar som dessa kvinnor profeterar om.

Efter Isaks bindande i det föregående kapitlet så börjar detta Tora avsnitt att tala om Saras död. Judisk tradition hävdar att Sara dog av chocken hon fick när hon hörde att Abraham gått iväg för att offra Isak. Hur det nu var med den saken så verkar i alla fall inte Abraham ha varit där när hon dog eftersom det står att han kom för att sörja henne.

Det finns en djupare profetisk betydelse i detta att Saras död är förknippad med Isaks bindande. Som vi nämnt tidigare så är Sara är en förebild på det himmelska Jerusalem. Paulus skriver:

”Abraham hade två söner, en med sin slavinna och en med sin fria hustru. Slavinnans son var född av mänsklig vilja, den fria hustruns son däremot i kraft av ett löfte. Detta har en djupare mening: de två kvinnorna betecknar två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn i slaveri, det är Hagar. Ordet Hagar betecknar Sinai berg i Arabien och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder. Det står skrivet: Gläd dig, du ofruktsamma, du som inte föder barn, jubla högt, du som inte känner födslovånda, ty den ensamma har många barn, fler än den som har en man. Ni, bröder, är löftets barn liksom Isak.” (Gal 4:22-28)

Precis som Isak var Saras son, så är alla som tillhör Messias bildlikt talat söner till Sara enligt Paulus. Det står om Jerusalem i Psalm 87:5-7: ”Om Sion skall det sägas: ‘Var och en är född där.’ Och han, den Högste, håller det vid makt. När HERREN upptecknar folken, skall han räkna så: ’Dessa är födda där.’ Sela. Under sång och dans skall man säga: ’Alla mina källor har jag i dig.’”

Gal 4:27 är ett citat från Jesaja 54:1. Hela det kapitlet handlar om Jerusalem framtida upprättelse till dess himmelska förebild. Det står i vers 11-12: ”Du arma, som har blivit så hemsökt av stormar utan att få någon tröst, med blyglans skall jag nu mura dina stenar och ge dig grundvalar av safirer. Jag skall göra dina tinnar av rubiner, dina portar av karbunklar och hela din ringmur av ädla stenar.” Här ser vi att det nuvarande Jerusalem som lever i slaveri, kommer att förvandlas vid Messias ankomst. Vi kan jämföra det som står i Jesaja 54 om det förvandlade Jerusalem med det himmelska Jerusalem som Johannes beskriver i Uppenbarelseboken.

”Dess strålglans var som den dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis. Staden hade en stor och hög mur med tolv portar och över portarna tolv änglar och namn inskrivna: namnen på Israels barns tolv stammar. …Muren var byggd av jaspis, och staden bestod av rent guld som liknade rent glas. Grundstenarna till stadsmuren var prydda med alla slags ädelstenar.” (Upp 21:11-12,18-19)

Det är viktigt att förstå att det himmelska Jerusalem som Uppenbarelseboken beskriver, handlar om ett upprättat Jerusalem här på jorden. De första efterföljarna till Messias, såväl judar som hedningar, hade denna förståelse. Deras framtidshopp var kopplat till Jerusalems upprättelse. Den tidiga kyrkofadern Justinus Martyren skriver om detta in sin bok Dialog med juden Tryfo i mitten av det andra århundradet. Rabbinen Tryfo frågar i boken vid ett tillfälle Justinus:

”Erkänner du det som sanning, att denna plats Jerusalem kommer att bli återuppbyggd, och förväntar du dig att ditt folk kommer att återsamlas och fröjdas med Kristus, tillsammans med patriarkerna och profeterna och de heliga bland vårt folk, och till och med dem som blivit proselyter innan Kristus kom…?”

[Justinius svar:] ”Jag har bekräftat för dig tidigare att jag och många andra verkligen håller detta för sant, liksom du även själv väl känner till att detta kommer att ske. … jag, och alla andra helt ortodoxa kristna, vet att det kommer en uppståndelse i köttet och även tusen år i Jerusalem, uppbyggt, utsmyckat och utvidgat, som profeterna Hesekiel och Jesaja, och alla de andra profeterna säger.

Och vidare, en man bland oss kallad Johannes, en av Kristi apostlar, profeterade i en Uppenbarelse given till honom att de som trott på vår Kristus, kommer att få bo i Jerusalem i tusen år och att därefter den universella, med ett enda ord sagt, eviga uppståndelsen för alla kommer att äga rum, och även domen.” (Slut citat, fetstil vår)

Enligt Justinus så handlar alltså det himmelska Jerusalem i Uppenbarelseboken om samma sak som Hesekiel, Jesaja, osv beskriver angående ett upprättat Jerusalem. Alla ”renläriga kristna” under det andra århundradet hade exakt samma framtidshopp som alla judar har haft i alla tider. Det tog minst tre århundraden innan detta bibliska hopp försvann. Sara är en förebild på detta upprättade, himmelska Jerusalem som profeterna Hesekiel och Jesaja och även Johannes beskriver i Uppenbarelseboken.

En vanlig invändning mot denna uppfattning är att medan t ex Hesekiel i detalj beskriver ett tredje Tempel i Jerusalem så står det tvärtom i Uppenbarelseboken om det himmelska Jerusalem: ”Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, den Allsmäktige, och Lammet är dess tempel.” (Upp 21:22) I grekiskan används emellertid två olika ord som båda översätts med ”tempel”. I denna vers används ordet naos som i första hand syftar på det Allraheligaste i Templet där arken och nådastolen, ”Guds tron”, fanns.

Både Hesekiel och Jeremia förklarar att hela Jerusalem kommer att vara heligt och kallas för Guds tron. Det allraheligaste behövs därför inte i det tredje Templet. Det andra grekiska ordet som översätts med tempel är hieron, vilket syftar på Templet som helhet, inklusive tempelområdet. Det är detta som Hesekiel beskriver ingående. Det behöver inte vara någon motsättning mellan Hesekiel och Johannes.

En annan vanlig invändning är att dimensionerna på det nya Jerusalem i Uppenbarelseboken är så oerhört mycket större än dimensionerna som beskrivs i Hesekiel. Pastor Tim Warner i Tampa Florida har visat att detta är en missuppfattning. Det grekiska ordet för ”stadier” som används i Uppenbarelseboken betyder helt enkelt en viss bestämd sträcka. Den romerska stadiern var t ex inte lika lång som en grekisk stadier. Stadiern i Uppenbarelseboken syftar varken på en romersk eller en grekisk stadier, utan på en himmelsk stadier bestämd efter måttet på den mätstång av guld som ängeln använder sig av. Dimensionerna på det nya Jerusalem är i själva verket exakt likadana både i Hesekiel och i Uppenbarelseboken.

Isaks bindande är en förebild på Messias död och uppståndelse. Precis som Saras död nämns i samband med Isaks bindande, så förstördes Jerusalem kort efter Jeshuas död och uppståndelse. Härligheten försvann. Jerusalems förtrampande och den långa exilen började.

Innan Saras död omnämns berättar emellertid Toran i de föregående verserna en viktig detalj: Rebeckas födelse!

”Sedan berättade man för Abraham och sade: Också Milka har fött barn åt din bror Nahor: Us, hans förstfödde, och Bus, dennes bror, och Kemuel, Arams far, samt Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel. Betuel blev far till Rebecka.” (1 Mos 22:20-23)

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 1 Mos 23:1–25:18

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Artikel, Parasha

VaJelech (Och han gick)

Mose efterträdare

“Mose gick i väg och talade dessa ord till hela Israel. Han sade till dem: ‘Jag är i dag etthundratjugo år. Jag kan inte längre vara ledare och anförare, och HERREN har sagt till mig: ‘Du skall inte komma över denna Jordan.’ Men HERREN, din Gud, går själv framför dig. Han skall förgöra dessa folk för dig och du skall driva bort dem. Josua skall anföra dig, som HERREN har sagt.’” (5 Mos 31:1-3)

Inte mindre än fyra gånger talar denna veckas väldigt korta parasha om Mose efterträdare Josua.

”HERREN har sagt till mig: ’Du skall inte komma över denna Jordan.’ Men … Josua skall anföra dig, som HERREN har sagt.’” (v. 2-3)

“Sedan kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför hela Israel: ’Var stark och frimodig, ty du skall med detta folk gå in i det land som HERREN med ed har lovat deras fäder att ge dem och du skall utskifta det åt dem som arv.’” (v. 7)

“HERREN sade till Mose: ‘Se, tiden är nära då du skall dö. Kalla på Josua och inställ er i uppenbarelsetältet, så skall jag insätta honom i hans ämbete.’” (v. 14)

“Och han insatte Josua, Nuns son, i ämbetet och sade: ‘Var stark och frimodig, ty du skall föra Israels barn in i det land som jag med ed har lovat åt dem, och jag är med dig.’” (v. 23)

Toran pekar fram emot Messias Jeshua. Josua är en profetisk förebild på Messias, han som kommer efter Mose. I hebreiskan är Josua och Jeshua samma namn. Det betyder ”HERRENS frälsning”. Toran slutar med att Mose dör och Joshua tar över. Mose kom till ett slut. Jeshua lever för alltid!

Toran kan peka ut vägen, men den kan inte ta oss dit. HERREN sa till Mose: ”Du skall inte komma över denna Jordan.” Enbart Jeshua kan föra oss in i Löfteslandet. Han är HERRENS frälsning. ”Ty Toran gavs genom Mose, nåden och sanningen [som förverkligar Toran] kom genom Jeshua Messias.” (Joh 1:17)

”Han sade till dem: ‘Jag är i dag etthundratjugo år. Jag kan inte längre vara ledare och anförare.’” (v. 2) Mose blev 120 år gammal. När han hade uppnått den åldern var det dags för Josua att ta över. Detta berodde inte på att Moses blivit för svag och orkeslös. Det står om honom: ”Mose var etthundratjugo år när han dog, hans ögon var inte skumma, hans livskraft inte försvunnen.” (5 Mos 34:7)

Att Josua tog över när Mose var 120 år är en messiansk profetia. Det profeterar om att Messias kommer att ta över som Konung och anförare för sitt folk efter 120 jubelår då ”Herrens dag” bryter in. Människan kommer att få sex tusen år på sig att förvalta jorden, vilket är lika med 120 jubelår om vardera 50 år. Sedan kommer Herren själv att ta över. HERREN sa redan på Noas tid:

“Min Ande skall inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid skall vara etthundratjugo år.’” (1 Mos 6:3)

Detta betyder inte att människan inte kan bli mer än 120 år gammal. Alla människorna på Noas tid och även patriarkerna som levde senare blev äldre än 120 år gamla. Även översteprästen Jojada som levde så sent som på kung Joas tid blev 130 år gammal. (2 Krön 24:15)

Inte heller är det helt säkert att det syftar till att syndafloden skulle komma efter 120 år. När Gud talade till Noa att en syndaflod skulle komma och att Noa skulle bygga en ark, var han redan far till Sem, Ham och Jafet, vilket vi ser längre fram i samma kapitel:

“Då sade Gud till Noa: ‘Jag har beslutat att förgöra alla levande varelser, ty för deras skull är jorden full av våld. Se, jag skall fördärva dem tillsammans med jorden. Gör dig en ark av goferträ, … Se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden för att utrota alla varelser under himlen som har livsande. Allt på jorden skall förgås. Men med dig vill jag upprätta mitt förbund. Du skall gå in i arken med dina söner, din hustru och dina sonhustrur.’” (1 Mos 6:13-14,17-18)

Noa fick sina tre söner när han var minst 500 år gammal. ”När Noa var 500 år blev han far till Sem, Ham och Jafet.” (1 Mos 5:32) Och när syndafloden kom var han 600 år gammal. “Noa var sexhundra år när floden kom med sitt vatten över jorden.” (1 Mos 7:6) Detta omöjliggör att det gick 120 år mellan det att Gud talade till Noa i texten ovan och att syndafloden kom.

Den troligaste tolkningen av profetian ovan i 1 Moseboken 6: ”De är kött och deras tid skall vara etthundratjugo år” är att det handlar om 120 jubelår och syftar på den tid som människan fått sig tilldelad av Gud att förvalta jorden. 120 jubelår om 50 år vardera blir 6000 år.

Sex tusen år är också lika med sex dagar med tusen år vardera som det står:

”Innan bergen blev till och du skapade jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, Gud. Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: ‘Vänd åter, ni människors barn!’ Ty tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går, de är som en nattväkt.” (Ps 90:2-4)

“Men glöm inte detta, mina älskade, att en dag för Herren är som tusen år och tusen år som en dag.” (2 Pet 3:8)

Den sjunde dagen är Sabbatsdagen, HERRENS dag. Då kommer människans dagar att vara över och HERREN vara Konung över hela jorden och det blir fred och vila. ”Alltså finns det en sabbatsvila kvar för Guds folk.” (Heb 4:9) Det är detta som de sex dagarna i skapelseberättelsen profeterar om.

“Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara. På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, ty på den dagen vilade han från allt sitt verk som han hade skapat och gjort.” (1 Mos 2:1-3)

Efter sex dagar, dvs efter sex tusen år, kommer HERRENS “härskara”, dvs HERRENS folk, Bruden, att stå redo. Salomo beskrev Bruden: ”Vem är hon som blickar fram lik morgonrodnaden, skön som månen, strålande som solen, överväldigande som en härskara?” (Höga V 6:9) Den sjunde dagen kommer verket att vara avslutat och Sabbatshögtiden, den stora festen i Guds rike kan börja. Det är detta vi påminner oss om och ser fram emot varje gång vi firar Sabbat. Då kommer det som Mose pekat fram emot efter 120 jubelår att uppfyllas. ”Toran innehåller en skugga av det goda som kommer.” (Heb 10:1 Egen övers.[i])

När Mose var 80 år gammal förde han Israel ut ur Egypten genom blodet från påskalammen. (2 Mos 7:7) Sedan ledde han folket genom öknen under 40 år. Efter 80 jubelår, dvs efter 4000 år från Adam skapelse, kom Messias första gången och genomförde befrielsen från syndens slaveri genom att hans blod blev utgjutet på korsets trä. Efter ytterligare 40 jubelår, dvs efter 2,000 år, kommer han tillbaka då Sabbaten bryter in för att upprätta sitt fridsrike. Det är nu snart exakt 2,000 år sedan han dog som Guds offerlamm.

Under de senaste 2000 åren, dvs 40 jubelåren, har Mose Tora bevarat och lett Israel under deras långa ökenvandring i förskingringen bland nationerna. Snart kommer Messias att ta över!

I framställningen av Mose efterträdare Josua skymtar också en profetia om Jeshuas gudomlighet. Det står: ”Men HERREN, din Gud, går själv framför dig. … Josua skall anföra dig.” (v. 3) När HERREN träder fram som Konung på HERRENS dag sker det genom Messias.

Det står också att både Mose och Josua skulle inställa sig i uppenbarelsetältet och att de stod i HERRENS närvaro och härlighet: ”’Kalla på Josua och inställ er i uppenbarelsetältet, så skall jag insätta honom i hans ämbete.’Då visade sig HERREN i tältet i en molnstod.” (v. 14-15)

Josua tillhörde inte Levi stam utan Efraim och hade ingen rätt han befinna sig i uppenbarelsetältet. ”Och Israels barn skall härefter inte komma nära uppenbarelsetältet, ty de kommer då att bära på synd och måste dö. Det är leviterna som skall förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet.” (4 Mos 18:23) Josua är en förebild på Messias som gått ända in i det Allra Heligaste för vår skull.

“Men nu har Messias kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.” (Heb 9:11-12)

Mose uppmuntrade folket att vara starka och frimodiga och att inte vara rädda. HERREN kommer att vara med dem när de går över Jordan in i Löfteslandet.

“Var starka och frimodiga, var inte rädda eller förskräckta för dem. Ty HERREN, din Gud, går själv med dig. Han skall inte lämna dig eller överge dig.” (v. 6)

Hebréerbrevets författare citerar detta löfte och tillämpar det på oss.

“Lev inte för pengar, utan nöj er med vad ni har. Gud har själv sagt: Jag skall aldrig lämna dig eller överge dig. Därför kan vi frimodigt säga: Herren är min hjälpare, jag skall inte frukta. Vad kan en människa göra mig?” (Heb 13:5-6)

Det som hände Israels barn skrevs ner som lärdomar för oss. “Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna [lära] oss som har världens slut inpå oss.” (1 Kor 10:11)

[i] I grundtexten förekommer inte ordet ”bara” vilken man lagt till i Folkbibeln.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 5 Mos 31:1-30

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard