Parasha

Vajak’hel/Pekudei (Han samlade/Beräkningar)

Sabbaten

“Mose samlade hela Israels menighet och sade till dem: ‘Detta är vad HERREN har befallt er att göra. Under sex dagar skall ni utföra ert arbete, men den sjunde dagen skall vara helig för er, en HERRENS sabbat för vila. Var och en som utför något arbete på den dagen skall dödas. Ni skall inte göra upp eld på sabbaten, var ni än bor.’” (v. 1-3)

Innan arbetet på Tabernaklet sätts igång så betonar HERREN återigen att Sabbaten går före allt arbete. Detta är en andlig princip genom hela Skriften. Vi måste först komma in i vilan i Gud innan vi kan bli använda av honom till att tjäna honom. Vi arbetar inte för att bli ”godkända” av honom utan för att vi redan blivit det! ”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder… Vi älskar därför att han först har älskat oss.” (1 Joh 4:10,19)

Watchman Nee skrev den klassiska kommentaren till Efesierbrevet över detta ämne, med titeln Vila, vandra, vinna (på engelska Sit, Walk, Stand). Den första delen av Efesierbrevet sammanfattas i orden: ”Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Messias Jeshua”. (Ef 2:6) Människan skapades sist av allt. Sabbaten var Adams första dag. Han började med att vila. Livet med Gud börjar med att vi först kommer in i trons vila i Messias. Han har frälst oss och förlåtit oss alla våra synder. Det är den vila vi äger i honom.

Sedan kommer nästa steg, då vi kan börja leva ut det liv som Gud har för oss: ”Jag uppmanar er därför, jag som är en fånge i Herren, att leva [vandra] värdigt den kallelse ni har fått”. (Ef 4:1) Vi är redan heliga i Messias, därför är vi kallade att leva ett heligt liv värdigt den kallelse vi fått. Vi är helgade, tagna ut ur världen, genom Messias blod, men vi är också helgade, avskilda från världen, genom lydnad för Guds bud. Båda dessa saker behövs för vår helgelse!

Det judiska folket börjar ofta med att uttala en välsignelse innan de lyder ett bud genom att säga: ”Välsignad vare Du, HERREN vår Gud, universums Konung, som helgat oss genom Sina bud och befallt oss att…” Kristna reagerar ofta på detta genom att tänka: ”Vi har blivit heliga genom Messias blod, inte genom att lyda Guds bud.” Men detta visar på en brist på förståelse för Skrifterna. Både Messias blod och lydnad för Guds bud ingår i vår helgelse. Jeshua sa: ”Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.” (Joh 17:17) Petrus skrev:

Som lydnadens barn skall ni inte styras av de begär som ni tidigare levde i när ni ännu var okunniga. Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Om ni ropar ’Fader’ till honom, som opartiskt dömer var och en efter hans gärning, så vandra här i gudsfruktan under er tid som främlingar. Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Messias dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte… Ni har renat era själar genom att lyda sanningen.” (1 Pet 1:14-19,22)

Vi har blivit heliga genom Messias blod för att vi ska leva ett heligt liv i lydnad för Guds Ord. Gudsfruktan är i Skriften alltid kopplat till lydnad för Guds bud.

Paulus uppmanar korintierna: Rensa bort den gamla surdegen för att ni må vara en ny deg, eftersom ni är osyrade. Ty vårt påskalamm Messias har blivit slaktat.” (1 Kor 5:7) Med andra ord: ”Ni är rena i Messias, lev därför ett rent liv!”

Sabbaten var Adams första dag. Han började med vila. På den första veckodagen uppstod Messias från de döda. Efter sabbatens vila kommer veckans sex arbetsdagar då vi är kallade att leva och tjäna Gud i Messias uppståndelsekraft.

När vi lever ett heligt liv i lydnad för Gud, kan vi sedan övervinna fienden. ”Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp.” (Ef 6:10-11) Vi är satta med Messias i den himmelska världen. Utifrån denna position av rättfärdighet kan vi sedan börja leva rättfärdigt och vinna seger över fienden. Detta är Guds ordning: vila – vandra – vinna (Sit, Walk, Stand). Sabbaten kommer före allt arbete för Gud. Vi måste först erkänna Hans suveränitet och herravälde och bli stilla inför Honom.

Utifrån förbudet att arbeta på Tabernaklet under sabbaten, har judendomen definierat sådant som inte är tillåtet att göra på en sabbat. Sammanlagt handlar det om 39 arbetsmoment som ingick i arbetet på Tabernaklet. Dessa arbetsmoment räknas som skapande arbete som vi är befallda att avhålla oss ifrån på sabbaten. Det handlar om att bära, klippa, sy, binda, osv, osv. Sex dagar i veckan ska vi samarbeta med Gud med att skapa och förbättra världen, men den sjunde dagen ska vi vila precis som han gjorde. ”Israels barn skall hålla sabbaten och fira den släkte efter släkte som ett evigt förbund. Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn, ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt arbete och vilade.” (2 Mos 31:16-17)

”Ni skall inte göra upp eld på sabbaten, var ni än bor.” (v. 3) Att göra upp eld nämns speciellt som förbjudet på sabbaten. Enligt judisk tradition handlar budet här inte om att göra upp eld i allmänhet (vilket också är förbjudet), utan om att man inte får laga mat på sabbaten. Det står skrivet: “Detta är vad HERREN sagt. I morgon är det sabbatsvila, en HERRENS heliga sabbat. Baka nu det ni vill baka och koka det ni vill koka. Men allt som blir över skall ni spara åt er till i morgon.” (2 Mos 16:23) På sabbaten äter man sådant som man lagat i ordning dagen innan.

Att rädda människoliv har dock företräde framför alla andra bud utom tre: att häda, vilket inbegriper avgudadyrkan och att förneka Messias, att mörda och att begå äktenskapsbrott. Om det är nödvändigt är det därför tillåtet att bryta mot alla andra bud om det kan rädda människoliv. Jeshua visade detta gång på gång i Evangelierna. Han sa till den lame att bära sin säng på sabbaten (Joh 5:8-10), han gjorde en deg på sabbaten (Joh 9:15-16) och han helade en krokryggig kvinna på sabbaten (Luk 13:15-17), osv. Om det är så kallt på vintern att det finns fara för liv och hälsa är det därför tillåtet att göra upp eld eller att hålla en eld brinnande även på sabbaten.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 2 Mos 35:1–38:20

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

 

 

Annonser
Standard
Artikel, Parasha

Vajigash (Han närmade sig)

Josef ger sig till känna

”Ingen fick stanna inne hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder. Han började gråta så högt att egyptierna hörde det. Faraos husfolk hörde det också.” (1 Mos 45:1-2)

Vilket ögonblick det ska bli när Jeshua från Nasaret i den yttersta tiden uppenbarar sig i Jerusalem för sina egna bröder som Messias ben Josef. Tårarna kommer att flöda från båda håll.

“Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta nådens och bönens Ande, så att de ser upp till mig som de har genomborrat. De skall sörja honom så som man sörjer ende sonen, och de skall gråta bittert över honom, så som man gråter över sin förstfödde. På den dagen skall sorgen bli stor i Jerusalem, som sorgen vid Hadadrimmon i Megiddopasset. Landet skall sörja, var släkt för sig: Davids hus och släkt för sig och deras kvinnor för sig; Natans hus och släkt för sig och deras kvinnor för sig; Levi hus och släkt för sig och deras kvinnor för sig; Simeis släkt för sig och deras kvinnor för sig, alla övriga släkter var för sig och deras kvinnor för sig.” (Sak 12:10-14)

Jeshua har gråtit över sitt folk i snart två tusen år. Han har längtat efter dem precis som Josef gjorde. Det står också om Josef att han ropade:

”Då kunde Josef inte behärska sig längre inför alla dem som stod omkring honom. Han ropade: ‘Gå ut härifrån alla!’” (1 Mos 45:1) Paulus skriver om Messias ankomst tillbaka till Jerusalem: ”Ty när en befallning ljuder [ett rop], en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen.” (1 Tess 4:16)

“Och Josef sade till sina bröder: ‘Jag är Josef. Lever far än?’” (v. 3) Josefs första fråga handlade om hans far. Trots Josefs upphöjelse och framgång i Egypten hade han inte glömt Jakob. Han hade hela tiden längtat efter honom. På samma sätt hör Jeshua hemma bland Abrahams, Isaks och Jakobs avkomlingar, trots att de förkastat honom, medan däremot hedningarna kommit till tro på honom och upphöjt honom till världshistoriens störste religionsledare. Vi kommer att se längre fram att Jakob största bekymmer var att han ville veta om Josef hade assimilerats i Egypten, eller om han fortfarande kom ihåg ”fadershuset”.

”Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom. Då sade Josef till dem: ‘Kom hit till mig.’ När de kom fram sade han: ‘Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten.’” (v. 3-4)

Bröderna kunde inte fatta att den egyptiske härskaren ”Safenat-Panéa” som stod framför dem, var deras egen bror Josef. De stod helt förstummade. Josef bad dem komma närmare honom. ”När de kom fram sade han: ‘Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten.’” Varför bad Josef att de skulle komma fram till honom? Enligt Rashi visade han för sina bröder att han var omskuren. Han visade dem förbundstecknet på sin kropp för att de skulle förstå att han var deras bror.

Dessutom sa Josef att de hade sålt honom som slav till Egypten. Ingen annan än bröderna och Josef kände ju till detta.

Längre ner står det i vers 12: ”Ni ser ju med egna ögon, också min bror Benjamin ser det med egna ögon, att det är jag som med egen mun talar till er.” Uttrycket ”med egen mun”, betyder att de inte bara kunde se med sina egna ögon att han var omskuren. De kunde också höra att han talade till dem på sitt eget modersmål hebreiska utan hjälp av tolk. Jeshua kommer att visa sig som jude när han kommer tillbaka. Han hör hemma bland sitt folk.

Josef skyndade sig att förekomma dem med att förklara att de inte skulle förebrå sig själva för vad de gjort mot honom. När de nu väl omvänt sig från sin själviskhet och avundsjuka, var detta att de sålt honom inte längre något problem. Tvärtom ingick detta i Guds plan för att rädda dem! På samma sätt har Messias död på korset lett till liv för hela mänskligheten inklusive för sina egna bröder.

“Men var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att bevara liv som Gud sände mig hit före er. I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det återstår fem år då man varken skall plöja eller skörda. Men Gud sände mig hit före er, för att ni skulle få bli kvar på jorden och för att han skulle hålla er vid liv, till en stor räddning. Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud.” (v. 5-8)

Både vers 5 och vers 8 inleds i hebreiskan med samma uttryck. Det står: ”Och nu…” Det visar att Josef ville betona: ”Nu är det en ny tid. Lägg det gamla bakom! Glöm det som varit!” Och nu, var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. …Gud sände mig hit före er, för att ni skulle få bli kvar på jorden och för att han skulle hålla er vid liv, till en stor räddning. Och nu, det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud.” Detta ögonblick av försoning kommer att inleda världshistoriens största händelse då hela världen kommer att födas på nytt. ”Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?” (Rom 11:15) “Sannerligen säger jag eder: När världen födes på nytt, då när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron…” (Matt 19:28, 1917 års övers.)

“Sedan föll han sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals. Han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Därefter samtalade hans bröder med honom.” (v. 14-15) Det är viktigt att kunna gråta. Det är helande med tårar. Gud har skapat oss med förmåga att kunna gråta. Det visar att vårt hjärta inte är hårt.

Profettexten som läses i alla synagogor i samband med Parashat Vajigash är Hesekiel 37:15-28, som handlar om Juda och Efraims förenande till ett i HERRENS hand.

“HERRENS ord kom till mig. Han sade: ‘Du människobarn, tag en trästav och skriv på den: För Juda och Israels barn, hans medbröder. Tag sedan en annan trästav och skriv på den: För Josef, en trästav för Efraim och alla av Israels hus, hans medbröder. Foga sedan ihop dem med varandra till en enda stav, så att de förenas till ett i din hand. När dina landsmän då säger till dig: Förklara för oss vad du menar med detta, då skall du svara dem: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall ta Josefs stav, som är i Efraims hand, det vill säga Israels stammar, hans medbröder, och jag skall foga ihop dem med Juda, med Juda stav, och göra dem till en enda stav, så att de blir ett i min hand. …Min tjänare David skall vara kung över dem, och de skall alla ha en och samma herde.’” (Hes 37:15-19,24)

Som vi tidigare nämnt, är Efraim en förebild på alla lärjungar till Messias ben Josef, Jeshua från Nasaret, bland hedningarna. Även om det finns en bokstavlig uppfyllelse av denna profetia, där de tio ”förlorade stammarna” återförenas med Juda, så handlar Hesekiels profetia också om att Gud kommer att förena jude och hedning till ett genom Messias.

Guds frälsningsplan för världen går genom de två spår som utgörs av Josef och Juda. Josef och Efraim representerar Messias och hans lärjungar i den yttersta tiden och Juda representerar Guds fysiska egendomsfolk som har förbunden och löftena. När Efraim och Juda förenas till ett, blir det en dubbel ström av liv. Josefs förenande med sina bröder i Egypten är därför också en profetia om detta livsförvandlande enande av hela Israel.

“Och han gav var och en av dem en högtidsdräkt, men Benjamin gav han trehundra siklar silver och fem högtidsdräkter. Till sin far skickade han också gåvor, tio åsnor lastade med det bästa Egypten hade och tio åsninnor, lastade med säd och bröd och andra livsmedel åt hans far för resan. Sedan lät han sina bröder resa och de gav sig i väg. Och han sade till dem: ”Gräla inte på vägen hem!’” (v. 22-24)

När Benjamin blev ertappad med Josefs silverbägare rev alla bröderna sönder sina kläder. Nu fick de nya högtidskläder av Josef. Ett nytt liv hade börjat för dem. Benjamin fick trehundra siklar silver och fem högtidsdräkter. Det var inom Benjamins stam som Templet, med altaret som bringade försoning (silvret), senare skulle komma att stå och där fem av högtiderna skulle firas inför HERRENS ansikte: Påsken med Det osyrade brödets högtid och Förstlingskärvens högtid, Veckohögtiden och Lövhyddohögtiden. (5 Mos 16:16)

Det sista Josef sa till bröderna var att inte gräla med varandra på vägen tillbaka. Han ville inte att de skulle bråka med varandra om vem som var mest skyldig. Alla var ju ändå förlåtna. Försoningen mellan Juda och Messias kommer också att leda till en inbördes försoning mellan allt Guds folk.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 1 Mos 44:18–47:27

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Artikel, Parasha

VaJelech (Och han gick)

Mose efterträdare

“Mose gick i väg och talade dessa ord till hela Israel. Han sade till dem: ‘Jag är i dag etthundratjugo år. Jag kan inte längre vara ledare och anförare, och HERREN har sagt till mig: ‘Du skall inte komma över denna Jordan.’ Men HERREN, din Gud, går själv framför dig. Han skall förgöra dessa folk för dig och du skall driva bort dem. Josua skall anföra dig, som HERREN har sagt.’” (5 Mos 31:1-3)

Inte mindre än fyra gånger talar denna veckas väldigt korta parasha om Mose efterträdare Josua.

”HERREN har sagt till mig: ’Du skall inte komma över denna Jordan.’ Men … Josua skall anföra dig, som HERREN har sagt.’” (v. 2-3)

“Sedan kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför hela Israel: ’Var stark och frimodig, ty du skall med detta folk gå in i det land som HERREN med ed har lovat deras fäder att ge dem och du skall utskifta det åt dem som arv.’” (v. 7)

“HERREN sade till Mose: ‘Se, tiden är nära då du skall dö. Kalla på Josua och inställ er i uppenbarelsetältet, så skall jag insätta honom i hans ämbete.’” (v. 14)

“Och han insatte Josua, Nuns son, i ämbetet och sade: ‘Var stark och frimodig, ty du skall föra Israels barn in i det land som jag med ed har lovat åt dem, och jag är med dig.’” (v. 23)

Toran pekar fram emot Messias Jeshua. Josua är en profetisk förebild på Messias, han som kommer efter Mose. I hebreiskan är Josua och Jeshua samma namn. Det betyder ”HERRENS frälsning”. Toran slutar med att Mose dör och Joshua tar över. Mose kom till ett slut. Jeshua lever för alltid!

Toran kan peka ut vägen, men den kan inte ta oss dit. HERREN sa till Mose: ”Du skall inte komma över denna Jordan.” Enbart Jeshua kan föra oss in i Löfteslandet. Han är HERRENS frälsning. ”Ty Toran gavs genom Mose, nåden och sanningen [som förverkligar Toran] kom genom Jeshua Messias.” (Joh 1:17)

”Han sade till dem: ‘Jag är i dag etthundratjugo år. Jag kan inte längre vara ledare och anförare.’” (v. 2) Mose blev 120 år gammal. När han hade uppnått den åldern var det dags för Josua att ta över. Detta berodde inte på att Moses blivit för svag och orkeslös. Det står om honom: ”Mose var etthundratjugo år när han dog, hans ögon var inte skumma, hans livskraft inte försvunnen.” (5 Mos 34:7)

Att Josua tog över när Mose var 120 år är en messiansk profetia. Det profeterar om att Messias kommer att ta över som Konung och anförare för sitt folk efter 120 jubelår då ”Herrens dag” bryter in. Människan kommer att få sex tusen år på sig att förvalta jorden, vilket är lika med 120 jubelår om vardera 50 år. Sedan kommer Herren själv att ta över. HERREN sa redan på Noas tid:

“Min Ande skall inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid skall vara etthundratjugo år.’” (1 Mos 6:3)

Detta betyder inte att människan inte kan bli mer än 120 år gammal. Alla människorna på Noas tid och även patriarkerna som levde senare blev äldre än 120 år gamla. Även översteprästen Jojada som levde så sent som på kung Joas tid blev 130 år gammal. (2 Krön 24:15)

Inte heller är det helt säkert att det syftar till att syndafloden skulle komma efter 120 år. När Gud talade till Noa att en syndaflod skulle komma och att Noa skulle bygga en ark, var han redan far till Sem, Ham och Jafet, vilket vi ser längre fram i samma kapitel:

“Då sade Gud till Noa: ‘Jag har beslutat att förgöra alla levande varelser, ty för deras skull är jorden full av våld. Se, jag skall fördärva dem tillsammans med jorden. Gör dig en ark av goferträ, … Se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden för att utrota alla varelser under himlen som har livsande. Allt på jorden skall förgås. Men med dig vill jag upprätta mitt förbund. Du skall gå in i arken med dina söner, din hustru och dina sonhustrur.’” (1 Mos 6:13-14,17-18)

Noa fick sina tre söner när han var minst 500 år gammal. ”När Noa var 500 år blev han far till Sem, Ham och Jafet.” (1 Mos 5:32) Och när syndafloden kom var han 600 år gammal. “Noa var sexhundra år när floden kom med sitt vatten över jorden.” (1 Mos 7:6) Detta omöjliggör att det gick 120 år mellan det att Gud talade till Noa i texten ovan och att syndafloden kom.

Den troligaste tolkningen av profetian ovan i 1 Moseboken 6: ”De är kött och deras tid skall vara etthundratjugo år” är att det handlar om 120 jubelår och syftar på den tid som människan fått sig tilldelad av Gud att förvalta jorden. 120 jubelår om 50 år vardera blir 6000 år.

Sex tusen år är också lika med sex dagar med tusen år vardera som det står:

”Innan bergen blev till och du skapade jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, Gud. Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: ‘Vänd åter, ni människors barn!’ Ty tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går, de är som en nattväkt.” (Ps 90:2-4)

“Men glöm inte detta, mina älskade, att en dag för Herren är som tusen år och tusen år som en dag.” (2 Pet 3:8)

Den sjunde dagen är Sabbatsdagen, HERRENS dag. Då kommer människans dagar att vara över och HERREN vara Konung över hela jorden och det blir fred och vila. ”Alltså finns det en sabbatsvila kvar för Guds folk.” (Heb 4:9) Det är detta som de sex dagarna i skapelseberättelsen profeterar om.

“Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara. På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, ty på den dagen vilade han från allt sitt verk som han hade skapat och gjort.” (1 Mos 2:1-3)

Efter sex dagar, dvs efter sex tusen år, kommer HERRENS “härskara”, dvs HERRENS folk, Bruden, att stå redo. Salomo beskrev Bruden: ”Vem är hon som blickar fram lik morgonrodnaden, skön som månen, strålande som solen, överväldigande som en härskara?” (Höga V 6:9) Den sjunde dagen kommer verket att vara avslutat och Sabbatshögtiden, den stora festen i Guds rike kan börja. Det är detta vi påminner oss om och ser fram emot varje gång vi firar Sabbat. Då kommer det som Mose pekat fram emot efter 120 jubelår att uppfyllas. ”Toran innehåller en skugga av det goda som kommer.” (Heb 10:1 Egen övers.[i])

När Mose var 80 år gammal förde han Israel ut ur Egypten genom blodet från påskalammen. (2 Mos 7:7) Sedan ledde han folket genom öknen under 40 år. Efter 80 jubelår, dvs efter 4000 år från Adam skapelse, kom Messias första gången och genomförde befrielsen från syndens slaveri genom att hans blod blev utgjutet på korsets trä. Efter ytterligare 40 jubelår, dvs efter 2,000 år, kommer han tillbaka då Sabbaten bryter in för att upprätta sitt fridsrike. Det är nu snart exakt 2,000 år sedan han dog som Guds offerlamm.

Under de senaste 2000 åren, dvs 40 jubelåren, har Mose Tora bevarat och lett Israel under deras långa ökenvandring i förskingringen bland nationerna. Snart kommer Messias att ta över!

I framställningen av Mose efterträdare Josua skymtar också en profetia om Jeshuas gudomlighet. Det står: ”Men HERREN, din Gud, går själv framför dig. … Josua skall anföra dig.” (v. 3) När HERREN träder fram som Konung på HERRENS dag sker det genom Messias.

Det står också att både Mose och Josua skulle inställa sig i uppenbarelsetältet och att de stod i HERRENS närvaro och härlighet: ”’Kalla på Josua och inställ er i uppenbarelsetältet, så skall jag insätta honom i hans ämbete.’Då visade sig HERREN i tältet i en molnstod.” (v. 14-15)

Josua tillhörde inte Levi stam utan Efraim och hade ingen rätt han befinna sig i uppenbarelsetältet. ”Och Israels barn skall härefter inte komma nära uppenbarelsetältet, ty de kommer då att bära på synd och måste dö. Det är leviterna som skall förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet.” (4 Mos 18:23) Josua är en förebild på Messias som gått ända in i det Allra Heligaste för vår skull.

“Men nu har Messias kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.” (Heb 9:11-12)

Mose uppmuntrade folket att vara starka och frimodiga och att inte vara rädda. HERREN kommer att vara med dem när de går över Jordan in i Löfteslandet.

“Var starka och frimodiga, var inte rädda eller förskräckta för dem. Ty HERREN, din Gud, går själv med dig. Han skall inte lämna dig eller överge dig.” (v. 6)

Hebréerbrevets författare citerar detta löfte och tillämpar det på oss.

“Lev inte för pengar, utan nöj er med vad ni har. Gud har själv sagt: Jag skall aldrig lämna dig eller överge dig. Därför kan vi frimodigt säga: Herren är min hjälpare, jag skall inte frukta. Vad kan en människa göra mig?” (Heb 13:5-6)

Det som hände Israels barn skrevs ner som lärdomar för oss. “Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna [lära] oss som har världens slut inpå oss.” (1 Kor 10:11)

[i] I grundtexten förekommer inte ordet ”bara” vilken man lagt till i Folkbibeln.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 5 Mos 31:1-30

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Artikel, Parasha

Nitzavim (Ni står)

Det fördolda och det uppenbarade

”Det fördolda hör HERREN, vår Gud, till. Men det uppenbarade gäller för oss och våra barn till evig tid, för att vi skall följa alla ord i denna lag.” (5 Mos 29:29)

Tänk om vi hade varit lite bättre genom historien att följa denna princip! Det finns många sanningar i Bibeln som är omöjliga att förklara och förstå. Ändå verkar det vara just de sakerna som sysselsatt kristna mer än något annat genom historien. Det främsta exemplet är väl Messias gudomliga natur. Inom några hundra år efter Messias hade kyrkan definierat flera hundra olika villoläror om just denna hemlighet, som ändå ingen helt kan förklara. Judar undra ofta med rätta: Tänk om kristna hade varit lite duktigare på att lyda Jeshuas befallningar och leva som han lärde, i stället för att försöka definiera hans natur. Då skulle historien sett annorlunda ut.

Judendomen är mer intresserad av att ta reda på hur vi ska leva, än hur vi ska tänka och så var det även bland de första lärjungarna till Messias. Didaché är en av de allra äldsta kristna dokumenten vid sidan om de Apostoliska Skrifterna. Den börjar med att beskriva livets väg och dödens väg utifrån i första hand undervisningen i Bergspredikan. Det handlar om ett praktiskt liv i Messias efterföljd. Den tar inte upp några som helst teologiska spetsfundigheter kring t ex treenigheten eller nattvarden, vilket har gett upphov till så mycket splittring och debatterande.

”…det uppenbarade gäller för oss och våra barn till evig tid, för att vi skall följa alla ord i denna Tora.” (v. 29) Någon har sagt: ”Det är inte det som jag inte begriper i Bibeln som bekymrar mig mest. Det är det som jag begriper som bekymrar mig.” Vi behöver bli mer upptagna med att följa och lyda det som är uppenbart, tydligt och klart, än att sysselsätta oss med sådant som vi inte kan förstå eller som är oklart. Vem kan till fullo förstå eller förklara Guds väsen? Ingen dödlig människa! Gud är odefinierbar och Skriften gör inga anspråk på att förklara det som inte går att förklara.

Det är viktigt att vi inte blir upptagna med att debattera spetsfundigheter och kontroverser, utan ser till att vi koncentrerar oss på det som är viktigast. Vi behöver prioritera kärlek till varandra och lydnad för Guds ord, inte spektakulära teorier och spekulationer.

”Om någon ger en falsk undervisning och inte håller sig till vår Herre Jeshua Messias sunda ord och till den lära som hör till gudsfruktan, så är han högmodig och begriper ingenting. Han har bara en sjuklig lust att diskutera och strida om ord. Sådant väcker avund, kiv, smädelser och misstankar och leder till ständiga tvister mellan människor.” (1 Tim 6:3-5)

“Påminn om detta och uppmana dem allvarligt inför Gud att inte strida om ord. Det är inte till någon nytta utan bryter bara ner åhörarna. …Avvisa dumma och meningslösa dispyter. Du vet att de föder strider.” (2 Tim 2:14,23)

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 5 Mos 29:10–30:20

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Artikel, Parasha

Ki Tavo (När du kommer in)

Förstlingsfrukten

”När du kommer in i det land som HERREN, din Gud, ger dig till arvedel och du tar det i besittning och bor där, då skall du ta det första av markens alla frukter, som du skördar från ditt land som HERREN, din Gud, ger dig, lägga detta i en korg och gå till den plats som HERREN, din Gud, utväljer till boning åt sitt namn. Och du skall gå till den som i de dagarna är präst och säga till honom: ’Jag kungör i dag för HERREN, din Gud, att jag har kommit in i det land som HERREN med ed har lovat våra fäder att ge oss.’ Prästen skall då ta korgen ur din hand och sätta ner den inför HERRENS, din Guds, altare. ” (5 Mos 26:1-4)

Parashta Ki Tavo börjar med att undervisa om förstlingsfrukten, på hebreiska bikkurim. Förstlingsfrukt är ett tema som förekommer rikligt genom hela Skriften, speciellt i de Apostoliska Skrifterna. Det är därför viktigt att studera grunden till detta begrepp utifrån Toran. Messias kallas för förstlingen eller förstlingsfrukten i 1 Korintierbrevet 15:20 och 24. Ordet ”begynnelsen”, vilket i hebreiskan är samma ord som även används om förstlingsfrukten, är en av titlarna på Messias och det är det första ordet i hela Bibeln! Ordet förekommer även i Bibelns sista kapitel: ”Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden.” (Upp 22:13)

Det står inte specificerat i Toran hur stor förstlingsfruktsgåvan ska vara. Rabbinerna har sagt att den bör utgöra ungefär 2% av hela skörden. 1/40-del om man är generös och 1/60-del om man är snål. 1/50-del, dvs 2% är alltså normalt. Detta givande faller alltså utanför tiondet och ges utav den första avkastningen.

Rabbinerna hävdar också att det handlar enbart om förstlingen på de växter som är specifika för Israels land, dvs vete, korn, vinträd, fikonträd, granatträd, olivträd och dadelpalmer. Det står skrivet: ”Ty HERREN, din Gud, för dig in i ett gott land, ett land med vattenbäckar, källor och djupa vatten som flödar fram i dalar och på berg. Det är ett land med vete och korn, med vinstockar, fikonträd och granatträd, ett land med ädla olivträd och med honung [dadlar].” (5 Mos 8:7-8) När en ägare t ex fick syn på ett moget fikon så knöt han ett band runt den kvisten och förklarade: ”Detta är bikkurim, förstlingsfrukt.”

Förstlingsfrukten fördes till Templet under stor högtidsglädje under perioden mellan Pingst och Lövhyddohögtiden, ja faktiskt ända fram till Hannuka. En oxe, prydd med en krans och en krona av silver, drog vanligtvis en vagn full med förstlingsfrukter gemensamma för folket i en by genom stad efter stad på väg till Jerusalem, ackompanjerad av flöjter och andra instrument, med sång och dans. Paulus skrev:Gud älskar en glad givare.” (2 Kor 9:7) Förstlingsfrukten var en glädjefylld lovprisning att Gud hållit sitt löfte att föra folket in i det land han utlovat till fäderna.

I samband med frambärandet av förstlingsfrukten skulle följande bekännelse göras:

”Inför HERRENS, din Guds, ansikte skall du ta till orda och säga: ’Min fader var en kringvandrande aramé, som drog ner till Egypten och bodde där som främling med en liten skara, och där blev han ett stort, mäktigt och talrikt folk. Men egyptierna behandlade oss illa, förtryckte oss och lade tungt arbete på oss. Då ropade vi till HERREN, våra fäders Gud, och HERREN hörde vår röst och såg vårt lidande, vår nöd och vårt betryck. Och HERREN förde oss ut ur Egypten med stark hand och uträckt arm, med stora och fruktansvärda gärningar, med tecken och under. Han lät oss komma till denna plats och gav oss detta land, ett land som flödar av mjölk och honung. Och se, nu bär jag fram den första frukten från den mark som du, HERRE, har gett mig.’ Och du skall sätta ner korgen inför HERRENS, din Guds, ansikte och tillbedja inför HERRENS, din Guds, ansikte. Över allt det goda som HERREN, din Gud, har gett dig och ditt hus skall du glädja dig tillsammans med leviten och främlingen som bor hos dig.” (v. 5-11)

En del av orden i denna ritual ingår i påskfirandets Haggada. ”Min fader var en kringvandrande aramé” (v. 5) syftar på Jakob som bodde hos Laban i tjugo år. Den mest kände judiska bibelkommentatorn Rashi, översätter detta på följande sätt: ”En aramé försökte förgöra min förfader, som drog ner till Egypten och bodde där som främling.” Araméen handlar då om Laban som var ännu värre än farao. Farao ville enbart döda alla gossebarnen, medan Laban försökte döda hela Jakobs familj. Laban ses därför profetiskt som en förebild på Hitler och Förintelsen, i samband med återvändandet tillbaka till Israel i vår tid. Rashi visste emellertid ingenting om detta, eftersom han levde nära tusen år innan denna händelse. Laban betyder ”vit” på hebreiska. Hitler framförde teorin om den vita ariska rasens överlägsenhet.

Frambärandet av förstlingsfrukten är en bekännelse inför Guds ansikte att skörden helt och hållet är ett resultat av Guds godhet och trofasthet framför allt för att han fört sitt folk in i det utlovade Landet. Allt kommer från honom. ”HERREN hörde vår röst och såg vårt lidande, vår nöd och vårt betryck. Och HERREN förde oss ut ur Egypten… Han lät oss komma till denna plats och gav oss detta land… Och se, nu bär jag fram den första frukten från den mark som du, HERRE, har gett mig.” (v. 7-10)

På Apostlarnas tid var det förbjudet att äta föda från vilken man inte gett förstlingsfrukt och tionde. Förstlingsfrukten var helig och fick endast ätas i Jerusalem eller också skulle den förstöras. Somliga bibelutläggare menar att detta var orsaken till att lärjungarna samlade upp korgar med mat efter bespisningsundret. Det handlade ju bildligt om en ny skörd och man var då tvungen att ge ett förstlingsoffer från den. Idag, då det inte finns något Tempel, förstörs förstlingsfrukten bland de ortodoxa farmarna i Israel.

Paulus hänvisar till förstlingsfruktens helighet i Toran, när han skriver: ”Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda? Om förstlingsbrödet är heligt, är degen helig. Och om roten är helig, är grenarna heliga.” (Rom 11:15-16) Om förstlingsfrukten i Israel är helig är hela Israel heligt. Fäderna, Abraham, Isak och Jakob var heliga. Det är denna princip om förstlingsfrukten som får Paulus att säga: ”Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?” (Rom 11:15)

Messias är förstlingen av de avsomnade. “Men nu har Messias uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa. Liksom i Adam alla dör, så skall också i Messias alla göras levande. Men var och en i sin ordning: Messias som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom.” (1 Kor 15:20-23) Messias uppståndelse som förstlingen garanterar också vår uppståndelse som tillhör honom.

Paulus talar också om förstlingsfrukten av de troende. ”Hälsa min älskade broder Epenetus, som är Asiens förstlingsfrukt åt Messias.” (Rom 16:5) “Jag ber er, bröder: Ni känner Stefanas familj och vet att de är Akajas förstlingsfrukt och att de har ställt sig själva till de heligas tjänst.” (1 Kor 16:15)

Det är signifikativt att det var på Shavuot, Pingsthögtiden, då man började bära fram förstlingsfrukten inför HERREN, som evangeliet började förkunnas i Jerusalem och 3 000 kom till tro.

När det gäller insamlingen till de heliga i Jerusalem så skriver Paulus att den bör ske den första dagen i veckan. ”När det gäller insamlingen till de heliga, skall ni också göra som jag har föreskrivit församlingarna i Galatien. På första veckodagen skall var och en av er hemma lägga undan och samla ihop vad han lyckas spara, så att insamlingarna inte sker först vid min ankomst.” (1 Kor 16:1-2) Anledningen till detta är att det första ska ges till HERREN så att resten av inkomsten blir helig. Observera att detta har ingenting att göra med söndagsfirande. Var och en skulle hemma hos sig lägga undan en gåva vid veckans början, inte vid någon samling. Detta skulle sedan samlas in vid Paulus ankomst. På Sabbaten hanterar man inte pengar.

Varje förstfödd tillhör HERREN på ett speciellt sätt vilket det hänvisas till i Lukas 2:22-24.

“När tiden för deras rening var förbi, den som var föreskriven i Mose lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren, som det var befallt i Herrens Tora: Varje förstfödd son som öppnar moderlivet skall räknas som helgad åt Herren. De skulle även offra ett par turturduvor eller två unga duvor, enligt Herrens lag.”

Detta helgande av alla förstfödda gäller alla folk i alla tider. Det står i 4 Mosebok 18:15-16:

“Allt som öppnar moderlivet, varje varelse, människa eller djur, som de för fram till HERREN skall tillhöra dig [Aron]. Men det förstfödda bland människor skall du friköpa… När de är en månad gamla skall du friköpa dem med den lösensumma som är bestämd till fem siklar silver, efter helgedomssikelns vikt, som är tjugo gera.”

Idag sker detta bland det judiska folket vid en speciell ceremoni 30 dagar efter pojkens födsel, då föräldrarna ger en gåva på fem siklar silver (117 g) till någon av prästsläkt (Cohen) och man anordnar en fest. Ibland ges gåvan tillbaka igen till föräldrarna eller till fattiga. Om någon inte blivit friköpt på detta sätt som barn är han tvungen att göra det själv när han nått mogen ålder.

Förstlingsfruktens gåva är i första hand till för att erkänna inför Gud med tacksamhet och glädje att allt i livet kommer från honom. Ordet bikkurim är i hebreiskan besläktat med ordet ”test”. Att ge det första till Gud är en test på vår kärlek och uppskattning av honom som är källan och ursprunget till allt.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 5 Mos 26:1–29:9

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Artikel, Parasha

Bamidbar (I öknen)

Klicka här om du vill prenumerera på veckans Torah och läsa hela kommentaren.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 4 Mos 1:1–4:20

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

I öknen

“HERREN talade till Mose i Sinai öken, i uppenbarelsetältet, på första dagen i andra månaden av det andra året efter deras uttåg ur Egyptens land. Han sade: ‘Räkna antalet av Israels barn, hela deras menighet efter deras släkter och familjer, med uppräkning av namnen på alla män, var person för sig.’” (4 Mos 1:1-2)

Fjärde Mosebok heter på hebreiska Bamidbar, som betyder ”I öknen” eller ”I vildmarken”. Den skildrar Israels barns vandring genom öknen på väg till det utlovade landet. Skildringen börjar på första dagen i den andra månaden av det andra året efter uttåget ur Egypten, nästan ett år efter ankomsten till Sinai.

Femtio dagar efter uttåget ur Egypten kom Israel till Sinai berg där de tog emot Toran från himmelen. Där fick Mose också befallningen att bygga Tabernaklet, för att Gud skulle kunna bo ibland Israel. Längst inne i det Allra Heligaste under Nådastolen, mellan keruberna stod Arken. Den innehöll tavlorna med de Tio Orden som de hade mottagit på Sinai. Syftet med Tabernaklet var att Israel så att säga skulle kunna ”ta Sinai med sig” på sin fortsatta vandring. Allt detta skildras i Andra Moseboken.

På den första dagen i den första månaden av det andra året efter uttåget, var Tabernaklet färdigt (2 Mos 40:17). Tredje Mosebok skildrar det som händer under den första månaden efter det att Tabernaklet blivit uppsatt. Den tar upp undervisning om offren, om invigningen av prästerna och leviterna i deras tjänster, alla renhetslagarna förknippade med Tabernaklet, samt undervisningen om HERRENS högtider.

I Fjärde Mosebok är folket redo att bryta upp från Sinai och vandra vidare mot det utlovade Landet. Innan dess behöver riktlinjerna dras upp för stammarnas tågordning, deras lägerplatser och hur Tabernaklet ska transporteras.

Stefanus förklarade om Mose: ”Det var Mose som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och som tog emot levande ord för att ge till oss.” (Apg 7:38) Fjärde Mosebokens skildring av Israels barns färd genom öknen på vägen till Löfteslandet är en bild på ökenvandringen genom detta livet på vägen till Guds rike.

Här finns enormt mycket lärdomar för oss, både individuellt men framför allt som församling. ”Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss.” (1 Kor 10:11)

Folkräkningen

Skildringen i Fjärde Moseboken börjar med att Gud befaller Mose att räkna var och en av folket. Gud är inte bara intresserad av Israel som nation. Han är också vars och ens personlige Frälsare. ”Räkna antalet av Israels barn, hela deras menighet… var person för sig.” (4 Mos 1:2)

”Var person för sig” heter på hebreiska gulgoleth. På arameiska är ordet gulgalta från vilket Golgata kommer. Gulgoleth är OT:1538 i Strongs Concordance och översätts med ”huvud, varje person, röstetal eller skalle.” Det står i Mark 15:22: “Och de förde Jeshua till Golgata, det betyder Huvudskalleplatsen.”

Ordagrant står det i hebreiskan i vers 2:Lyft upp huvudet på Israels barn, hela deras menighet… var person för sig.” Att lyfta upp någons huvud handlar i Skrifterna både om upphöjelse och dom. Vi känner t ex igen den här formuleringen från Josefs drömmar om bagaren och munskänken. Munskänkens huvud blev upphöjt, genom att han fick tillbaka sin ursprungliga tjänst vid faraos hov. Bagarens huvud blev upphöjt genom att han avrättades upphängd upp på en påle.

Allt detta pekar på Messias upphöjelse på Golgata. Där gick domen över vår syndiga natur då vår gamla människa dog. Samtidigt har vi genom Golgata kors blivit upphöjda och fått nytt liv genom Messias. Vi har uppstått till ett nytt liv med honom precis som munskänken fick ett nytt liv. Ära vare Gud! ”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” (Joh 3:14-15)

I samband med räkningen av Guds folk står det i Andra Mosebok 30:11-16:

”När du räknar antalet av Israels barn som skall mönstras, skall var och en vid mönstringen ge åt HERREN en lösepenning för sitt liv, för att ingen straffdom skall drabba dem vid mönstringen. Var och en som tas upp bland de mönstrade skall ge en halv sikel efter helgedomssikelns vikt, sikeln räknad till tjugo gera, en halv sikel som offergåva åt HERREN. Var och en som tas upp bland de mönstrade, den som är tjugo år gammal eller mer, skall ge detta som en offergåva åt HERREN. Den rike skall inte ge mer och den fattige inte mindre än en halv sikel, när ni ger offergåvan åt HERREN som lösen för ert liv. Du skall ta emot lösensumman från Israels barn och ge den till arbetet vid uppenbarelsetältet. Detta skall vara för Israels barn som en påminnelse inför HERRENS ansikte för att lösen skall betalas för er.”

Jeshua betalade priset, försoningspenningen, för hela mänskligheten för att försona våra själar så att vi kan räknas bland Guds folk. Han gjorde det på Golgata, huvudskalleplatsen! Gud älskar varje människa. Han vill räkna var och en. Till slut kommer dock ingen att räknas bland Guds folk som inte har kommit till Golgata och i tro accepterat det pris som Messias betalade för vår försoning!

Toran pekar på Messias. Han är vår lösepenning. Det var om honom som Moses skrev. “Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit.” (Joh 5:46) Har du bildligt talat varit vid Golgata och i tro tagit emot det pris Messias betalade med sitt eget blod för att du skall räknas bland Guds folk? Innan dess kan du inte börja vandringen mot det utlovade Landet!

Klicka här om du vill prenumerera på veckans Torah och läsa hela kommentaren av Lars Enarson.

Standard
Artikel, Parasha

Den bibliska påsken

Klicka här om du vill prenumerera på veckans Torah och läsa hela kommentaren.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 2 Mos 12:21–51

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

Den bibliska påsken

”Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till dem: ’Gå och hämta ett lamm för varje hushåll och slakta påskalammet!’” (2 Mos 12:21)

Denna vecka firas Påskhögtiden bland alla judar. Då görs det ett uppehåll i den ordinarie genomläsningen av Toran och i stället läses texten från Andra Moseboken om Påskhögtiden. Denna högtid pekar fram emot Messias som Guds påskalamm. Paulus uppmanade de troende i Korint att fira denna högtid.

”Rensa bort den gamla surdegen a för att ni må vara en ny deg, eftersom ni är osyrade. Ty vårt påskalamm Messias har blivit slaktat. Låt oss därför hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade deg.” (1 Kor 5:7-8)

Aposteln Petrus skrev:

Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Messias dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte. Han var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull.” (1 Petr. 1:18-20)

Vi ska nu undersöka den profetiska uppfyllelsen av Påskhögtiden. Låt oss först gå till det viktiga bibelstället i 1 Korintierbrevet 15:1-5 som handlar om evangeliet, de goda nyheterna:

Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och står fasta i, och genom vilket ni blir frälsta. Jag vill påminna er om orden som jag förkunnade, om ni nu håller fast vid dem. Annars var det förgäves att ni kom till tro. Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Messias dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.”

Vi ser här att grundvalen för evangeliet inte bara är att Jesus/Jeshua dog för våra synder och uppstod på tredje dagen, utan att han gjorde detta ”enligt Skrifterna”. Messias dog inte bara när som helst, var som helst eller hur som helst, utan han gjorde det exakt så som det stod skrivet om honom i de Heliga Skrifterna. Detta är mycket viktigt.

Hebréerbrevet 10:1 och även Kolosserbrevet 2:17 förklarar att Lagen är en skugga av den verklighet som finns i Messias. Skuggan och objektet som projicerar skuggan måste alltid stämma med varandra. Det betyder att skuggbilden som finns i Toran uppenbarar för oss vad som blev uppfyllt genom Messias när han dog och uppstod. Efter sin uppståndelse sa Jeshua till de två lärjungarna på vägen till Emmaus,

Han sade till dem: ’Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?’ Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna. … Och han sade till dem: ’Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna.” (Luk. 24:25-27,44)

Klicka här om du vill prenumerera på veckans Torah och läsa hela kommentaren.

Standard