Parasha

Vajak’hel/Pekudei (Han samlade/Beräkningar)

Sabbaten

“Mose samlade hela Israels menighet och sade till dem: ‘Detta är vad HERREN har befallt er att göra. Under sex dagar skall ni utföra ert arbete, men den sjunde dagen skall vara helig för er, en HERRENS sabbat för vila. Var och en som utför något arbete på den dagen skall dödas. Ni skall inte göra upp eld på sabbaten, var ni än bor.’” (v. 1-3)

Innan arbetet på Tabernaklet sätts igång så betonar HERREN återigen att Sabbaten går före allt arbete. Detta är en andlig princip genom hela Skriften. Vi måste först komma in i vilan i Gud innan vi kan bli använda av honom till att tjäna honom. Vi arbetar inte för att bli ”godkända” av honom utan för att vi redan blivit det! ”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder… Vi älskar därför att han först har älskat oss.” (1 Joh 4:10,19)

Watchman Nee skrev den klassiska kommentaren till Efesierbrevet över detta ämne, med titeln Vila, vandra, vinna (på engelska Sit, Walk, Stand). Den första delen av Efesierbrevet sammanfattas i orden: ”Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Messias Jeshua”. (Ef 2:6) Människan skapades sist av allt. Sabbaten var Adams första dag. Han började med att vila. Livet med Gud börjar med att vi först kommer in i trons vila i Messias. Han har frälst oss och förlåtit oss alla våra synder. Det är den vila vi äger i honom.

Sedan kommer nästa steg, då vi kan börja leva ut det liv som Gud har för oss: ”Jag uppmanar er därför, jag som är en fånge i Herren, att leva [vandra] värdigt den kallelse ni har fått”. (Ef 4:1) Vi är redan heliga i Messias, därför är vi kallade att leva ett heligt liv värdigt den kallelse vi fått. Vi är helgade, tagna ut ur världen, genom Messias blod, men vi är också helgade, avskilda från världen, genom lydnad för Guds bud. Båda dessa saker behövs för vår helgelse!

Det judiska folket börjar ofta med att uttala en välsignelse innan de lyder ett bud genom att säga: ”Välsignad vare Du, HERREN vår Gud, universums Konung, som helgat oss genom Sina bud och befallt oss att…” Kristna reagerar ofta på detta genom att tänka: ”Vi har blivit heliga genom Messias blod, inte genom att lyda Guds bud.” Men detta visar på en brist på förståelse för Skrifterna. Både Messias blod och lydnad för Guds bud ingår i vår helgelse. Jeshua sa: ”Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.” (Joh 17:17) Petrus skrev:

Som lydnadens barn skall ni inte styras av de begär som ni tidigare levde i när ni ännu var okunniga. Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Om ni ropar ’Fader’ till honom, som opartiskt dömer var och en efter hans gärning, så vandra här i gudsfruktan under er tid som främlingar. Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Messias dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte… Ni har renat era själar genom att lyda sanningen.” (1 Pet 1:14-19,22)

Vi har blivit heliga genom Messias blod för att vi ska leva ett heligt liv i lydnad för Guds Ord. Gudsfruktan är i Skriften alltid kopplat till lydnad för Guds bud.

Paulus uppmanar korintierna: Rensa bort den gamla surdegen för att ni må vara en ny deg, eftersom ni är osyrade. Ty vårt påskalamm Messias har blivit slaktat.” (1 Kor 5:7) Med andra ord: ”Ni är rena i Messias, lev därför ett rent liv!”

Sabbaten var Adams första dag. Han började med vila. På den första veckodagen uppstod Messias från de döda. Efter sabbatens vila kommer veckans sex arbetsdagar då vi är kallade att leva och tjäna Gud i Messias uppståndelsekraft.

När vi lever ett heligt liv i lydnad för Gud, kan vi sedan övervinna fienden. ”Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp.” (Ef 6:10-11) Vi är satta med Messias i den himmelska världen. Utifrån denna position av rättfärdighet kan vi sedan börja leva rättfärdigt och vinna seger över fienden. Detta är Guds ordning: vila – vandra – vinna (Sit, Walk, Stand). Sabbaten kommer före allt arbete för Gud. Vi måste först erkänna Hans suveränitet och herravälde och bli stilla inför Honom.

Utifrån förbudet att arbeta på Tabernaklet under sabbaten, har judendomen definierat sådant som inte är tillåtet att göra på en sabbat. Sammanlagt handlar det om 39 arbetsmoment som ingick i arbetet på Tabernaklet. Dessa arbetsmoment räknas som skapande arbete som vi är befallda att avhålla oss ifrån på sabbaten. Det handlar om att bära, klippa, sy, binda, osv, osv. Sex dagar i veckan ska vi samarbeta med Gud med att skapa och förbättra världen, men den sjunde dagen ska vi vila precis som han gjorde. ”Israels barn skall hålla sabbaten och fira den släkte efter släkte som ett evigt förbund. Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn, ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt arbete och vilade.” (2 Mos 31:16-17)

”Ni skall inte göra upp eld på sabbaten, var ni än bor.” (v. 3) Att göra upp eld nämns speciellt som förbjudet på sabbaten. Enligt judisk tradition handlar budet här inte om att göra upp eld i allmänhet (vilket också är förbjudet), utan om att man inte får laga mat på sabbaten. Det står skrivet: “Detta är vad HERREN sagt. I morgon är det sabbatsvila, en HERRENS heliga sabbat. Baka nu det ni vill baka och koka det ni vill koka. Men allt som blir över skall ni spara åt er till i morgon.” (2 Mos 16:23) På sabbaten äter man sådant som man lagat i ordning dagen innan.

Att rädda människoliv har dock företräde framför alla andra bud utom tre: att häda, vilket inbegriper avgudadyrkan och att förneka Messias, att mörda och att begå äktenskapsbrott. Om det är nödvändigt är det därför tillåtet att bryta mot alla andra bud om det kan rädda människoliv. Jeshua visade detta gång på gång i Evangelierna. Han sa till den lame att bära sin säng på sabbaten (Joh 5:8-10), han gjorde en deg på sabbaten (Joh 9:15-16) och han helade en krokryggig kvinna på sabbaten (Luk 13:15-17), osv. Om det är så kallt på vintern att det finns fara för liv och hälsa är det därför tillåtet att göra upp eld eller att hålla en eld brinnande även på sabbaten.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 2 Mos 35:1–38:20

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

 

 

Annonser
Standard
Parasha

Shmot (Namnen)

Andra Moseboken

Jeshua sa: ”Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit.” (Joh 5:46) Mose skrev om Messias. Hela Toran handlar om Honom. Det står om Jeshua hos Lukas:

“Men ängeln sade: ‘Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.’” (Luk 2:10-11)

Messias är Israels store Frälsare. Hans uppgift är att frälsa sitt folk. Jeshua betyder på hebreiska: ”HERREN frälser”. Därför sa ängeln till hans far: ”du skall ge honom namnet Jeshua, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” (Matt 1:21) Messias är först och främst en frälsare.

När vi studerade Första Moseboken såg vi att den tydligaste profetiska förebilden till Messias där är Josef eftersom han räddade sitt eget folk, ja även Egypten och hela världen, undan svältdöden genom att lagra säd för de sju onda åren. Josef var en frälsare och som sådan är han en förebild på Messias.

I Andra Moseboken, som vi nu ska börja studera, möter vi nästa stora förebild till Messias, nämligen Mose. Det var han som Gud sände för att frälsa Israel från slaveriet i Egypten. Han förklarade sedan för Israel: “HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till.” (5 Mos 18:15) Detta löfte handlar om Jeshua, precis som Petrus förklarade:

“Mose har sagt: En profet som är lik mig skall Herren er Gud låta träda fram åt er, ur era bröders krets. Lyssna till honom i allt vad han säger er. Men var och en som inte lyssnar till den profeten skall utrotas ur folket. Alla profeterna, så många som har talat från Samuel och framåt, har också förkunnat dessa dagar… För er först och främst har Gud låtit sin tjänare träda fram, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från sina onda gärningar.” (Apg 3:22-26)

Messias är alltså, som vi ser här, en profet lik Mose. Många kristna har vant sig vid att se Jesus som en motsats till Mose. När vi nu börjar studera Andra Mosebok som introducerar Mose för oss, är det viktigt att förstå att Jeshua är en profet lik honom. Mose och Jeshua är inte motsatser. I Johannes 1:17 står det i den äldre svenska översättningen: ”ty genom Moses blev Toran given, men nåden och sanningen hava kommit genom Jeshua Messias.” Det är vanligt att översättarna klämmer in ett ”men” i denna vers för att betona och framhäva en skillnad mellan Mose och Jeshua. Det finns inget sådant ”men” i grundtexten. Det är ett tillägg. Folkbibeln översätter därför korrekt: ”Ty Toran gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jeshua Messias.”

Mose och Jeshua är inga motsatser. De är lika varandra och deras budskap harmonierar med varandra och kompletterar varandra. Ordet ”Lag” på hebreiska är Tora, som betyder ”undervisning” eller ”instruktion”. För en bättre förståelse av texten skulle man lite fritt kunna översätta Johannes 1:17: ”ty genom Mose blev undervisningen given. Nåden och sanningen som förverkligar denna undervisning har kommit genom Jeshua Messias.” Jeshua vek inte av in på en ny väg. Han kom för att förverkliga det som redan sagts genom Mose och profeterna. Guds vägar är eviga. (Hab 3:6)

Precis som Gud hörde sitt folks rop på hjälp och enligt sitt löfte sände Mose för att rädda dem från att gå under i slaveriet i Egypten, så sände Gud Messias Jeshua för att frälsa oss ut ur syndens makt och träldom. Befrielsen ut ur Egypten genom Mose som beskrivs i Andra Mosebok, är den främsta förebilden i Skriften på vår frälsning genom Jeshua. Mose är därför den främsta förebilden i Toran på Messias.

Andra Moseboken börjar med slaveriet i Egypten. Den slutar sedan med att Guds härlighet kommer ner i Tabernaklet och att Gud bor ibland sitt folk. ”Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet.” (2 Mos 40:34) Det är viktigt för oss att studera denna underbara och stora frälsning ut ur Egyptens slaveri, fram till gemenskap med Gud, för att vi ska förstå det som Gud har gjort för oss i Messias. Det är i Toran som vi har mönstret och ritningen till det som Gud fullbordar genom Jeshua. Det står i Hebréerbrevet: ”Mose var betrodd som tjänare i hela Guds hus för att vittna om det som senare skulle förkunnas.” (Heb 3:5)

Befrielsen ut ur Egypten är inte enbart en förebild på den frälsning som Gud gav oss när Jeshua kom första gången för att dö för våra synder, utan även på den slutfrälsning som kommer att äga rum vid hans återkomst. Petrus skrev om denna slutfrälsning: Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till den frälsning som finns beredd och skall uppenbaras i den sista tiden.” (1 Pet 1:5) Likaså står det skrivet i Hebréerbrevet: “så blev Messias offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom.” (Heb 9:28)

I Hesekiel beskrivs Jerusalem i grundtexten som jordens ”navel”. (Se Hes 38:12) Precis som en människa blir född på nytt genom att tro med sitt hjärta att Gud uppväckt Jeshua från de döda och med sin mun bekänna Honom vara Herre, så kommer hela världen att bli född på nytt när Jerusalem ser upp till Honom och välkomnar Honom som Herre och Messias. ”Amen säger jag er: Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron…” (Matt 19:28) “Sannerligen säger jag eder: När världen födes på nytt, då när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron…” (1917 års övers.)

De flesta judar är idag okunniga om den frälsning som Jeshua utförde på Golgata när han kom första gången. Likadant är många kristna idag väldigt okunniga om den stora slutfrälsning som kommer att uppenbaras vid Messias återkomst till Jerusalem.

De judiska rabbinerna har ett talesätt om Messias, som lyder: ”Den sista förlossningen [genom Messias] kommer att bli som den första förlossningen [genom Mose].” Under studiet av frälsningen och förlossningen ut ur Egypten genom Mose kommer vi därför att lyfta fram de paralleller som finns både till det som Jeshua uppfyllde när han kom första gången och den slutfrälsning som kommer att äga rum i samband med hans återkomst.

Innan Jeshua kom till Jerusalem den sista gången för att lida och dö för oss står det: “Medan han bad förvandlades hans ansikte och hans kläder blev skinande vita. Och se, två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia och de visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem.” (Luk 9:29-31)

Jeshua samtalade med Mose om det som han skulle fullborda i Jerusalem. Det fanns inga motsättningar mellan dem. Det grekiska ordet som är översatt med ”bortgång” är ordet exodus, vilket också är det grekiska ordet för Andra Moseboken och uttåget ur Egypten. Jeshua och Mose är fullständigt eniga med varandra, både om det som Jeshua skulle göra när han kom första gången och när han kommer tillbaka igen.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 2 Mos 1:1–6:1

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Artikel, Parasha

Vajechi (Han levde)

Jakob dör och begravs

“Sedan befallde han dem och sade: ’Jag skall nu samlas till mitt folk. Begrav mig hos mina fäder i grottan på hetiten Efrons mark, i den grotta som ligger vid fältet i Makpela mitt emot Mamre i Kanaans land. Denna mark köpte Abraham till gravplats av hetiten Efron. Där begravdes Abraham och hans hustru Sara, där begravdes också Isak och hans hustru Rebecka, och där har jag själv begravt Lea, i grottan på den åker som köptes av hetiterna.’ När Jakob hade givit sina söner dessa befallningar drog han upp fötterna i sängen. Och han gav upp andan och samlades till sitt folk.” (v. 29-33)

Efter de profetiska välsignelserna över sönernas framtid, om hur Gud skulle använda dem på olika sätt, hade Jakob fullbordat sitt lopp. Hans sista befallning var att de skulle begrava honom bland hans fäder i Hebron. Därefter gav han upp andan och samlades till sitt folk. Han väntar fortfarande tillsammans med dem på uppståndelsens dag. ”Och fast alla dessa hade fått vittnesbördet att de trodde, fick de inte det som var utlovat. Ty Gud har förutbestämt något bättre åt oss: först tillsammans med oss skall de nå målet.” (Heb 11:39-40) “Många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket.” (Matt 8:11)

“Jakobs söner gjorde med honom som han hade befallt dem. De förde honom till Kanaans land och begravde honom i grottan vid fältet i Makpela, det markstycke som Abraham hade köpt till gravplats av hetiten Efron mitt emot Mamre.” (1 Mos 50:12-13)

Vi har så kommit till slutet av Första Moseboken. Den slutar visserligen i Egypten, men med ett hoppingivande budskap om uppståndelse och framtida frälsning. ”Och Josef sade till sina bröder: ‘Jag dör, men Gud skall se till er och föra er upp från det här landet till det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob.’ Och Josef tog ed av Israels söner och sade: ‘När Gud ser till er, för då mina ben härifrån.’” (v. 24-25) Josef ville att hans ben skulle föras till Löfteslandet. Att begrava benen är en handling som uttrycker tron på kroppens uppståndelse vid Messias ankomst. Att efter döden kremera eller bränna kroppen till aska är en hednisk sed.

Vårt framtidshopp är knutet till kroppens uppståndelse. Paulus skrev utförligt om detta till korintierna.

“Om det nu predikas att Messias har uppstått från de döda, hur kan då några bland er påstå att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Messias uppstått. Men om Messias inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro meningslös. Då står vi där som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat mot Gud, att han uppväckte Messias, som han inte har uppväckt, om det verkligen är så att döda inte uppstår. Ty om de döda inte uppstår, har inte heller Messias uppstått. Men om Messias inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Messias gått förlorade. Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Messias, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Men nu har Messias uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa. Liksom i Adam alla dör, så skall också i Messias alla göras levande. Men var och en i sin ordning: Messias som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom.” (1 Kor 15:12-23)

Traditionell evangelisk förkunnelse har placerat så stor betoning på att komma till himlen när vi dör att hoppet om kroppens uppståndelse vid Messias ankomst har hamnat i skymundan för de flesta kristna. Charles Spurgeon, som kallats för ”Predikanternas furste”, menade att även om alla kristna tror på läran om uppståndelsen så är det väldigt få som lever i det hoppet. Så var det inte för apostlarna. Denna sanning hör till de första grunderna i tron på Messias. (Heb 6:1-2)

När man avslutat genomläsningen av en av Torans fem böcker finns det en urgammal sed bland det judiska folket att utbrista: ”Chazak, chazak, venitchazek!” Det betyder på svenska: ”Var stark, var stark, ja låt oss bli styrkta!” Detta bygger på Guds tre befallningar till Josua att vara stark och hålla fast vid Mose Tora:

Var stark och frimodig, ty du skall som arv åt detta folk fördela landet som jag med ed har lovat deras fäder att ge dem. Ja, var stark och mycket frimodig så att du håller fast vid och följer all den undervisning som min tjänare Mose har givit dig. Vik inte av från den vare sig till höger eller till vänster, så skall du ha framgång vart du än går. Låt inte denna lagbok vara skild från din mun. Tänk på den både dag och natt, så att du håller fast vid och följer allt som är skrivet i den. Då skall du lyckas i det du företar dig, och då skall du ha framgång. Har jag inte befallt dig att vara stark och frimodig? Var då inte förskräckt eller förfärad, ty HERREN, din Gud, är med dig vart än du går.” (Jos 1:6-9)

Låt oss vara starka och frimodiga att hålla fast vid HERRENS undervisning!

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 1 Mos 47:28–50:26

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Artikel, Parasha

Vajashev (Han bosatte sig)

Jakobs fortsatta historia

“Men Jakob bosatte sig i Kanaans land, där hans far hade bott som främling.” (1 Mos 37:1)

I förra veckans Tora avsnitt läste vi om Jakobs möte med Gud där hans namn förvandlades till Israel. Denna veckas parasha börjar med att berätta att Jakob bosatte sig i det utlovade Landet där hans far bott som främling. Detta profeterar om det förvandlade och frälsta Israels framtid i det messianska riket då de kommer att få besitta landet.

”Se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall uppfylla det löfte som jag har talat om Israels hus och Juda hus. I de dagarna och på den tiden skall jag låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. I de dagarna skall Juda bli frälst och Jerusalem bo i trygghet. Man skall kalla det så: ’HERREN vår rättfärdighet’. Ty så säger HERREN: David skall aldrig sakna någon som sitter på tronen i Israels hus.” (Jer 33:14-17)

“Detta är Jakobs fortsatta historia. När Josef var sjutton år vallade han fåren tillsammans med sina bröder. Som ung hjälpte han sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur. Och Josef berättade för deras far allt ont som sades om dem.” (1 Mos 37:2)

”Detta är Jakobs fortsatta historia.” (v. 2) Det hebreiska ord som översatts till ”fortsatta historia” är toldot. Det är ett svåröversatt hebreiskt begrepp som betyder både ”generationer”, ”ättlingar”, ”släkt”, ”berättelse”, ”historia” och ”krönika”. I 1917 års översättning står det omväxlande: ”berättelsen om den ordning”, ”släkt” och ”berättelsen om släkt”. Denna parasha inleder den sista av de tio toldot som finns i 1 Moseboken.

Jeshua sa: ”Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit.” (Joh 5:46) Hela Toran handlar om Jeshua. Efter Jakobs återkomst till Löfteslandet, börjar Toran så att säga om igen, för att återigen profetera om Messias.

”När Josef var sjutton år vallade han fåren tillsammans med sina bröder.” (v. 2) Det finns två huvudpersoner i Jakobs toldot och därmed resten av hela 1 Moseboken. Det är först och främst Josef och sedan Juda. Toran är ingen vanlig historiebok utan visar oss framför allt Guds frälsningsplan genom Messias. Denna frälsningsplan går efter Jakob på ”två spår”: Josef och Juda. Josef är en av de tydligaste förebilder vi har på Messias i hela Toran, eftersom han räddade Israel från undergång i samband med den världsvida hungersnöden.

Rabbinerna talar om två olika Messias. Den förste kallas för Messias ben Josef, Messias Josefs son. Han är förebilden på den lidande, förkastade Messias. Den andre Messias är den som kommer från Juda stam och kallas för Messias ben David, Messias Davids son. Han är den triumferande, regerande Messias. Han kommer att rädda Israel från undergång genom att besegra alla deras fiender och upprätta riket åt Israel.

Som efterföljare till Jeshua tror vi inte på två olika Messias, utan på två olika ankomster av Messias. Detta framskymtar i Psalm 96 där det står:

“Må marken glädja sig och allt som är därpå. Jubla skall alla skogens träd inför HERREN, ty han kommer [första ankomsten som tjänaren], ty han kommer [andra ankomsten som konung] för att döma jorden. Han skall döma världen med rättfärdighet och folken med sin trofasthet.” (Ps 96:12-13)

Den första gången kom Jeshua som Messias ben Josef för att lida och dö för våra synder. Han uppstod igen och blev upptagen till himlen. Hans jordiske far hette även Josef. De första lärjungarna utropade: ”Den som Mose har skrivit om i Toran och som profeterna har skrivit om, honom har vi funnit, Jeshua, Josefs son, från Nasaret.” (Joh 1:45) Nasaret ligger i Nordriket bestående av de tio norra stammarna varav två härstammar från Josef: Manasse och Efraim. Ett av namnen på Nordriket är Efraim.

Den andra gången kommer Jeshua tillbaka från himlen för att besegra Israels fiender och regera som fridens konung över hela världen utifrån Davids tron i Jerusalem.

”Och liksom det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas, så blev Messias offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom.” (Heb 9:27-28)

Efter uppståndelsen sa Jeshua till lärjungarna: ”’Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna.’ Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna. Och han sade till dem: ’Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda.’” (Luk 24:44-46)

Enligt Jeshua handlar alltså hela Mose lag, profeterna och psalmerna, det som idag brukar kallas för det Gamla Testamentet, om att Messias skall lida och dö och på tredje dagen uppstå igen. Det finns dock inte en enda vers i de hebreiska skrifterna där det ordagrant står så. Inte en enda! Det betyder att detta budskap om Messias död och uppståndelse på tredje dagen finns i förebilder när vi läser texten och att denna uppenbarelse utgör nyckeln till att tolka och förstå den. Lukas skriver: ”Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna.” (Lk 24:45) Han sa också till de två lärjungarna på väg till Emmaus: ”’Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?’ Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.” (Luk 24:25-27)

Det är denna förståelse och uppenbarelse av Skrifterna som apostlarna fick av Messias, som Lukas sedan kallar för ”apostlarnas lära”. Det står om den första församlingen: ”De höll troget fast vid apostlarnas lära.” (Ac 2:42) Denna undervisning från Mose lag, profeterna och psalmerna brann som en eld i deras hjärtan. ”Och de sade till varandra: ’Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?’” (Luk 24:32) ”Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även en stor skara präster blev lydiga mot tron.” (Apg 6:7) Vi ber att detta ord ska få stor framgång än en gång och sprida sig som en eld.

Det finns förmodligen ingen annanstans i Toran där det glada budskapet om Messias död och uppståndelse framställt tydligare för oss än i denna veckas parasha om Josef! Vi ska titta närmare på detta i denna kommentar.

Först ett par intressanta detaljer. Det står här om Josef: ”Som ung hjälpte han sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur.” (v.2) Tidigare har Toran i första hand kallat Bilha och Silpa för Rakels och Leas slavinnor, eller bihustrur. Här kallas de nu för hustrur. Detta tyder på att vid det här laget var inte bara Rakel utan även Lea död. Bilha och Silpa var nu Jakobs hustrur. Bilha, Rakels slavinna, som hade hjälpt till att fostra Josef, nämns först. Det är uppenbart att hon var den som Jakob favoriserade.

Ytterligare en sak kan vara av intresse att känna till. Toran beskriver inte alltid saker och ting i exakt tidsföljd. I 1 Mosebok 35:28-29 berättas det om Isaks död. Isak blev hela 180 år gammal. Jakob föddes när Isak var 60 år gammal (1 Mos 25:26). När Jakob kom till Egypten var han 130 år gammal (1 Mos 47:9). Då hade alltså Isak varit död i 10 år. Josef var då 39 år gammal (1 Mos 41:46 och 45:11) och 22 år tidigare vallade han som 17-åring fåren med sina bröder (1 Mos 37:2). Det betyder att Isak fortfarande levde vid denna tid och ytterligare 12 år framåt efter Josef hamnat i Egypten. Det kan vara bra att ha det i minnet vid genomläsningen av texten i denna parasha att Isak fortfarande levde. Säkert umgicks både Jakob och Josef med honom.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 1 Mos 37:1–40:23

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Artikel, Parasha

Vajetzé (Han gick ut)

Jakob lämnar Löfteslandet

”Jakob lämnade Beer-Sheba och begav sig mot Haran.” (1 Mos 28:10)

Denna veckas Tora avsnitt heter Vajetzé, vilket betyder ”Och han gick ut”. Det är en mycket passande titel, eftersom det behandlar hela den tid Jakob var ute ur Landet. Parashan avslutas med att Jakob återvänder igen.

Som vi nämnde i förra veckans kommentar, så är Jakobs flykt till Laban där han blev kvar i tjugo år, en profetisk förebild på det judiska folkets långa förskingring i tjugo århundraden efter det Andra Templets förstörelse. I detta ser vi en profetia om hur förskingringen kommer att vara i två tusen år och att vi lever nu i avslutningen av denna period.

Orsaken till att det står att Jakob gick ut från Beer-Sheba och inte bara att Jakob gick ut, tolkar de lärde i Israel som att detta visar att när en rättfärdig man lämnar en ort, så lämnar han ett vacuum efter sig. Den härlighet och skönhet som den rättfärdige representerar försvinner med honom från den orten. På samma sätt försvann härligheten från Israels Land när det judiska folket drevs ut i förskingringen. Landet blev öde och härligheten försvann. Med det judiska folkets återkomst i våra dagar har härligheten börjat återvända igen.

Strax innan Jakob lämnade det Heliga Landet fick han ett överraskande möte med Gud.

”Han kom till en plats där han måste stanna över natten, ty solen hade gått ner. Och han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova. Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen och Guds änglar steg upp och ner på den.” (v. 11-12)

Det står här att händelsen inträffade när ”solen hade gått ner”. När Jakob återvänder igen till Landet står det: ”När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp.” (1 Mos 32:31) Genom det judiska folkets förskingring så påbörjades ett andligt förfall. På samma sätt innebär deras återkomst början till den slutliga upprättelsen och den messianska tidsåldern. Mörkret är också en bild på lidande och vedermöda och den sista tiden.

Den hebreiska texten i denna vers kan mer ordagrant översättas: Han träffade på platsen och tillbringade natten där, ty solen hade gått ner. Och han tog av stenarna från platsen, som han arrangerade runt huvudet och lade sig att sova på den platsen.” (v. 11) Det hebreiska ordet jifga, som är översatt till ”träffade på”, kommer från rotordet paga, vilket också används om bön, speciellt intensiv förbön. Jakob ses därför som den av patriarkerna som instiftade kvällsbönen eftersom detta skedde på kvällen, precis som Abraham instiftade morgonbönen (1 Mos 19:27) och Isak eftermiddagsbönen (1 Mos 24:63). Vi ser också ett exempel på detta när Jakob återvände igen och bad hela natten. (Se 1 Mos 32:9-24) Daniel bad på dessa tre bönetider. Det står om honom: ”Så snart Daniel fick veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus. På övervåningen hade han fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han ner på sina knän tre gånger om dagen och bad och tackade sin Gud, precis som han tidigare brukat göra.” (Dan 6:10)

Att uttrycket ”träffade på” handlar om bön, visar också att det som Jakob egentligen kom i kontakt med var inte i första hand en geografisk plats, utan Gud själv. Uttrycket ”platsen”, på hebreiska ha makom, är, som vi nämnt tidigare, ett uttryck som handlar om den plats där Guds närvaro finns (se kommentaren till Parashat Vajera). Det kan också representera Guds Namn. Uttrycket användes även på Jeshuas tid om Templet i Jerusalem. Översteprästerna sa t ex om Jeshua: ”Om vi låter honom hålla på så här, kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både vårt tempel [ordagrant “vår plats”] och vårt folk.” (Joh 11:48)

Rabbinerna ser därför händelsen där Jakob hade sin dröm, som att det handlar om Moria berg där Abraham band Isak och där sedan båda Templen byggdes. Rent geografiskt är dock detta en omöjlighet, eftersom Betel ligger någon mil norr om Moria berg, men andligt sett finns det en intressant symbolisk koppling mellan platsen Jakob kom till och Templet.

På ett djupare plan utgör Jakobs överraskande gudsmöte vid Betel en profetia om den gudsuppenbarelse som det judiska folket fick strax före den långa förskingringen började. Jeshua tillämpade händelsen i Betel på sig själv. ”Amen, amen säger jag er: Ni kommer att få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.” (Joh 1:51) Hans lärjungar, som kunde hela Toran utantill, förstod omedelbart att Jeshua syftade på Jakobs dröm vid Betel. Jeshua är ”platsen” för Guds närvaro. Han är ”stegen” upp till Gud på vilken Guds änglar stiger upp och ner.

Jeshua jämförde även sin egen kropp vid Templet i Jerusalem. “Jeshua svarade: ‘Bryt ner detta tempel, så skall jag resa upp det på tre dagar.’ Judarna sade: ‘I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel, och du skall resa upp det på tre dagar!’ Men det tempel han talade om var hans kropp. När han hade uppstått från de döda, kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på Skriften och ordet som Jeshua hade sagt.” (Joh 2:19-22)

Att Jeshua talade om sin kropp som ”platsen” betyder inte att detta står i en motsättning till, eller utesluter Templet i Jerusalem, lika lite som att denna text skulle visa att Betel ersatt Tempelplatsen och Moria berg i Jerusalem. Vid den slutliga upprättelsen då världen föds på nytt, kommer ”platsen” i Jerusalem att uppfyllas av Guds närvaro genom att Jeshua tar sin boning där. ”Amen säger jag er: Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar.” (Matt 19:28) Hesekiel profeterar också om detta:

HERRENS härlighet kom in i templet genom den port som låg mot öster. Och Anden lyfte mig upp och förde mig in på den inre förgården, och se, HERRENS härlighet uppfyllde templet. Då hörde jag någon tala till mig inifrån templet, medan en man stod bredvid mig. Han sade till mig: ’Du människobarn, detta är platsen för min tron, platsen för mina fötter, där jag vill bo ibland Israels barn för evigt.’” (Hes 43:4-7)

Det står om Jakob: ”Han såg en stege vara rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen och Guds änglar steg upp och ner på den.” (v. 12) Jeshua har upprättat förbindelsen mellan Gud och människan genom sitt offer på Golgata. Ära vara Gud! ”Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Messias Jeshua, som gav sig själv till lösen i allas ställe. Detta vittnesbörd skulle framföras när tiden var inne.” (1 Tim 2:5-6)

”När Jakob vaknade upp ur sömnen, sade han: ’HERREN är verkligen på denna plats och jag visste det inte.’ Han greps av fruktan och sade: ’Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port.’” (v. 16-17)

Jakob visste inte att han hade kommit till Guds boning och himlens port. När Messias kom första gången till sitt folk var det dolt för de flesta av ledarna bland Jakobs ättlingar. De visste det inte.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 1 Mos 28:10–32:2

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Artikel, Parasha

Ki Tetze (När du går ut)

Messias blev en förbannelse för oss

”Om det på någon vilar en synd som förtjänar döden och man avrättar honom och hänger upp honom på trä, så skall den döda kroppen inte lämnas kvar på träet över natten. Du skall begrava den samma dag, ty en Guds förbannelse är den som har blivit upphängd. Du skall inte orena det land som HERREN, din Gud, ger dig till arvedel.” (5 Mos 21:22-23)

En synd som förtjänar döden handlade på det andra Templets tid antingen om hädelse eller avgudadyrkan. En sådan person skulle stenas och därefter skulle kroppen hängas upp på trä fram till kvällen.

Jeshua fick denna anklagelse (Mt 26:65) och dömdes till döden mitt i natten i en hastigt sammankallad skenrättegång. Vi denna tidpunkt hade romarna fråntagit Stora Rådet rätten att verkställa dödsdomar (Joh 18:31) så de blev tvungna att övertyga Pilatus att korsfästa honom för uppvigling mot staten.

Paulus citerade detta avsnitt i Toran när han skrev till Galaterna: ”Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter. …Messias friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä. Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Jeshua Messias komma till hedningarna och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden.” (Gal 3:10,13-14)

Toran är inte en förbannelse. Det är olydnad mot Toran som medför förbannelse. Det står skrivet: “Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom.” (Jes 53:6) Messias tog straffet för all vår olydnad mot Toran för att vi skulle bli välsignade med Abrahams välsignelse och få den utlovade Anden.

Det är profetiskt att Toran tar upp detta omedelbart efter budet att stena en upprorisk son till döden. Jeshua, som var fullkomligt lydig sin Fadern ända in i döden på korset, tog vårt straff som upproriska söner! ”Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.” (Fil 2:7-8) Vilken förunderlig nåd! Låt oss aldrig glömma att tacka Gud varje dag för Messias dyrbara offer för vår eviga frälsning!

Det står om Messias död: ”Eftersom det var tillredelsedag och judarna inte ville att kropparna skulle hänga kvar på korset över sabbaten – det var nämligen en stor sabbatsdag – bad de Pilatus att de korsfästas ben skulle krossas och kropparna föras bort. …Josef från Arimatea, som var en Jeshuas lärjunge i hemlighet, av rädsla för judarna, bad därefter Pilatus att få ta ner Jeshuas kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick därför och tog hans kropp. Även Nikodemus kom dit, han som första gången hade kommit till Jeshua om natten. Han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring hundra pund. De tog Jeshuas kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med de välluktande salvorna, enligt begravningsseden bland judarna.” (Joh 19:31,38-40)

Josef från Arimatea och Nikodemus var gudfruktiga och kände till Torans bud att kroppen från en person som avrättats inte fick hänga kvar över natten. Därför bad de om tillåtelse att få begrava honom. De visade samtidigt hur mycket de uppskattade Jeshua och ville hedra honom. En blandning på hundra pund av myrra och aloe skulle i dagens situation kosta över en miljon kronor! Så uppfylldes ordet: ”bland de rika kom han först, när han var död.” (Jes 53:9, 1917 års övers.)

Genom att ta i Jesu kropp förlorade Josef och Nikodemus också möjligheten att kunna äta av påskalammet den kvällen eftersom de blivit orena och det tog sju dagar att kunna bli rena igen. Det står i Johannes 11:55: ”Judarnas påsk närmade sig, och många gick från landsbygden upp till Jerusalem före påsken för att rena sig.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 5 Mos 21:10–25:19

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Artikel, Parasha

Apostlarna och tempeltjänsten (Chukat)

“Den som rör vid en död människa skall vara oren i sju dagar. Han skall rena sig med vattnet på tredje dagen och på sjunde dagen, och så blir han ren. Men om han inte renar sig på tredje dagen och på sjunde dagen, blir han inte ren. Var och en som rör vid ett lik, vid en död människa, och inte renar sig, han orenar HERRENS tabernakel och skall utrotas ur Israel. Eftersom reningsvattnet inte blivit stänkt på honom är han oren. Hans orenhet är alltjämt kvar.” (4 Mos 19:11-13)

Paulus underordnade sig denna reningsceremoni genom askan från den röda kvigan, när han avslutade sitt nasirat i Jerusalem. Det står: ”Då tog Paulus med sig männen, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem och gick till templet och gav till känna, när renhetsdagarna skulle vara avslutade och offer bäras fram för var och en av dem.” (Apg 21:26)

Jerusalems och Templets förstörelse år 70 var en dom över det judiska folkets avfällighet, som Jeshua grät över. Det var ingen efterlängtad triumf.

“När Jeshua kom närmare och såg staden, brast han i gråt över den och sade: ‘Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon. Ty det skall komma dagar över dig, när dina fiender kastar upp en belägringsvall runt dig och omringar och ansätter dig från alla håll. De skall slå dig och dina barn i dig till marken och skall inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig.’ Sedan gick Jeshua in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde där. Han sade till dem: ‘Det står skrivet: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.’” (Luk 19:41-46)

Jeshua gjorde ett sista försök att rädda sin Faders hus från att förstöras genom att rensa tempelplatsen från kommersialiseringen, men det hjälpte inte. Fyrtio år senare kom domen. Kristna har många gånger framställt detta som en triumf över ett förlegat system och ett steg framåt mot en bättre tidsålder. Men det är inte hela sanningen. De första lärjungarna såg det inte enbart på det sättet. De älskade fortfarande Templet och samlades där troget varje dag till gudstjänst. Det står om dem: ”Och de var alltid i templet och prisade Gud.” (Luk 24:53)

Templets förstörelse år 70 innebar inte bara början på det judiska folkets långa förskingring, utan även början på den ursprungliga, apostoliska trons förfall. Den ursprungliga trons upprättelse i den yttersta tiden går hand i hand med Jerusalems och det judiska folkets upprättelse igen i sitt eget land. ”Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?” (Rom 11:15)

”Den som rör vid en död människa skall vara oren i sju dagar. Han skall rena sig med vattnet på tredje dagen och på sjunde dagen, och så blir han ren.” (v. 11-12)

Talen tre och sju syftar här på uppståndelsen från de döda. Messias uppstod på den tredje dagen som förstlingen av de avsomnade. De som tillhör Messias har redan nu del i den uppståndelsen andligen genom pånyttfödelsen. Vi har redan nu blivit gjorda levande med honom. Men på den sjunde dagen efter Adams fall då döden kom in i mänskligheten, dvs efter sex tusen år, kommer de som tillhör Messias att uppstå också fysiskt från de döda vid hans ankomst för att ärva Guds rike. Då kommer döden att vara helt uppslukad och segern vunnen!

“Men det säger jag er, bröder, att kött och blod inte kan ärva Guds rike. Inte heller ärver det förgängliga det oförgängliga. Se, jag säger er en hemlighet: Vi skall inte alla insomna, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när detta förgängliga har klätts i oförgänglighet och detta dödliga klätts i odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad och segern vunnen.” (1 Co 15:50-54)

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: Chukat (Stadgan) 4 Mos 19:1–22:1. Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna. Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv? 

Klicka här om du vill prenumerera på Veckans Torah och läsa hela kommentaren av Lars Enarson.

 

Standard