Parasha

Beha’alotcha (När du sätter upp)

Ljusstaken och Andens liv

”HERREN talade till Mose. Han sade: Tala till Aron och säg till honom: När du sätter upp de sju lamporna, skall du sätta upp dem så att de kastar sitt sken över platsen framför ljusstaken.’” (4 Mos 8:1-2)

Parashat Beha’alotcha inleds med instruktioner till Aron angående ljusstaken. Varför görs detta återigen här när samma instruktioner redan getts en gång tidigare i Andra Mosebok 25:37?

Precis som med Hannukahögtiden, som firas till minnet av Templets och altarets återinvigning, så är det nu även här just ljusstaken som står i centrum. Det är framför allt tändningen av ljusstaken, menoran, som man firar under Hannuka. Ljusstaken var gjord utifrån en himmelsk förebild.

”Ljusstaken var gjord av hamrat guld. Från dess fotställning till blommorna var den i hamrat arbete. Efter den förebild som Herren hade visat Mose gjorde han ljusstaken.” (4 Mos 8:4)

Oljan är en symbol för den Helige Ande. Utan Andens liv och ljus är hela gudstjänsten enbart döda ritualer. Därför står ljusstaken i centrum och nämns återigen här i samband med Tabernaklets och leviternas invigning till tjänst. Vi får aldrig glömma bort vikten av att ständigt uppfyllas av Anden. Det är enbart genom Guds Ande som vi kan göra tjänst inför HERRENS ansikte!

“Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. Vandra då som ljusets barn… Var därför inte oförståndiga utan förstå vad som är Herrens vilja. Berusa er inte med vin, sådant leder till ett liv i laster. Låt er i stället uppfyllas av Anden, så att ni talar till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger, och sjunger och spelar för Herren i era hjärtan.” (Ef 5:8,17-19)

Leviternas invigning

”HERREN talade till Mose. Han sade: ’Bland Israels barn skall du ta ut leviterna och rena dem… Sedan du har renat leviterna och fört fram dem såsom ett viftoffer, skall de gå in och göra tjänst vid uppenbarelsetältet, ty bland Israels barn är de givna åt mig som en gåva.” (v. 5-6,15-16)

Vi är alla kallade att tjäna Gud. Leviterna är en symbol på människor som gjort en helöverlåtelse av sitt liv till att tjäna Gud. Den kallelsen är för alla. Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst.” (Rom 12:1)

”På följande sätt skall du göra för att rena dem: Stänk reningsvatten på dem.” (v. 7) I leviternas invigning till tjänst finner vi förebilderna för att vi ska komma in i en tjänst för Gud. Leviterna skulle först renas innan de kunde göra tjänst. Skriften talar om att vi behöver renas genom vattnets bad i kraft av Ordet. “Messias har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet.” (Ef 5:25-26) Jeshua sa: ”Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat till er.” (Joh 15:3)

Hur viktigt är det inte att vi renas och helgas genom Guds Ord genom att ständigt läsa och studera Skrifterna. Vi behöver alla en rejäl ”hjärntvätt” i positiv bemärkelse av Guds Ord för att kunna tjäna HERREN. ”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen. Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.” (Joh 17:15-17) Att läsa Skrifterna så mycket vi kan och bada oss i Ordet, är den första nyckeln till att komma in i en tjänst för Gud. Detta kan aldrig överbetonas! Det står om profeten Hesekiels kallelse:

“Han sade till mig: ‘Du människobarn, ät vad du ser framför dig! Ät upp denna rulle och gå och tala till Israels hus.’ Jag öppnade min mun, och han gav mig rullen att äta. Han sade till mig: ’Du människobarn, mätta din mage och fyll din buk med den rulle som jag nu ger dig.’ Jag åt, och den var söt som honung i min mun. Han sade till mig: ’Du människobarn, gå till Israels hus och tala mina ord till dem.’” (Hes 3:1-4)

När Hesekiel hade ”ätit bokrullen” kunde Gud använda honom till att tala hans ord. Likadant står det om aposteln Johannes vad han var tvungen att göra innan han kunde fortsätta att profetera:

”Och rösten som jag hade hört från himlen talade till mig igen och sade: ’Gå och ta den öppnade bokrullen ur handen på ängeln som står på havet och på jorden.’ Jag gick då bort till ängeln och bad honom ge mig den lilla bokrullen. Han svarade mig: ’Tag den och ät upp den! Den skall ge en svidande smärta i din mage, men i din mun skall den vara söt som honung.’ Jag tog den lilla bokrullen ur ängelns hand och åt upp den, och i min mun var den söt som honung. Men när jag hade ätit upp den, kände jag en svidande smärta i min mage. Och man sade till mig: ’Du måste profetera på nytt om många folk och folkslag och språk och kungar.’” (Upp 10:8-11)

”…och låt dem raka hela sin kropp.” (v. 7) För det andra skulle leviterna raka av sig allt sitt hår. Detta var en förödmjukande process. Håret står i Skriften som en symbol på styrka och härlighet.

Simson sa: “Om man rakar av mig håret, viker min styrka ifrån mig, och jag blir svag som alla andra människor.” (Dom 16:17)

Det står om Absalom: ”I hela Israel fanns ingen som prisades så mycket för sin skönhet som Absalom, från fötterna till huvudet fanns inget fel på honom. När han lät klippa håret på sitt huvud – i slutet av varje år lät han klippa det, eftersom det blev för tungt för honom – så vägde håret tvåhundra siklar efter kungsvikt.” (2 Sam 14:25-26)

Den första läxa vi behöver lära oss är att vi inte kan tjäna Gud i vår egen kraft. Den måste vi lägga ner inför honom. Vetenskap var min stora passion när jag gick i skolan. Jag drömde om att en dag få nobelpris i fysik eller kemi. Det första som hände när jag gjorde en överlåtelse av hela mitt liv till Gud, var att HERREN ”rakade av mig” allt detta. Engelska och svenska var mina sämsta ämnen. De är i stort sett de enda skolämnen jag haft användning av i min tjänst för Gud. Gud behöver inte vår naturliga styrka och förmåga. Den måste vi lägga ner. Vi måste ”raka av allt hår” innan vi kan börja tjäna Gud.

Det var likadant med Paulus. Han trodde att Gud skulle använda hans enorma kunskaper i Toran till att vinna sina landsmän för Gud, men i stället skickade Gud honom till hedningarna. Petrus, däremot, som var en olärd fiskare från Galileen, blev sänd till de religiösa judarna i Jerusalem (Gal 2:7). Han utvaldes till att predika evangeliet för dem på Pingstdagen.

”…och tvätta sina kläder. Så skall de rena sig.” Det tredje som leviterna skulle göra för att rena sig var att tvätta sina kläder. Detta handlar om att vi behöver komma in i ett rättfärdigt liv i lydnad för Guds Ord. Det står om övervinnarna i Uppenbarelseboken: ”Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel.” (Upp 7:14-15) Det står skrivet: ”Låt dina kläder alltid vara vita och låt olja aldrig fattas på ditt huvud.” (Pred 9:8) Ett rättfärdigt liv utgör grunden för vår frimodighet och kraft i tjänsten för Gud!

”Sedan skall de ta en ungtjur med tillhörande matoffer av fint mjöl blandat med olja. Du skall ta en annan ungtjur till syndoffer… Och leviterna skall lägga sina händer på tjurarnas huvuden, och den ena skall du offra till syndoffer och den andra till brännoffer åt HERREN för att bringa försoning för leviterna.” (v. 8,12)

Tjuren är det dyraste av alla djur som offras inför HERREN. Tjurar är i Skriften alltid en symbol på styrka. Leviterna skulle lägga (luta) sina händer på tjurarna och överföra sin egen identitet till dem. Återigen ser vi att de som tjänar Gud måste lägga ner sin egen kraft och förmåga inför Gud genom att offra det dyrbaraste vi har till Gud. En tjur skulle offras som syndoffer och den andra tjuren skulle offras som uppstigandeoffer (brännoffer).

”Detta är HERRENS ord till Serubbabel: Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.” (Sak 4:6)

Vi behöver dö från all vår egen kraft och förmåga, precis som den andra tjuren förtärdes helt och hållet på altaret och steg upp som rök inför Gud. När vår egen kraft tar slut kan Gud ta över. Vi behöver också bekänna våra egna gärningar som synd och överge dem. Gud tycker inte om vårt kött. Det måste dö. ”Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Messias lära och föras till fullkomlighet. Låt oss inte på nytt lägga grunden med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud.” (Heb 6:1)

”Sedan skall du ställa leviterna inför Aron och hans söner och föra fram dem som ett viftoffer åt HERREN. På detta sätt skall du bland Israels barn avskilja leviterna, så att de tillhör mig.” (v. 13-14)

Slutligen skulle leviterna offras som ett viftoffer inför HERREN. Det står ordagrant i den hebreiska texten i vers 11 att Aron skulle vifta varenda levit som ett viftoffer inför HERREN. Detta kan enbart förklaras som att det handlade om ett övernaturligt mirakel. Viftoffer utfördes vanligen genom att ett offer viftades inför HERREN åt de fyra väderstrecken, alternativt upp och ner eller fram och tillbaka. I vilket fall som helst måste detta gjort leviterna ganska yra.

Så är det ofta när vi har överlåtit oss helt till HERREN. Han skakar om oss ordentligt för att frigöra oss från vårt gamla liv. Vi får börja orientera oss på nytt igen. Var är jag? Var har jag hamnat någonstans? Jag som trodde… Våra egna planer är grusade. Allting är nytt. Så var det för leviterna efter det att de viftats inför HERREN och så är det för oss när vi överlåtit oss till honom.

”Mose, Aron och hela Israels menighet gjorde med leviterna i allt så som HERREN hade befallt Mose angående dem. Så gjorde Israels barn med dem. Leviterna renade sig och tvättade sina kläder, och Aron förde fram dem såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte, och Aron bringade försoning för dem och renade dem. Sedan gick leviterna in och gjorde tjänst vid uppenbarelsetältet under Aron och hans söner.” (v. 20-22)

I leviternas tjänst ingick att spela och sjunga i samband med offren, att vara dörrvaktare, att betjäna prästerna vid offren och att ha uppsikt över förråden. En del skulle också undervisa. Det står om kung David: ”Han samlade alla Israels furstar, så också prästerna och leviterna. De leviter som var trettio år eller äldre blev räknade. Deras antal var allt som allt 38 000 män. ’Av dessa’, sade han, ’skall 24 000 förestå sysslorna vid HERRENS hus och 6 000 vara tillsyningsmän och domare, 4 000 skall vara dörrvaktare, och 4 000 skall lovsjunga HERREN till de instrument som jag låtit göra för lovsången.’ David delade dem i avdelningar efter Levis söner, Gerson, Kehat och Merari.” (1 Krön 23:2-6)

En intressant detalj nämns i slutet av detta kapitel om leviternas invigning. Det står:

”Och HERREN sade till Mose: ’Detta gäller angående leviterna: De som är tjugofem år eller äldre skall infinna sig och göra tjänst med arbete vid uppenbarelsetältet. Men när leviten blir femtio år skall han vara fri från sin tjänst, och han skall då inte längre göra tjänst. Han må hjälpa sina bröder vid uppenbarelsetältet i deras uppgifter, men någon tjänst skall han inte inneha. Så skall du handla med leviterna ifråga om deras åligganden.’” (v. 23-26)

Alla leviterna räknades alltid från trettio års ålder, men här står det att de som är tjugofem år eller äldre skall infinna sig och göra tjänst med arbete vid uppenbarelsetältet. Hur går detta ihop? Svaret är att alla leviterna tränades först under en äldre levit i fem innan de fick tjäna i sina uppgifter. Så är det också med idag. Vi behöver först tränas under mer mogna ledare, innan vi kan börja tjäna Gud. Det är det normala bibliska mönstret för att komma ut i en egen tjänst inför Gud.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 4 Mos 8:1–13:1

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Annonser
Standard
Parasha

Vajak’hel/Pekudei (Han samlade/Beräkningar)

Sabbaten

“Mose samlade hela Israels menighet och sade till dem: ‘Detta är vad HERREN har befallt er att göra. Under sex dagar skall ni utföra ert arbete, men den sjunde dagen skall vara helig för er, en HERRENS sabbat för vila. Var och en som utför något arbete på den dagen skall dödas. Ni skall inte göra upp eld på sabbaten, var ni än bor.’” (v. 1-3)

Innan arbetet på Tabernaklet sätts igång så betonar HERREN återigen att Sabbaten går före allt arbete. Detta är en andlig princip genom hela Skriften. Vi måste först komma in i vilan i Gud innan vi kan bli använda av honom till att tjäna honom. Vi arbetar inte för att bli ”godkända” av honom utan för att vi redan blivit det! ”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder… Vi älskar därför att han först har älskat oss.” (1 Joh 4:10,19)

Watchman Nee skrev den klassiska kommentaren till Efesierbrevet över detta ämne, med titeln Vila, vandra, vinna (på engelska Sit, Walk, Stand). Den första delen av Efesierbrevet sammanfattas i orden: ”Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Messias Jeshua”. (Ef 2:6) Människan skapades sist av allt. Sabbaten var Adams första dag. Han började med att vila. Livet med Gud börjar med att vi först kommer in i trons vila i Messias. Han har frälst oss och förlåtit oss alla våra synder. Det är den vila vi äger i honom.

Sedan kommer nästa steg, då vi kan börja leva ut det liv som Gud har för oss: ”Jag uppmanar er därför, jag som är en fånge i Herren, att leva [vandra] värdigt den kallelse ni har fått”. (Ef 4:1) Vi är redan heliga i Messias, därför är vi kallade att leva ett heligt liv värdigt den kallelse vi fått. Vi är helgade, tagna ut ur världen, genom Messias blod, men vi är också helgade, avskilda från världen, genom lydnad för Guds bud. Båda dessa saker behövs för vår helgelse!

Det judiska folket börjar ofta med att uttala en välsignelse innan de lyder ett bud genom att säga: ”Välsignad vare Du, HERREN vår Gud, universums Konung, som helgat oss genom Sina bud och befallt oss att…” Kristna reagerar ofta på detta genom att tänka: ”Vi har blivit heliga genom Messias blod, inte genom att lyda Guds bud.” Men detta visar på en brist på förståelse för Skrifterna. Både Messias blod och lydnad för Guds bud ingår i vår helgelse. Jeshua sa: ”Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.” (Joh 17:17) Petrus skrev:

Som lydnadens barn skall ni inte styras av de begär som ni tidigare levde i när ni ännu var okunniga. Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Om ni ropar ’Fader’ till honom, som opartiskt dömer var och en efter hans gärning, så vandra här i gudsfruktan under er tid som främlingar. Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Messias dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte… Ni har renat era själar genom att lyda sanningen.” (1 Pet 1:14-19,22)

Vi har blivit heliga genom Messias blod för att vi ska leva ett heligt liv i lydnad för Guds Ord. Gudsfruktan är i Skriften alltid kopplat till lydnad för Guds bud.

Paulus uppmanar korintierna: Rensa bort den gamla surdegen för att ni må vara en ny deg, eftersom ni är osyrade. Ty vårt påskalamm Messias har blivit slaktat.” (1 Kor 5:7) Med andra ord: ”Ni är rena i Messias, lev därför ett rent liv!”

Sabbaten var Adams första dag. Han började med vila. På den första veckodagen uppstod Messias från de döda. Efter sabbatens vila kommer veckans sex arbetsdagar då vi är kallade att leva och tjäna Gud i Messias uppståndelsekraft.

När vi lever ett heligt liv i lydnad för Gud, kan vi sedan övervinna fienden. ”Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp.” (Ef 6:10-11) Vi är satta med Messias i den himmelska världen. Utifrån denna position av rättfärdighet kan vi sedan börja leva rättfärdigt och vinna seger över fienden. Detta är Guds ordning: vila – vandra – vinna (Sit, Walk, Stand). Sabbaten kommer före allt arbete för Gud. Vi måste först erkänna Hans suveränitet och herravälde och bli stilla inför Honom.

Utifrån förbudet att arbeta på Tabernaklet under sabbaten, har judendomen definierat sådant som inte är tillåtet att göra på en sabbat. Sammanlagt handlar det om 39 arbetsmoment som ingick i arbetet på Tabernaklet. Dessa arbetsmoment räknas som skapande arbete som vi är befallda att avhålla oss ifrån på sabbaten. Det handlar om att bära, klippa, sy, binda, osv, osv. Sex dagar i veckan ska vi samarbeta med Gud med att skapa och förbättra världen, men den sjunde dagen ska vi vila precis som han gjorde. ”Israels barn skall hålla sabbaten och fira den släkte efter släkte som ett evigt förbund. Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn, ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt arbete och vilade.” (2 Mos 31:16-17)

”Ni skall inte göra upp eld på sabbaten, var ni än bor.” (v. 3) Att göra upp eld nämns speciellt som förbjudet på sabbaten. Enligt judisk tradition handlar budet här inte om att göra upp eld i allmänhet (vilket också är förbjudet), utan om att man inte får laga mat på sabbaten. Det står skrivet: “Detta är vad HERREN sagt. I morgon är det sabbatsvila, en HERRENS heliga sabbat. Baka nu det ni vill baka och koka det ni vill koka. Men allt som blir över skall ni spara åt er till i morgon.” (2 Mos 16:23) På sabbaten äter man sådant som man lagat i ordning dagen innan.

Att rädda människoliv har dock företräde framför alla andra bud utom tre: att häda, vilket inbegriper avgudadyrkan och att förneka Messias, att mörda och att begå äktenskapsbrott. Om det är nödvändigt är det därför tillåtet att bryta mot alla andra bud om det kan rädda människoliv. Jeshua visade detta gång på gång i Evangelierna. Han sa till den lame att bära sin säng på sabbaten (Joh 5:8-10), han gjorde en deg på sabbaten (Joh 9:15-16) och han helade en krokryggig kvinna på sabbaten (Luk 13:15-17), osv. Om det är så kallt på vintern att det finns fara för liv och hälsa är det därför tillåtet att göra upp eld eller att hålla en eld brinnande även på sabbaten.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 2 Mos 35:1–38:20

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

 

 

Standard
Parasha

Jitro (Jetro)

Israel möter Gud på Sinai berg

“Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, skall ni hålla gudstjänst på detta berg.” (2 Mos 3:12)

Det var på Sinai berg som Mose fick ett möte med Gud i den brinnande busken och kallades att föra Israels barn ut ur Egypten. Gud sa till honom: ”Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, skall ni hålla gudstjänst på detta berg.” Det var därför som Mose sa till farao: “Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!” (2 Mos 5:1)

I Parashat Jitro kommer vi att få bevittna bekräftelsen av kallelsen som Mose fick. Israels möte med Gud på Sinai berg och mottagandet av Toran utgör själva kronan på frälsningsverket ut ur Egypten. Mose hade utfört stora under inför Farao, men det var händelserna vid Sinai berg som bekräftade Mose tjänst och det var där som förbundet ingicks mellan Gud och Israel.

Från kapitel 19 i Andra Moseboken kommer Israels barn att befinna sig vid Sinai berg under de kommande 59 kapitlen i Toran, fram till kapitel 10 i Fjärde Moseboken.[i]

Tidsmässigt handlar detta om en period på mindre än ett år, från första dagen i tredje månaden efter uttåget ur Egypten (se 2 Mos 19:1), fram till tjugonde dagen i andra månaden året därpå (se 4 Mos 10:11). Det är händelserna under denna tidsperiod på mindre än ett år, samt Mose repetition av dem för den nya generationen i Femte Moseboken, som utgör huvudinnehållet i Toran.

På Sinai berg tog Israels barn emot Toran från himmelen och hela nationen ingick ett förbund med Gud. Detta förbund liknas vid ett äktenskap. Det är en trolovningsceremoni mellan Israel och Gud själv som äger rum på Sinai berg där Mose är officiant mellan de två parterna och tjänar som ”brudgummens vän”. Det är ett otroligt stort och heligt ögonblick. Inget annat folk har fått vara med om detta. Paulus skrev om Israel:

”Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe – mina landsmän efter härstamning. De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och Toran, tempelgudstjänsten och löftena.” (Rom 9:3-4)

Rabbinerna ser Psalm 82 som en beskrivning av Israels barn vid Sinai berg. Även om sammanhanget utgör en tragisk tillrättavisning av Israel, så framgår det också hur heligt Gud ser på det som hände. Psalmen börjar: ”En psalm av Asaf. Gud står i gudaförsamlingen, mitt ibland gudarna håller han dom.” (Ps 82:1) Israel beskrivs som en församling av gudar. Längre fram står det i vers 6 och 7: “Jag har sagt att ni är gudar, ni är alla den Högstes söner. Men ni måste ändå dö som människor dör, och falla som var furste faller.”

Jeshua citerar som vi vet Psalm 82 i en het konversation med de judiska ledarna i Jerusalem. ”Jeshua svarade dem: ‘Står det inte skrivet i er Tora: Jag har sagt att ni är gudar? Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar – och Skriften kan inte göras om intet – hur kan ni då säga till honom, som Fadern har helgat och sänt till världen: Du hädar, därför att jag sade: Jag är Guds Son.” (Joh 10:34-36) Vi ser här att Jeshua bekräftar den rabbinska traditionen att Psalm 82 handlar om Israel vid Sinai berg, när han säger: ”Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar…” Det var en helig folkförsamling av ”den Högstes söner” som stod vid foten av Sinai berg, tog emot Guds ord från himmelen och ingick förbund med den Evige!

För många kristna låter det som en motsägelse att mottagandet av Toran skulle utgöra kronan på frälsningsverket från Egypten. Vi har vant oss med modersmjölken att se ”Lagen” som en motsats till frälsningen. För alltför många är Lagen, en symbol på något negativt som Jesus kom för att befria oss ifrån. Vi behöver förnya vårt tänkande på denna punkt.

Precis som frälsningen ut ur slaveriet i Egypten genom lammets blod så tydligt åskådliggör vår frälsning genom Messias utgjutna blod på Golgata, så utgör givandet av Toran på Sinai berg en förebild på Andens utgjutande över lärjungarna på Pingstdagen i Jerusalem. Lika lite som det finns en motsättning mellan vår frälsning och förlossningen ut ur Egypten, finns det inte någon motsättning mellan mottagandet av den Helige Ande och mottagandet av Toran. De två passar ihop som hand i handske. Den Helige Ande och Toran är inga motsatser. Må Gud hjälpa oss att öppna våra sinnen för detta! Må Han sända en djup omvändelse bland kristna från allt förakt och avståndstagande för Toran, Guds heliga undervisning som kom direkt från himmelen till ett helt folk!

[i] Egentligen verkar Israel ha kommit till Horeb och Guds berg redan i 2 Mos 17:6. Se också kap 18:5. Toran berättar inte alltid saker i rätt tidsordning.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 2 Mos 18:1–20:26

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

 

Standard
Artikel, Parasha

Va’era (Jag uppenbarade mig)

Gud uppenbarar Sitt Namn

”Och Gud sade till Mose: ’Jag är HERREN. För Abraham, Isak och Jakob visade jag mig som Gud den Allsmäktige, men under mitt namn HERREN gjorde jag mig inte känd för dem. Jag upprättade också ett förbund med dem och lovade att ge dem Kanaans land, det land där de bodde som främlingar. Också jag har hört Israels barns bittra klagan över att egyptierna håller dem i slaveri, och jag har kommit ihåg mitt förbund. Säg därför till Israels barn: Jag är HERREN. Jag skall föra er ut från tvångsarbetet hos egyptierna och rädda er från slaveriet under dem och jag skall återlösa er med uträckt arm och genom stora straffdomar. Och jag skall ta er till mitt folk och vara er Gud. Ni skall få erfara att jag är HERREN, er Gud, han som för er ut från slavarbetet hos egyptierna. Och jag skall föra er till det land som jag med upplyft hand lovade ge till Abraham, Isak och Jakob. Jag skall ge er det till arvedel. Jag är HERREN.’” (2 Mos 6:2-8)

Vi är nu mitt inne i berättelsen om den stora förlossningen ut ur Egypten. Det är genom detta stora frälsningsunder som Gud uppenbarar sitt heliga Namn HERREN. Han förklarade för Mose: Jag är HERREN”. (v. 2) ”Säg därför till Israels barn: Jag är HERREN. Jag skall föra er ut från tvångsarbetet hos egyptierna … Ni skall få erfara att jag är HERRENJag är HERREN.” (v. 6, 7 och 8) ”Och HERREN talade till Mose i Egyptens land. Han sade till honom: ‘Jag är HERREN.’” (v. 28-29)

Som vi nämnt tidigare, är HERREN en omskrivning av Guds egennamn ”Jag är den Jag är” eller ”Jag kommer att vara den Jag kommer att vara”, vilket förkortas med bokstäverna JHVH.

Alltsedan fångenskapen i Babylon och det första Templets förstörelse, har det judiska folket slutat att uttala Guds egennamn för att inte riskera att bryta mot det fjärde budordet: ”Du skall inte missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.” (2 Mos 20:7) Det judiska folket använder i stället olika omskrivningar av Guds personliga Namn, av vilka, Adonaj, som betyder HERREN och skrivs med stora bokstäver i våra Biblar, är den vanligaste. På det andra Templets tid, dvs på Jeshuas och apostlarnas tid, var det förbjudet att uttala gudsnamnet JHVH utanför Tempelområdet.

När judar inte ber, används vanligtvis i stället uttrycket HaShem, som betyder Namnet. Detta användes också av apostlarna. Lukas skriver: ”Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull.” (Apg 5:41) Och Johannes skriver:

“Älskade broder, du visar dig trofast i allt vad du gör för bröderna, också för dem som är främlingar. Inför församlingen har de vittnat om din kärlek. Och du gör väl när du på ett sätt som är Gud värdigt utrustar dem för deras fortsatta färd. Det är ju för Namnets skull de har gått ut, och de har inte tagit emot något av hedningarna. Därför är det vår plikt att sörja för sådana, så att vi kan arbeta tillsammans för sanningen.” (3 Joh v. 5-8)

Det finns ibland en överlägsen attityd gentemot det judiska folket bland kristna som börjat upptäcka de judiska rötterna där man resonerar: ”Vad löjligt att de inte fortsatte att uttala det riktiga gudsnamnet av rädsla för att vanhelga det. Det är givet att vi som är frälsta inte behöver vara rädda för något sådant. Det är klart att vi ska uttala namnet och inte använda omsägningar.”

Det är emellertid helt uppenbart från de Apostoliska Skrifterna att både Jeshua och alla apostlarna höll sig väldigt strikt till den judiska traditionen att inte uttala gudsnamnet JHVH, en tradition som sedan fördes vidare av kyrkan. Inte någonstans i de Apostoliska Skrifterna finns det någonting som tyder på att Messias lärde sina lärjungar att vända sig mot den judiska traditionen att inte uttala Guds egennamn. Idag finns det som sagt förespråkare som menar att vi bör göra det. Det finns inte något bibliskt stöd för detta. Om Jeshua inte uttalade Namnet, bör vi följa Hans exempel och inte heller göra det.

När kungligheter tilltalas är det brukligt att inte använda deras personliga namn utan deras titel. Man säger inte ”Karl Gustav” utan ”Ers Majestät”. Vi bör visa minst lika stor respekt for Allsmäktig Gud.

När Gud sa till Mose att Han skulle uppenbara sitt Namn HERREN, JHVH, så handlade det inte om att förklara för farao hur Namnet ska uttalas. Att Gud nu skulle uppenbara sitt stora Namn JHVH, innebar att han skulle komma att visa kraften i sitt Namn genom att uppenbara vem han är i en demonstration av sin frälsande kraft.

”För Abraham, Isak och Jakob visade jag mig som Gud den Allsmäktige, men under mitt namn HERREN gjorde jag mig inte känd för dem.” (v. 3) För patriarkerna uppenbarade sig Gud som El Shaddaj, Gud den Allsmäktige. Gud är inget namn utan en titel, precis som Messias inte är ett namn utan en titel. Som Shaddaj, den Allsmäktige, visade Gud fäderna att han hade makt att ta hand om dem, beskydda och bevara dem. Ordet El eller Elohim, som översätts med Gud, används i Skriften primärt om Gud i egenskap av alltings Skapare och den högste och suveräne Domaren. Titeln är i första hand förknippad med Guds rättvisa.

Namnet JHVH, HERREN, som egentligen bäst kan översättas till svenska med ”den Evige”, står i första hand för Guds barmhärtighet och frälsande kraft att hålla sitt förbund och infria sina löften. Patriarkerna vandrade i tro på Guds löften, men de fick aldrig se dem uppfyllda. Gud uppenbarade sig inte för dem som JHVH, HERREN, den som håller förbund och infriar löften, även om de kände till själva Namnet. Abraham åkallade ju t ex HERREN, JHVH, i Betel. ”Därifrån drog han vidare till berget öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt HERREN och åkallade HERRENS namn.” (1 Mos 12:8)

Genom frälsningen och befrielsen från slaveriet i Egypten och hans trofasthet att infria löftet till fäderna, demonstrerade emellertid Gud sitt stora och härliga Namn: JHVH. Han är en barmhärtig och frälsande Gud som uppfyller sina löften! Ni skall få erfara att jag är HERREN, er Gud, han som för er ut från slavarbetet hos egyptierna. Och jag skall föra er till det land som jag med upplyft hand lovade ge till Abraham, Isak och Jakob. Jag skall ge er det till arvedel. Jag är HERREN.” (v. 7-8)

Första Moseboken handlar om Gud som Allsmäktig Skapare. Andra Moseboken handlar om Guds barmhärtighet som Frälsare. Förlossningen ut ur Egypten uppenbarar hans stora och härliga Namn HERREN, den Gud som håller förbund och är mäktig att infria sina löften. Det var också så han uppenbarade sig genom Jeshua när han kom första gången och det är också så han kommer att uppenbara sig igen i den yttersta tiden vid sin återkomst. Vår Mästare lärde: ”Så skall ni be: Fader vår, som är i himlen. Helgat blive ditt namn.” (Matt 6:9) Förhärligandet av vår himmelske Faders Namn bör vara vårt främsta böneämne!

Det är också viktigt att se att Guds egennamn HERREN, ”Jag Är”, är förknippat med att han är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

”Gud sade till Mose: ‘Jag är den Jag Är.’ Och han sade vidare: ’Så skall du säga till Israels barn: JAG ÄR har sänt mig till er.’ Och Gud sade ytterligare till Mose: ’Så skall du säga till Israels barn: HERREN, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Detta skall vara mitt namn för evigt och så skall man kalla mig från släkte till släkte.’” (2 Mos 3:14-15)

Guds handlande genom sitt folk Israel uppenbarar hans stora Namn och kommer framför allt att uppenbara Han stora och härliga Namn ”Jag är den jag ÄR” i den yttersta tiden! HERREN är den Evige, den oföränderlige, en trofast Gud som håller förbund. David bad till Gud:

“Därför är du stor, Herre HERRE, ty ingen är dig lik, och ingen Gud finns utom dig efter allt vad vi har hört med våra öron. Finns det ett enda folk på jorden likt ditt folk Israel, som Gud själv kom för att friköpa åt sig som sitt eget, för att göra sitt namn känt? Du har gjort storverk för dem och förunderliga ting för ditt land och inför ögonen på ditt folk, som du har friköpt från Egypten, från hednafolken och deras gudar. Du har gjort ditt folk Israel till ett folk åt dig för evig tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud. Så uppfyll nu, min HERRE och Gud, för evigt det ord du har talat om din tjänare och om hans hus. Gör som du har lovat. Då skall ditt namn vara stort till evig tid så att man skall säga: HERREN Sebaot är Gud över Israel. Så skall din tjänare Davids hus bestå inför dig. Ty du, HERRE Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat för din tjänare och sagt: Jag skall bygga dig ett hus. Därför har din tjänare fått frimodighet att be till dig denna bön.” (2 Sam 7:22-26)

I förra veckans introduktion till Andra Moseboken, nämnde vi att Mose är den främste förebilden till Messias i Toran. Mose profeterade: “HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till.” (5 Mos 18:15) Petrus förklarade att detta löfte gäller Jeshua. (Apg 3:22-26) Han är Profeten som är lik Mose. Jeshua kom också för att uppenbara Faderns Namn, som det står: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra… Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig.” (Joh 17:4, 6)

Vi nämnde också förra veckan att innan Jeshua kom till Jerusalem för att ge sitt liv för oss, står det att han samtalade med Mose om ”hans bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem”. (Luk 9:31) I den grekiska texten används här exakt samma ord som används om uttåget ur Egypten. Det står att de samtalade om det uttåg (gr. exodus) som Jeshua skulle fullborda i Jerusalem. Samma grekiska ord används i Hebréerbrevet 11:22 om uttåget ur Egypten: ”I tron påminde Josef, när han låg för döden, om Israels barns uttåg [gr. exodus] och gav befallning om vad som skulle göras med hans ben.”

Gud sände Mose för att leda Israels barns uttåg ur Egyptens slaveri under farao. På samma sätt kom Jeshua första gången för att uppenbara Faderns Namn och genom sin död och uppståndelse åstadkomma ett andligt uttåg ut ur syndens slaveri och satans makt. Profeternas ord skulle börja uppfyllas. Det var återigen en demonstration av det stora frälsarnamnet JHVH. Det var därför Han fick namnet Jeshua som betyder ”JHVH frälser”. Paulus skriver: ”Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder.” (Kol 1:13-14)

Ännu återstår emellertid den största demonstrationen och förhärligandet av HERRENS Namn i samband med Messias återkomst. Precis som Gud gjorde i Egypten genom Mose och på Golgata när Jeshua kom första gången, kommer Han än en gång att gripa in i mänsklighetens historia med en demonstration av sin väldiga kraft, för att fullständigt befria hela världen från Satans makt och välde. ”HERREN skall vara konung över hela jorden. På den dagen skall det ske: HERREN är en och hans namn är ett.” (Sak 14:9)

Det står gång på gång hos profeterna angående det Gud kommer att göra: ”Och ni skall inse att jag är HERREN.” (Hes 36:11) Detta fick farao erfara i Egypten och det kommer till slut hela världen att få erfara i den sista tiden då Gud träder fram som Konung! ”Den sjunde ängeln blåste i sin basun. Då hördes i himlen starka röster som sade: ‘Herraväldet över världen tillhör nu vår Herre och hans Smorde, och han skall vara konung i evigheternas evigheter.’” (Upp 11:15)

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 2 Mos 6:2–9:35

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

 

Standard
Parasha

Shmot (Namnen)

Andra Moseboken

Jeshua sa: ”Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit.” (Joh 5:46) Mose skrev om Messias. Hela Toran handlar om Honom. Det står om Jeshua hos Lukas:

“Men ängeln sade: ‘Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.’” (Luk 2:10-11)

Messias är Israels store Frälsare. Hans uppgift är att frälsa sitt folk. Jeshua betyder på hebreiska: ”HERREN frälser”. Därför sa ängeln till hans far: ”du skall ge honom namnet Jeshua, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” (Matt 1:21) Messias är först och främst en frälsare.

När vi studerade Första Moseboken såg vi att den tydligaste profetiska förebilden till Messias där är Josef eftersom han räddade sitt eget folk, ja även Egypten och hela världen, undan svältdöden genom att lagra säd för de sju onda åren. Josef var en frälsare och som sådan är han en förebild på Messias.

I Andra Moseboken, som vi nu ska börja studera, möter vi nästa stora förebild till Messias, nämligen Mose. Det var han som Gud sände för att frälsa Israel från slaveriet i Egypten. Han förklarade sedan för Israel: “HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till.” (5 Mos 18:15) Detta löfte handlar om Jeshua, precis som Petrus förklarade:

“Mose har sagt: En profet som är lik mig skall Herren er Gud låta träda fram åt er, ur era bröders krets. Lyssna till honom i allt vad han säger er. Men var och en som inte lyssnar till den profeten skall utrotas ur folket. Alla profeterna, så många som har talat från Samuel och framåt, har också förkunnat dessa dagar… För er först och främst har Gud låtit sin tjänare träda fram, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från sina onda gärningar.” (Apg 3:22-26)

Messias är alltså, som vi ser här, en profet lik Mose. Många kristna har vant sig vid att se Jesus som en motsats till Mose. När vi nu börjar studera Andra Mosebok som introducerar Mose för oss, är det viktigt att förstå att Jeshua är en profet lik honom. Mose och Jeshua är inte motsatser. I Johannes 1:17 står det i den äldre svenska översättningen: ”ty genom Moses blev Toran given, men nåden och sanningen hava kommit genom Jeshua Messias.” Det är vanligt att översättarna klämmer in ett ”men” i denna vers för att betona och framhäva en skillnad mellan Mose och Jeshua. Det finns inget sådant ”men” i grundtexten. Det är ett tillägg. Folkbibeln översätter därför korrekt: ”Ty Toran gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jeshua Messias.”

Mose och Jeshua är inga motsatser. De är lika varandra och deras budskap harmonierar med varandra och kompletterar varandra. Ordet ”Lag” på hebreiska är Tora, som betyder ”undervisning” eller ”instruktion”. För en bättre förståelse av texten skulle man lite fritt kunna översätta Johannes 1:17: ”ty genom Mose blev undervisningen given. Nåden och sanningen som förverkligar denna undervisning har kommit genom Jeshua Messias.” Jeshua vek inte av in på en ny väg. Han kom för att förverkliga det som redan sagts genom Mose och profeterna. Guds vägar är eviga. (Hab 3:6)

Precis som Gud hörde sitt folks rop på hjälp och enligt sitt löfte sände Mose för att rädda dem från att gå under i slaveriet i Egypten, så sände Gud Messias Jeshua för att frälsa oss ut ur syndens makt och träldom. Befrielsen ut ur Egypten genom Mose som beskrivs i Andra Mosebok, är den främsta förebilden i Skriften på vår frälsning genom Jeshua. Mose är därför den främsta förebilden i Toran på Messias.

Andra Moseboken börjar med slaveriet i Egypten. Den slutar sedan med att Guds härlighet kommer ner i Tabernaklet och att Gud bor ibland sitt folk. ”Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet.” (2 Mos 40:34) Det är viktigt för oss att studera denna underbara och stora frälsning ut ur Egyptens slaveri, fram till gemenskap med Gud, för att vi ska förstå det som Gud har gjort för oss i Messias. Det är i Toran som vi har mönstret och ritningen till det som Gud fullbordar genom Jeshua. Det står i Hebréerbrevet: ”Mose var betrodd som tjänare i hela Guds hus för att vittna om det som senare skulle förkunnas.” (Heb 3:5)

Befrielsen ut ur Egypten är inte enbart en förebild på den frälsning som Gud gav oss när Jeshua kom första gången för att dö för våra synder, utan även på den slutfrälsning som kommer att äga rum vid hans återkomst. Petrus skrev om denna slutfrälsning: Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till den frälsning som finns beredd och skall uppenbaras i den sista tiden.” (1 Pet 1:5) Likaså står det skrivet i Hebréerbrevet: “så blev Messias offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom.” (Heb 9:28)

I Hesekiel beskrivs Jerusalem i grundtexten som jordens ”navel”. (Se Hes 38:12) Precis som en människa blir född på nytt genom att tro med sitt hjärta att Gud uppväckt Jeshua från de döda och med sin mun bekänna Honom vara Herre, så kommer hela världen att bli född på nytt när Jerusalem ser upp till Honom och välkomnar Honom som Herre och Messias. ”Amen säger jag er: Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron…” (Matt 19:28) “Sannerligen säger jag eder: När världen födes på nytt, då när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron…” (1917 års övers.)

De flesta judar är idag okunniga om den frälsning som Jeshua utförde på Golgata när han kom första gången. Likadant är många kristna idag väldigt okunniga om den stora slutfrälsning som kommer att uppenbaras vid Messias återkomst till Jerusalem.

De judiska rabbinerna har ett talesätt om Messias, som lyder: ”Den sista förlossningen [genom Messias] kommer att bli som den första förlossningen [genom Mose].” Under studiet av frälsningen och förlossningen ut ur Egypten genom Mose kommer vi därför att lyfta fram de paralleller som finns både till det som Jeshua uppfyllde när han kom första gången och den slutfrälsning som kommer att äga rum i samband med hans återkomst.

Innan Jeshua kom till Jerusalem den sista gången för att lida och dö för oss står det: “Medan han bad förvandlades hans ansikte och hans kläder blev skinande vita. Och se, två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia och de visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem.” (Luk 9:29-31)

Jeshua samtalade med Mose om det som han skulle fullborda i Jerusalem. Det fanns inga motsättningar mellan dem. Det grekiska ordet som är översatt med ”bortgång” är ordet exodus, vilket också är det grekiska ordet för Andra Moseboken och uttåget ur Egypten. Jeshua och Mose är fullständigt eniga med varandra, både om det som Jeshua skulle göra när han kom första gången och när han kommer tillbaka igen.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 2 Mos 1:1–6:1

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Artikel, Parasha

Vajechi (Han levde)

Jakob dör och begravs

“Sedan befallde han dem och sade: ’Jag skall nu samlas till mitt folk. Begrav mig hos mina fäder i grottan på hetiten Efrons mark, i den grotta som ligger vid fältet i Makpela mitt emot Mamre i Kanaans land. Denna mark köpte Abraham till gravplats av hetiten Efron. Där begravdes Abraham och hans hustru Sara, där begravdes också Isak och hans hustru Rebecka, och där har jag själv begravt Lea, i grottan på den åker som köptes av hetiterna.’ När Jakob hade givit sina söner dessa befallningar drog han upp fötterna i sängen. Och han gav upp andan och samlades till sitt folk.” (v. 29-33)

Efter de profetiska välsignelserna över sönernas framtid, om hur Gud skulle använda dem på olika sätt, hade Jakob fullbordat sitt lopp. Hans sista befallning var att de skulle begrava honom bland hans fäder i Hebron. Därefter gav han upp andan och samlades till sitt folk. Han väntar fortfarande tillsammans med dem på uppståndelsens dag. ”Och fast alla dessa hade fått vittnesbördet att de trodde, fick de inte det som var utlovat. Ty Gud har förutbestämt något bättre åt oss: först tillsammans med oss skall de nå målet.” (Heb 11:39-40) “Många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket.” (Matt 8:11)

“Jakobs söner gjorde med honom som han hade befallt dem. De förde honom till Kanaans land och begravde honom i grottan vid fältet i Makpela, det markstycke som Abraham hade köpt till gravplats av hetiten Efron mitt emot Mamre.” (1 Mos 50:12-13)

Vi har så kommit till slutet av Första Moseboken. Den slutar visserligen i Egypten, men med ett hoppingivande budskap om uppståndelse och framtida frälsning. ”Och Josef sade till sina bröder: ‘Jag dör, men Gud skall se till er och föra er upp från det här landet till det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob.’ Och Josef tog ed av Israels söner och sade: ‘När Gud ser till er, för då mina ben härifrån.’” (v. 24-25) Josef ville att hans ben skulle föras till Löfteslandet. Att begrava benen är en handling som uttrycker tron på kroppens uppståndelse vid Messias ankomst. Att efter döden kremera eller bränna kroppen till aska är en hednisk sed.

Vårt framtidshopp är knutet till kroppens uppståndelse. Paulus skrev utförligt om detta till korintierna.

“Om det nu predikas att Messias har uppstått från de döda, hur kan då några bland er påstå att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Messias uppstått. Men om Messias inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro meningslös. Då står vi där som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat mot Gud, att han uppväckte Messias, som han inte har uppväckt, om det verkligen är så att döda inte uppstår. Ty om de döda inte uppstår, har inte heller Messias uppstått. Men om Messias inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Messias gått förlorade. Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Messias, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Men nu har Messias uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa. Liksom i Adam alla dör, så skall också i Messias alla göras levande. Men var och en i sin ordning: Messias som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom.” (1 Kor 15:12-23)

Traditionell evangelisk förkunnelse har placerat så stor betoning på att komma till himlen när vi dör att hoppet om kroppens uppståndelse vid Messias ankomst har hamnat i skymundan för de flesta kristna. Charles Spurgeon, som kallats för ”Predikanternas furste”, menade att även om alla kristna tror på läran om uppståndelsen så är det väldigt få som lever i det hoppet. Så var det inte för apostlarna. Denna sanning hör till de första grunderna i tron på Messias. (Heb 6:1-2)

När man avslutat genomläsningen av en av Torans fem böcker finns det en urgammal sed bland det judiska folket att utbrista: ”Chazak, chazak, venitchazek!” Det betyder på svenska: ”Var stark, var stark, ja låt oss bli styrkta!” Detta bygger på Guds tre befallningar till Josua att vara stark och hålla fast vid Mose Tora:

Var stark och frimodig, ty du skall som arv åt detta folk fördela landet som jag med ed har lovat deras fäder att ge dem. Ja, var stark och mycket frimodig så att du håller fast vid och följer all den undervisning som min tjänare Mose har givit dig. Vik inte av från den vare sig till höger eller till vänster, så skall du ha framgång vart du än går. Låt inte denna lagbok vara skild från din mun. Tänk på den både dag och natt, så att du håller fast vid och följer allt som är skrivet i den. Då skall du lyckas i det du företar dig, och då skall du ha framgång. Har jag inte befallt dig att vara stark och frimodig? Var då inte förskräckt eller förfärad, ty HERREN, din Gud, är med dig vart än du går.” (Jos 1:6-9)

Låt oss vara starka och frimodiga att hålla fast vid HERRENS undervisning!

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 1 Mos 47:28–50:26

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard
Artikel, Parasha

Vajigash (Han närmade sig)

Josef ger sig till känna

”Ingen fick stanna inne hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder. Han började gråta så högt att egyptierna hörde det. Faraos husfolk hörde det också.” (1 Mos 45:1-2)

Vilket ögonblick det ska bli när Jeshua från Nasaret i den yttersta tiden uppenbarar sig i Jerusalem för sina egna bröder som Messias ben Josef. Tårarna kommer att flöda från båda håll.

“Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta nådens och bönens Ande, så att de ser upp till mig som de har genomborrat. De skall sörja honom så som man sörjer ende sonen, och de skall gråta bittert över honom, så som man gråter över sin förstfödde. På den dagen skall sorgen bli stor i Jerusalem, som sorgen vid Hadadrimmon i Megiddopasset. Landet skall sörja, var släkt för sig: Davids hus och släkt för sig och deras kvinnor för sig; Natans hus och släkt för sig och deras kvinnor för sig; Levi hus och släkt för sig och deras kvinnor för sig; Simeis släkt för sig och deras kvinnor för sig, alla övriga släkter var för sig och deras kvinnor för sig.” (Sak 12:10-14)

Jeshua har gråtit över sitt folk i snart två tusen år. Han har längtat efter dem precis som Josef gjorde. Det står också om Josef att han ropade:

”Då kunde Josef inte behärska sig längre inför alla dem som stod omkring honom. Han ropade: ‘Gå ut härifrån alla!’” (1 Mos 45:1) Paulus skriver om Messias ankomst tillbaka till Jerusalem: ”Ty när en befallning ljuder [ett rop], en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen.” (1 Tess 4:16)

“Och Josef sade till sina bröder: ‘Jag är Josef. Lever far än?’” (v. 3) Josefs första fråga handlade om hans far. Trots Josefs upphöjelse och framgång i Egypten hade han inte glömt Jakob. Han hade hela tiden längtat efter honom. På samma sätt hör Jeshua hemma bland Abrahams, Isaks och Jakobs avkomlingar, trots att de förkastat honom, medan däremot hedningarna kommit till tro på honom och upphöjt honom till världshistoriens störste religionsledare. Vi kommer att se längre fram att Jakob största bekymmer var att han ville veta om Josef hade assimilerats i Egypten, eller om han fortfarande kom ihåg ”fadershuset”.

”Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom. Då sade Josef till dem: ‘Kom hit till mig.’ När de kom fram sade han: ‘Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten.’” (v. 3-4)

Bröderna kunde inte fatta att den egyptiske härskaren ”Safenat-Panéa” som stod framför dem, var deras egen bror Josef. De stod helt förstummade. Josef bad dem komma närmare honom. ”När de kom fram sade han: ‘Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten.’” Varför bad Josef att de skulle komma fram till honom? Enligt Rashi visade han för sina bröder att han var omskuren. Han visade dem förbundstecknet på sin kropp för att de skulle förstå att han var deras bror.

Dessutom sa Josef att de hade sålt honom som slav till Egypten. Ingen annan än bröderna och Josef kände ju till detta.

Längre ner står det i vers 12: ”Ni ser ju med egna ögon, också min bror Benjamin ser det med egna ögon, att det är jag som med egen mun talar till er.” Uttrycket ”med egen mun”, betyder att de inte bara kunde se med sina egna ögon att han var omskuren. De kunde också höra att han talade till dem på sitt eget modersmål hebreiska utan hjälp av tolk. Jeshua kommer att visa sig som jude när han kommer tillbaka. Han hör hemma bland sitt folk.

Josef skyndade sig att förekomma dem med att förklara att de inte skulle förebrå sig själva för vad de gjort mot honom. När de nu väl omvänt sig från sin själviskhet och avundsjuka, var detta att de sålt honom inte längre något problem. Tvärtom ingick detta i Guds plan för att rädda dem! På samma sätt har Messias död på korset lett till liv för hela mänskligheten inklusive för sina egna bröder.

“Men var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att bevara liv som Gud sände mig hit före er. I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det återstår fem år då man varken skall plöja eller skörda. Men Gud sände mig hit före er, för att ni skulle få bli kvar på jorden och för att han skulle hålla er vid liv, till en stor räddning. Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud.” (v. 5-8)

Både vers 5 och vers 8 inleds i hebreiskan med samma uttryck. Det står: ”Och nu…” Det visar att Josef ville betona: ”Nu är det en ny tid. Lägg det gamla bakom! Glöm det som varit!” Och nu, var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. …Gud sände mig hit före er, för att ni skulle få bli kvar på jorden och för att han skulle hålla er vid liv, till en stor räddning. Och nu, det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud.” Detta ögonblick av försoning kommer att inleda världshistoriens största händelse då hela världen kommer att födas på nytt. ”Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?” (Rom 11:15) “Sannerligen säger jag eder: När världen födes på nytt, då när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron…” (Matt 19:28, 1917 års övers.)

“Sedan föll han sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals. Han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Därefter samtalade hans bröder med honom.” (v. 14-15) Det är viktigt att kunna gråta. Det är helande med tårar. Gud har skapat oss med förmåga att kunna gråta. Det visar att vårt hjärta inte är hårt.

Profettexten som läses i alla synagogor i samband med Parashat Vajigash är Hesekiel 37:15-28, som handlar om Juda och Efraims förenande till ett i HERRENS hand.

“HERRENS ord kom till mig. Han sade: ‘Du människobarn, tag en trästav och skriv på den: För Juda och Israels barn, hans medbröder. Tag sedan en annan trästav och skriv på den: För Josef, en trästav för Efraim och alla av Israels hus, hans medbröder. Foga sedan ihop dem med varandra till en enda stav, så att de förenas till ett i din hand. När dina landsmän då säger till dig: Förklara för oss vad du menar med detta, då skall du svara dem: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall ta Josefs stav, som är i Efraims hand, det vill säga Israels stammar, hans medbröder, och jag skall foga ihop dem med Juda, med Juda stav, och göra dem till en enda stav, så att de blir ett i min hand. …Min tjänare David skall vara kung över dem, och de skall alla ha en och samma herde.’” (Hes 37:15-19,24)

Som vi tidigare nämnt, är Efraim en förebild på alla lärjungar till Messias ben Josef, Jeshua från Nasaret, bland hedningarna. Även om det finns en bokstavlig uppfyllelse av denna profetia, där de tio ”förlorade stammarna” återförenas med Juda, så handlar Hesekiels profetia också om att Gud kommer att förena jude och hedning till ett genom Messias.

Guds frälsningsplan för världen går genom de två spår som utgörs av Josef och Juda. Josef och Efraim representerar Messias och hans lärjungar i den yttersta tiden och Juda representerar Guds fysiska egendomsfolk som har förbunden och löftena. När Efraim och Juda förenas till ett, blir det en dubbel ström av liv. Josefs förenande med sina bröder i Egypten är därför också en profetia om detta livsförvandlande enande av hela Israel.

“Och han gav var och en av dem en högtidsdräkt, men Benjamin gav han trehundra siklar silver och fem högtidsdräkter. Till sin far skickade han också gåvor, tio åsnor lastade med det bästa Egypten hade och tio åsninnor, lastade med säd och bröd och andra livsmedel åt hans far för resan. Sedan lät han sina bröder resa och de gav sig i väg. Och han sade till dem: ”Gräla inte på vägen hem!’” (v. 22-24)

När Benjamin blev ertappad med Josefs silverbägare rev alla bröderna sönder sina kläder. Nu fick de nya högtidskläder av Josef. Ett nytt liv hade börjat för dem. Benjamin fick trehundra siklar silver och fem högtidsdräkter. Det var inom Benjamins stam som Templet, med altaret som bringade försoning (silvret), senare skulle komma att stå och där fem av högtiderna skulle firas inför HERRENS ansikte: Påsken med Det osyrade brödets högtid och Förstlingskärvens högtid, Veckohögtiden och Lövhyddohögtiden. (5 Mos 16:16)

Det sista Josef sa till bröderna var att inte gräla med varandra på vägen tillbaka. Han ville inte att de skulle bråka med varandra om vem som var mest skyldig. Alla var ju ändå förlåtna. Försoningen mellan Juda och Messias kommer också att leda till en inbördes försoning mellan allt Guds folk.

Kommentar till veckans parasha (avsnitt) från Toran: 1 Mos 44:18–47:27

Vi rekommenderar att du läser igenom det aktuella avsnittet i din Bibel först innan du studerar kommentarerna.

Be att Gud talar till dig när du läser kommentarerna och tänk på följande: (1) Vad talar starkast till mig? (2) Vad kan jag börja tillämpa? (3) Finns det något jag behöver ändra på i mitt liv?

KLICKA HÄR OM DU VILL PRENUMERERA PÅ VECKANS TORAH OCH LÄSA HELA KOMMENTAREN AV LARS ENARSON.

Standard